En uppfostringsfråga

Vi har alltid varit ganska noga med att barnen ska äta en sak i taget. Det kommer sig nog av en ovilja att slänga en massa halvätna mackor och handklämda halva bananer, utan att vi vill att de ska äta upp, känna om de har mer hunger och sedan be om något mer.

Till exempel vid mellanmålet för någon dag sedan: 

Barnen får varsin matmuffins. Den är för varm, så vi enas om att vänta lite med den medan de får banan istället. Wollmar äter upp banan, muffins och ber om päron. Wilfred har forfarande kvar en halvmosad banan och en näve smulad muffins.

Wollmar vill ha päron, han är hungrig och ber om mer. Wilfred är inte klar, och kanske inte ens mer hungrig. Men om Wollmar får päron kommer Wilfred bli tokig och kräva att få päron han med. På hans plats kommer det då finnas mosad banan, med-flit-smulad muffins och päron som han egentligen bara kräver för att storebror har.

Ska vi:

  1. Låta Wollmar vänta tills Wilfred (typ aldrig) blir klar.
  2. Ge Wollmar päron och låta Wilfred bli jättearg och vägra äta resten av sitt befintliga mellanmål (han är ju typ ändå inte superhungrig…)
  3. Ge båda päron, och strunta i principen om att försöka slänga så lite mat som möjligt?

Jag är alltså inte ute efter en ”så-här-gör-vi-alltid”-princip, för så är ju inte livet med barn. Men jag vill gärna höra hur ni tänker kring liknande situationer. Allt är ju alltid beroende på dagsform på barnen och på oss som föräldrar, och vet vi att någon har ätit dåligt och absolut behöver äta så är det ju inget snack om saken, då är ju alla medel tillåtna. (Jag hoppas det framgår att vi har barn som äter det mesta med god aptit, alltid får mer om de ber om det, aldrig blir nekade mat om de är hungriga, och inte blir mat-tjatade på i någon större utsträckning…). 

Men jag tycker VERKLIGEN att det vi har ett ansvar att minska matsvinnet, och att våra barn som alltid, alltid, alltid får äta sig mätta och nöjda också behöver lära sig ansvaret att livet inte är en ”all you can eat buffé” och att vi kan ta lite av allt och slänga hälften. Med risk för att låta ap-pretto vill vi ändå förmedla någonslags ansvar och respekt till de resurser som givits oss.

Har du någon input? Hur gör du/ni?

En annan anmärkningsvärd sak som hände idag:

image

Imorse gick jag bort med sopsorteringen innan jobbet. Tre stora kassar, tungt och liksom bökigt var det.

På vägen mötte jag en kvinna med elrullstol och hund i koppel.

Jag undrar om hon typ såg dåligt, eller om jag såg ovanligt liten ut bredvid de där otympliga kassarna. Jag är bara en 157 lång, så jag har tagits för barn/tonåring många, många gånger, lite van liksom.

Men hon utbrast: Men vad DUKTIG DU ÄR!!

Jag ba: Eeeh, tack…

Visst är det ju liksom lite av ett motstånd inombords varje gång jag ska sopsortera, men SÅ himla duktigt är det ju inte.

Men ändå. En fin fredagspepp. Fler snälla kommentarer till folket! 

Comments (7)

Om det var en bra dag och jag pallade ta fighten skulle jag nog ge Wollmar päron och låta Wilfred bli arg. Eventuellt först ta Wilfred från bordet, som ändå verkar hyfsat ohungrig och försöka styra hans uppmärksamhet på något annat innan jag gav Wollmar päron.

Jag tänker att i detta läge är det Wilfred som behöver börja lära sig att man måste äta upp innan man får mer, såsom storebror gjort.

Låter som en jättebra grundprincip!

Kram

Jag hade lätt gett päron utan att blinka. Barn kan inte förrän dom kommit upp i en viss ålder se liksom helheten, eller se det ur något annat perspektiv än sitt eget. ”Teory-of-mind” heter det Googla gärna.

Sen när barnen hjälper till att duka undan hade jag låtit barnet som inte ätit upp smulad bulle och mosad banan förstå att det visst blev väldigt mycket att slänga. Inte argt men liksom bara uppmärksammat barnet på det.

Barn har svårt att se helheten lite som när små barn tror att månen följer med just dom när man åker bil.

Här hemma väntar vi tills alla har ätit upp. Oavsett om det gäller päron eller lördagsgodis etc. Känns mest strukturerat om man är många och leder till minst antal konflikter och så är det lätt att hålla reda på vem som fått vad osv.

Mycket intressant. Precis sådant här som jag tycker är intressant att läsa om. Hur du och Mia, och alla kloka läsare, tänker och resonerar kring olika barnuppfostringssituationer.

En sak till. Jag är inte den som ska kasta första stenen, eftersom jag ofta lyckas skriva förvirrande texter. Och ni skriver alltid så korrekt. Men i allternativ 3 ska det väl stå lite mat, inte mycket 😉

Hah! Klart!

Och jag är grymt imponerad av blogg texten och övriga föräldrar som skrivit hur dom gör. Det låter så bra. Jag låter verkligen bara så slösaktig i det har skrev.

Jag ba -”Här barn ta en massa päron, släng mat, ni är ändå för små för att fatta.”

Men det är ju lite så …..med mina barn iallafall. Dom små är helt kass på att bedöma hur mycket dom ska orka äta eller hur mycket dom orkar bära. När dom blir större så fattar dom ju helt själv.

Jag ser ju på min åttaåring att han nästan går under inom sig när han försöker förklara för sex åringen att hon aldrig kommer orka äta tio muffins… men vi låter henne ta dom. Dom ännu äldre barnen kan ju inte heller låta bli att driva lite med lilla syrran och frågar om hon verkligen inte ska ta fler…

Och efter typ två och en halv muffins så orkar hon inte mer ……Då är det läge att i lugn ton reflektera tillsammans med sex åringen om hennes val. Behövdes alla? Hur mycket får man ner i en mage? Osv.

Jag har inte alls problem med det när barnen blir typ åtta år, varierar ju från barn till barn såklart. Men jag tror stenhårt på att låta barnen göra misstagen själva och sen ta diskussionen.

Även om jag kanske önskar att jag var sådär bra på att bara bestämma och sen skulle dom lyda.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.