Läsarberättelse om missfall

Dagens berättelse kommer från Elina. 

Elina bor med man och tre barn i stockholmsområdet. Det äldsta barnet är åtta, det andra sex år och minstingen är ett år, och de har länge velat ha fyra barn.  När minstingen bara var några månader började vi därför försöka bli gravida igen. Elina blev inte gravid så snabbt då hon ammade, men för några månader sedan fick hon ett efterlängtat plus.

Du har varit med om ett missfall, berätta!

Jag har alltid varit orolig för missfall. Har tidigare haft blödningar under två av tre graviditeter. Så när det även började blöda under den senaste graviditeten blev jag orolig men kände mig rätt härdad. Vi var inne på ultraljud när blödningarna precis hade börjat och då såg allt bra ut. Förutom att jag då trodde att jag var i vecka 9-10 men blev tillbakaflyttad ända till vecka 8. Antagligen för att allt inte var som det skulle. Det var även något jag frågade om, växer fostret verkligen som det ska? Men det skulle jag inte oroa mig över. Kommer ihåg att jag hade väldigt svårt att släppa det. Förstod inte hur jag kunde vara i vecka 8, det gick inte ihop liksom. Men kände ändå att nu borde jag kunna slappna av, man kunde ju se ett hjärta. Dock fortsatte blödningarna och tilltog så nästan tre veckor senare åkte vi in akut igen. Då visade ultraljudet att fostret antagligen hade dött kort efter första ultraljudet.

Vad upplevde du som besvärligast rent kroppsligen?

Rent kroppsligt var det nog de stora blödningarna som gjorde mig väldigt orkeslös. Efter beskedet om att fostret var dött fick jag först nästan som panik och ville få hjälp att få ut ”allt” så att missfallet kunde vara över så fort som möjligt. Men efter att ha funderat ett tag och läst på om alternativen (skrapning och medicin) så kände jag att jag absolut ville att kroppen skulle ta hand om det själv. Kanske för att hjärnan nu visste så förstod även kroppen, så efter ungefär två dagar hade kroppen klarat av det själv. Smärtan var ungefär som förvärkar och det var jobbigt i och med att det påminde så mycket om en förlossning. En förlossning är något väldigt positivt för mig, ett missfall väldigt sorgligt. Sen har jag fått inse mer och mer att kroppen blev ganska påverkad av det hela. Hormonrubbningar etc. Ett missfall är en större fysisk process än vad jag hade kunnat föreställa mig, även om det är ett tidigt missfall.

Mådde du dåligt även mer psykiskt?

Psykiskt har det mycket handlat om att ställa om sig. I början sörjde vi verkligen och pratade mycket med varandra. Jag har dock inte sörjt ett barn, det går enligt mig inte att jämföra ett tidigt missfall med att förlora ett barn. Skulle jag försöka föreställa mig hur det skulle vara att förlora ett av mina barn så känns det som att jag ska både spy och dö på samma gång ungefär. Missfallet var förhoppningen om ett barn och det är helt naturligt att sörja det som aldrig blev, men det var inget barn vi förlorade. Så känner jag och det har även hjälpt att påminna mig själv om det. I vårt fall verkar det även vara slumpen som avgjorde, antagligen var fostret missbildat och hade ändå inte klarat sig. Det var inte rustat för att överleva, men min kropp gjorde sitt bästa för att hålla kvar det. Så jag känner mig ödmjuk inför mig kropp och ödmjuk inför naturens gång. Det här var något utanför min kontroll och jag kan inte kontrollera allt.

När vände det, att du började må bättre?

Det blev bättre successivt, efter en vecka, sedan efter två och nu efter fyra så känns det som ett ärr i själen ungefär. Inget som påverkar mitt vardagsliv. I början kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle kunna koncentrera mig och se någon mening i tillexempel arbetsuppgifter igen. Men det gör jag.

Finns det något som hänger kvar fortfarande?

Jag vill bli gravid så snart som möjligt och det är lite frustrerande när jag inte riktigt förstår vad kroppen gör. Har hormonrubbningar med blödningar som har gjort att jag aldrig riktigt har slutat blöda efter missfallet och har en nyligen upptäckt cysta på ena äggstocken (antagligen pga att hormonerna är ur balans). Cystan fanns inte på återbesöket så den har kommit någon gång under de senaste tre veckorna. Jag vill att kroppen ska vara normal igen men är väl lite för otålig…

Har du något tips/pepp/tröst att dela med dig av till någon annan i samma position?

Känn vad du vill känna. Prata med någon, helst partnern. Prata, prata, prata, och fråga hur den andra känner. Min man var minst lika ledsen som jag och det kan vara lätt att glömma. Han är ju lika drabbad av missfallet känslomässigt om än inte kroppsligt. Att vi har varit två i det här har hjälpt otroligt mycket.

Tips till utomstående är att fråga hur kvinnan mår och låta henne berätta. En del har sagt ungefär; ”Ja det känns ju som att förlora ett barn”. Fast de själva aldrig har haft missfall och de har liksom sagt det för att de vill visa att de tar min sorg på allvar, men just den kommentaren har inte hjälpt eftersom det är just den tanken jag har försökt mota bort. Det var aldrig något barn. Om jag skulle tänka att det var ett barn så skulle jag göra det onödigt svårt för mig själv. Så säg inte så om inte den ni pratar med vill att det ska vara så, alternativt kanske har haft ett mycket senare missfall.

Tack Elina för din berättelse! Vi hejar på er och önskar er en efterlängtad ”fantastic 4”

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Comments (1)

Vad fint du svarar Elina. Jag kondolerar såklart och samtidigt som jag ser din saknad så är det som berör mig mest att du säger att ”vi” som möter ”dig” ska fråga ”Hur känner du?” För att det är först när vi möts som det går att se var vår medmänniska befinner sig.

Allt väl till dig och din familj. Hur har du det idag?

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.