Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » 11-20 maj 2018

11-20 maj 2018

Moster igen!

Min yngsta äldre syster (jag är alltså yngst av fyra systrar) och hennes man fick sitt första barn igår! Inte heller någon plättlätt förlossning, men allt gick bra tillslut! Nu har vi fyra systrar tillsammans tio barn, nio grabbar och en tjej…

Åh, jag tycker att det är så underbart skönt för varje person jag håller kär som föder barn och allt går bra.

I’m the worrying kind när det kommer till sånt här.

Hurra, hurra, hurra för klanen som växer och för ny lillkusin till våra grabbar!

Mera nattspring

image

Idag öppnade vi upp Wilfreds spjälsäng. Egentligen hade han väl inte behövt spjälsäng alls nu förtiden, men vi vill gärna byta direkt till en våningssäng om typ ett år istället. Så han får sova kvar i spjälisen så länge det går.

Men nu börjar kanske en ny sån där eländig tid när vi lägger barn typ sju hundra gånger per kväll. Och i förlängningen kanske också att Wilfred själv börjar knata över till vår säng nattetid, precis som storebrorsan. Det har jag egentligen inget emot, men Joseph tycker inte att han kan sova bra om vi sover alla fyra i samma säng.

Vi har ju visserligen inte skaffat barn för sömnkvalitetens skull, men ändå.

Det känns som att vi får bita ihop och gå med huvudet före in i en prövningens tid.

Några visdomsord, någon?

Tre veckor kvar till maran: Joseph

Tre veckor kvar till maran: Joseph

  • Formen:

Jag hade velat kommit upp i ett högre tempo och känt mig lättare i kroppen under mina ordinatire enmilspass än vad jag gör nu. Jag kände mig bättre förberedd inför maran 2014 än vad jag inför denna mara. Jag tror det beror på att jag fått in mycket bara mil-nötning i benen och inte så många intervallpass som jag hade behövt. 

  • Maten: 

Det känns bra! Tycker vi äter bra och varierat. 

  • Planerad strategi veckan innan:

Sista veckan kommer jag vila mestadels med ett femkilometerspass som underhållsträning. Jag kommer äta normalt hela veckan, förutom dagen innan då jag kommer försöka ladda med extra mycket energi. Jag vill äta något som är väldigt snällt mot magen innan loppet, absolut inte köttfärssås eller något annat tomatsåsbaserat, då får jag sura uppstötningar när jag springer.

  • Planerad strategi under loppet:

Tanken är “jag vill hålla ett jämnt tempo hela loppet”, men i verkligheten kommer det nog inte bli så. De första 25 kilometrarna kommer jag nog ryckas med och köra på i ett lite för högt tempo. Förmodligen kommer det hålla fram tills sista milen, och då kommer det bli… tufft. Jag kommer inte vilja äta banan eller saltgurka, men ta emot de små energikraftiga sakerna som nötbars etc som bjuds på. Varannan station kommer jag dricka vatten och varannan sportdryck, troligen börjar jag dricka först efter att första milen passerat. Mentalt kommer jag första milen försöka ta in energi från själva tävlingen som sådan, publiken och endorfinerna. Andra och tredje milen kommer jag troligen vara mer nollställd och bara nöta på utan at tänka så mycket. Någonstans vid 32-35 (eller där kroppen börjar säga ifrån) kommer jag börja leka mentala lekar med mig själv. Jag brukar föreställa mig att de resterande kilometrarna är de första kilometrarna på en liten söndagsmorgonslöpning, och försöka intala mig själv att jag är fräsch i benen, alternativt att mina ben inte finns…alls. 

  • Planerad strategi  efter loppet: 

Jag vill dricka och äta direkt efter målgång och sedan hitta massagetältet. Sedan försöka komma hemma och förhoppningsvis kommer jag vara sugen på mat, men annars får jag  tvinga mig själv. Viktigt att få i sig för att kunna återhämta sig. Tvinga mig själv att äta mer än jag vill, salt och vatten. Vi kommer nog försöka ha chips hemma som väntar. 

  • Förhoppningar: 

Sorgligt men sant : jag vill slå min förra tid. Men annars: jag vill klara av det, överleva. Jag brukar uppleva att det är roligt innan och efter lopp, men tycker nog inte att själva loppet som sådant är en kul upplevelse. Men helheten är positiv, och något som lämnar mig med mersmak och en härlig upplevelse. 

  • Farhågor: 

Jag är rädd för att jag kommer få obekväma skav… på ställen. Förra gången fick jag också en skada på ena tånageln, men det var inte så illa. Jag hoppas att jag klarar mig undan lika lindrigt igen. Men såklart finns tankarna om att jag tränat för lite, om att jag kanske inte pallar det och kommer behöva bryta. 

Tre veckor kvar till maran: Mia

Det hade också kunnat sammanfattas med: iiiiiiiiiiiiiihhhhh!

