Frågestunden: Syskonbråk

Syskonbråk eller -osämja. Vad har ni för tankar och strategier kring det? I vilka situationer uppstår bråk hos er? Hur hanterar ni det i stunden? Och hur tänker ni kring syskonrelationen på lång sikt? Jag och min man upplever att vår egen placering i syskonskaran (storasyskon respektive ensambarn) påverkar mycket hur vi ser på våra egna barns syskonkonflikter. 

Det här är spännande! Både Mia och jag är yngstasyskon. Mia är yngst i en skara av fyra systrar, och jag är yngst av tre syskon (en syster, en bror). Vi har aldrig överhuvud taget reflekterat kring vår placering i vår egen syskonskara, och att det skulle kunna påverka hur vi ser på våra barns syskonrelationer. Är vi de irriterande lillasyskonen som orsakat en massa konflikter? Eller är vi som lillasyskon vana att bli överkörda och styrda och ställda med? Lite av varje, kanske.

Våra barns konflikter handlar i dagsläget om:

  • Brottningslek som går överstyr, egentligen: Wollmar lägger sig ner på golvet och Wilfred lägger sig på honom och så knölar de runt och skrattar och busar, tills det går för långt och någon börjar gråta
  • Jagningslekar som slutar i att någon börjar gråta, och den andre inte fattar att det är paus
  • Lillebror som bara kommer in som en Wreck-It Ralf och pajar allt som storebror byggt av Duplo.

File:Wreck-it-Ralph.jpg

  • Konflikter om böcker, de vill läsa helt olika böcker och blir arga när de inte får läsa SIN BOK FÖRST.
  • Lillebror som skvätter på storebror i badkaret
  • Lillebror som tar storebrors leksaker och börjar springa och skattar som en maniac.

via GIPHY

Det kanske finns fler sortets bråk, men det här är de vanligaste. Vet inte om det åldern (snart två och “snart” 4), men konflikterna beror i dagsläget på en störig lillebror i 98% av fallen. Då försöker vi vara säga “stopp”, lyfta bort, stötta Wollmar i att sätta gränser och ibland avleda Wilfred med att ge honom en annan leksak. Alltså är detta i vår värld mindre om syskonkonflikterna i sig och mer om uppfostran av Wilfred och att bli en bra kompis.

Jag tror verkligen inte vi har någon strategi för syskonbråk på sikt. Vi har en tydlig gemensam bild över vår barnuppfostran (tror vi i alla fall) och hoppas att liksom lära barnen att hantera sina konflikter. Lyssna på varandra, respektera, förstå, sätta gränser, ha integritet och kunna förlåta även när man inte är helt överens.

I slutänden är vi nog ganska neutrala till syskonbråk. De kommer att bråka, men bara de får någon fin stund tillsammans per dag så kommer det nog att ordna sig.

Previous

Next

8 Comments

  • Lol! Fy vilken kul idé! Jag höll på med brottning i fyra år under högstadiet och gymnasiet.
    Låter som en intressant idé.
    Från och med vilken ålder började ni med detta?

  • Ni verkar ha läget fullständigt under kontroll. Det blir bråk när man har barn. Så jag bara gör ett litet litet tillägg …som vi fick av någon annan för länge sedan. Och jag har fem barn mellan sex och femton år blandat pojkar flickor.

    Tipset är att brottas med barnen. Det allra bästa är om mannen brottas. Som en lek. På en madrass på golvet till exempel. Rätt hårdhänt och aldrig någonsin så någon skadas och aldrig aldrig med en massa pedagogiskt prat utan rakt på bara. Tre fyra minuter. Sen säger pappan stopp. Och leken är slut. Ett barn i taget. En gång i veckan.

    Jag vet inte varför men det lugnar övriga konflikter….kanske något primitivt. Eller kanske bara ett väldigt fysiskt nära sätt att umgås.

    Men man måste inte det ska nog bli bra ändå.

    • Haha! Jag kan inte tänka mig något värre, faktiskt. Att just brottas. Hur jämställda vi än försöker vara är det nog faktiskt så att vi är så genusindoktrinerade att det blir Josephs uppgift om det ska brottas i det här hushållet. Vi har tänkt att barnen ska få börja på någon slags kampsport längre fram, för att också få jobba med kroppskännedom och gränsdragning etc. Kanske är din idé en hemmasnickrad variant?

  • Ja du har nog rätt. Som en ultimat tillit från barnets sida att pappa inte kommer att skada honom även om det känns som att balansera på gränsen till verklig strid…eller något. Där uppstår en nästan magisk spänning, blickar fullt fokuserade och en intensiv kraftmätning. Och barnet kan alltid vara förvissad att inget kommer gå brutalt fel.

    Vår, numera femtonåring har aldrig brottats med någon reda han är mer verbal. Vår trettonåriga son och maken brottas fortfarande ibland….inget organiserat på madrass eller så men ibland liksom tuppar sonen sig på skoj och så brottar maken ner honom i soffan på skoj och avslutar med en kram.

  • Ja….alltså olika beroende på barn… Vi fick ju tipset vid första barnet. Hmmmm….han är vårt tjuren Ferdinand barn…gissar att han var runt ett och ett halvt… Sen med övriga , så tidigt som möjligt! Barn nummer två är mycket mer fysisk han gick när han var åtta månader så ca från då…. Sen en dotter….brottades mindre…..sen en son. ….mycket brottning tidigt..han är…alltså , bestämd och våra vänner skojar och säger att han kommer jobba för uppdrag granskning….sen en dotter….brottar bra sen typ ett års ålder….men fuskar säger min man hon kittlas…

  • Och alltså kanske inte exakt en gång i veckan heller. Det blir ju aldrig så med barn. Vi brottas aldrig med magsjuka eller annan extremt vanlig barn- familjs-åkomma . Men lite ibland….brottning i vatten vid badstrand förekommer lite med ökad ålder och simkunnighet.

    Ibland brottas alla precis i köket när jag lagat mat och ropat att dom ska hjälpa mig duka fram det sista. Då tjuter min man Alla mot mig! Och barnen går på det varje gång . Jag tror det är för att mannen vill slippa hjälpa till att bära fram middagen….. Men han förnekar…..hmm…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.