  • Formen:

Jag anmälde mig till maran för att jag ville ha en odiskuterbar orsak till att fortsätta springa hela vintern, och vecka ut och vecka in. Det har jag lyckats med. Jag har aldrig sprungit så här mycket, så här disciplinerat. Men ändå har inte tiden räckt till, och ingen av os har fått in tillräckligt många riktigt långa långpass. För mig är sträckan efter 30 kilometer outforskat land. Vad händer då? Kommer mina ben nötas ner till taxben? 

  • Maten: 

Det här stressar mig lite, hur bra vi än äter och hur mycket jag än försöker äta så har jag gått smått ner i vikt under tiden vi maratontränat. Jag mår generellt sett väldigt bra, men jag kommer ha svårt att ladda med tillräckligt mycket energi innan loppet. 

  • Planerad strategi veckan innan:

Jag kommer nog springa minst en dags transportlöpning veckan innan, kanske mest för att det är en etablerad vana. Hela veckan innan kommer jag försöka pressa i mig lite mer vid varje måltid, hellre än att försöka kolhydratsladda specifikt dygnet innan. 

  • Planerad strategi under loppet:

Min främsta strategi så här innan är att försöka hitta glädjeämnen längs vägen, och i och med att jag är  världens typ mest lättmutade person så kommer jag leva för stationerna med vätska/näring. Jag ska äta och dricka av allt, från start. Sedan är min strategi att försöka hitta ett nästan lägre tempo än mitt vanliga arbetstempo och hushålla med resurserna länge, länge för att om möjligt ha kvar energi på slutet. Jag tror att det någonstans efter 25 kilometer kommer bli kämpigt, och då kommer jag nog försöka ta till något mantra. Jag kommer vara ilsken hela sista tredjedelen av loppet och jag kommer garanterat vara arg på Joseph när vi träffas efteråt. 

  • Planerad strategi  efter loppet: 

Jag kommer vilja hitta mina grejer, ta emot vad jag kan få i mat och vätskeväg, och sedan åka hem. Sen vill jag vara ledsen, och att någon klappar på mig och säger “stackars, stackars Mia” tills jag helt enkelt kommer inse att jag faktiskt klarade det, och då vill jag att någon berättar om hur för himla världsbäst jag är. Dagen efteråt kommer jag bara vilja terapiprata om upplevelsen, och med något av fiskarfasoner skryta om min insats. 

  • Förhoppningar: 

Jag vill verkligen, VERKLIGEN, ta mig runt. Jag läste om en tjej som åkte till sitt första maraton någonstans nere i Europa och som sen blev tagen ur tävlingen vid 41 kilometer på grund av att hon började bli svajig. Jag skulle bli SÅ BESVIKEN över något sådant. Sen hoppas jag på att ha åtminstone lite kul. Tiden har jag ingen förhoppning om, alls. 

  • Farhågor: 

Jag är orolig över lite av varje. Jag känner faktiskt en aning av samma slags oro/förhoppning/förväntan inför maran som inför en förlossning. Hur kommer det kännas, hur kommer det bli och hur kommer jag reagera? Jag vet ju inte. 

Mias födelsedag

MiaFernando

Idag, den 18 maj, är det världens bästa Mias födelsedag!

Jag är så himla tacksam att jag har en så underbar, vacker och på alla sätt grym fru och mor till mina barn i mitt liv!

Och vet ni vad? Eftersom Mia fyller 30 år så tycker jag att vi alla ska fira henne lite extra mycket. Vi har redan haft en fest med familj och vänner, men jag tänker att det finns något ni bloggläsare kan göra för att fira henne.

Så här är min plan:

Eftersom Mia läger så mycket av sin tid och själ i bloggen för att dela med sig om sin kunskap och på så sätt lyfta den svenska kvinnohälsan så får ni detta uppdrag. Hitta ert favorit inlägg här på bakingbabies.se och dela med er av den på något sätt. Sociala medier, för en kollega vid kafferasten, till en kompis på en barnvagnspromenad. Vad och hur är helt upp till er!

Vad säger ni? Ett fyrfaldigt leve för Mia. Hurra, Hurra, HURRA!!!!!!

Wollmar fotar dagen

image

image

image

image

Vi firade min födelsedag med att åka hem till min syster och hennes man och deras nyfödde lille Albert.

Vi hade med oss mat och tårta och hade fullt upp med att gosa med bebisen och hindra Wilfred från att typ peta ut hans ögon.

Så då var det ju bra att Wollmar tog ansvaret över innehållet i familjealbumet.

Såhär kommer mitt minne av trettioårsdagen se ut. Ändå fint!

Tack för grattis och olika sorters uppmuntran ni gett mig idag!!

Kontrastmorgon

image

Vi hade en rätt lugn morgon hemma, alldeles nyss.

Sen gick jag till fredagsjobbet på Södermalm och insåg att mitt e-tjänstekort, som jag MÅSTE ha för att ens komma in på datorn, sitter kvar i datorn på Dalen.

Jag har ett nybesök om en kvart och jag MÅSTE hinna fram och tillbaka till Dalen och hämta kortet.

Nu sitter jag på tunnelbanan efter århundradets snabbaste sprint, klädd i landstingskläder. Ska hämta kortet, ta tuben tillbaks och sedan dagens andra sprint.

Ser någon en landstingklädd blå person som susar förbi här närmsta kvarten, så är det jag.

Skitmorgon.

image

Vad gör ni ikväll?

image

Vi sitter med varsin dator, Joseph klipper youtubeklipp och jag sitter och skriver. Uppdaterade nyss inlägget om den persiska matveckan med bilder och kommentarer om rätterna, bland annat. Och undrar ni inte lite vilket land vi ska till härnäst??

image

Vad gör du en kväll som denna?

7 kommentarer till “11-20 maj 2018”

  1. En bra regel =). Måste ändå bara säga, som ny, en av de riktigt goda sakerna med din blogg är att jag kommer ihåg att göra knipövningar. Det liksom kommer naturligt när man läser =).

    1. Haha, det är du nog inte ensam om att göra! Ta ett uthållighetsknip nu när du ändå håller på, 30 sekunder, minst! Och glöm inte att andas!

  2. Jag förstår ditt dilemma och jag kan hålla med dig. Samtidigt vill jag ju alltid säga emot så då vill jag påstå att det är en styrka att många av bloggens inlägg kan läsas helt fristående (det är ju alltid bra länkat till andra inlägg som hör ihop) som artiklar och inte nödvändigtvis som delar av ett bloggflöde. Riktigt bra inlägg kan ju också, helt fristående, bli virala och då får man räkna med att läsare bara kommer att läsa ett inlägg men ändå ha åsikter.

    Däremot tycker jag att det låter som bra strategi för att du inte ska åt dig i onödan att inte ta så hårt på inlägg som verkar vara skrivna av en sällan-läsare.

    1. Ja, såklart. Du har en poäng. Men typ kommentarer i stil med “vill du förtydliga hur du menar här?” eller “bra skrivet, tack” är ju inte riktigt dem jag menar. Utan antingen dem som kommer från någon som hoppat in, läst något lite urtaget ur sitt sammanhang och sedan vill uttrycka kritik. Eller som någon som gärna vill ställa en massa väldigt angelägna och relevanta frågor utifrån sitt eget hälsotillstånd, men som inte orkar göra lite förarbete själv först (=dvs. använda sökfunktionen och läsa ett gäng inlägg…).

      Jag blir ofta OTROLIGT ledsen när någon kommer med kritik efter att ha läst något och missuppfattat mina intentioner/min berättarrröst och sedan dömt mig utifrån ETT inlägg. Jag tänker liksom att jag kan kräva en aningens respekt för att vara en professionell yrkesperson som lägger min fritid på att lyfta kivnnohälsa. Jag tänker att oavsett om någon håller med mig eller inte förtjänar jag ett respektfullt bemötande, åtinstone liksom “A for effort”. Fattar naturligtvis att folk inte kommer hålla med mig om allt, det är inte däri det ligger.

      Nu har ju vi generellt världens bästa läsare och kommentatörer, men åtminstone en gång i veckan får jag bita mig i läppen för att inte svara något dräpande tillbaks till någon.

  3. Jag tycker att det ibland kan vara lite svårt det här med att läsa ett inlägg och skriva kommentarer och ur den vinkeln att när man pratar med någon face till face så är det ju så mycket mer som spelar in i kommunikationen. Något som låter surt när man läser det kanske är mindre surt egentligen… Så jag hoppas att du slipper bita dig i läppen ifall nu en del av de som skriver kritiskt inte har menat det så kritiskt egentligen 🙂

  4. Och samtidigt är udda, kritiska kommentarer ändå bra. Man vill ju inte bli en sån som bara omger sig med JA-sägare!???

    Man ta verkligen aldrig åt er om något vi skriver verkar kritiskt! Vi kanske typ bara har mens eller något!

    1. Ja, men vettig kritik respektfullt uttryckt är ju liksom en annan sak. Typ varje dag hoppas jag på att få vettiga mothugg från folk som är väl insatta i ämnen som jag skrivit om. Eller som sagt, vänliga uttryck av oliktänkande.

      Men jag förser liksom flera hundratals kvinnor dagligen med svar på frågor som de inte kan hitta någon annan stans på svenska än här (vi ser ju googlingarna som folk gör för att hamna här) och dagar jag får NOLL tack men kritik kan ibland bara kännas otacksamt och orättvist. Det är inte ett jobb jag får betalt för, jag hade kunnat sitta inne med all kunskap utan att skriva om den. Jag får inget för bloggandet, inget för kunskapsspridandet.

      Om jag själv har mens eller något kan jag ibland bara lacka ur på folks bristande… folkvett. Om inte tack så åtminstone respekt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *