Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » 17-22 juli 2016

17-22 juli 2016

God morgon världen

Jag har vaknat med väckarklocka och sminkat mig för första gången sedan jag vet inte hur länge. Eller ja, i och för sig, Almedalsdygnet måste väl räknas. 

I alla fall, jag känner mig lite ringrostig på hela morgonrutinen. Ska alltså jobba en vecka medan Joseph och barnen åker till västkusten. Jag ansluter sen på lördag. 

Jag nästan hoppas på dåligt väder den här veckan, för tanken är att jag på all ledig tid ska läsa och skriva vetenskapligartikel. Det känns som att det är så jag på bästa sätt förvaltar min “egentid” den här perioden i livet. Men ja, jag tänker mig också löpturer längs vattnet, läsning på en filt i någon park och kvällspromenader. Långa duschar. Och njuta av att kunna bygga orörda pappershögar med artiklar på matbordet, och äta i soffan. 

Jag har sett fram emot den här veckan länge, och även om jag ska jobba känns det nästan som den semestrigaste av alla sommarveckor.

Så kan det tydligen bli. 

Rutten människosyn?

Forskningsmässigt översitteri med knäpp kvinnosyn?

Jag läser ju infernaliskt mycket studier om bäckensmärta nu, och jag irriterar mig en hel del. Jag irriterar mig på synen på kvinnor som lyser igenom här och var. Har ju skrivit m det vid flera tillfällen tidigare, att det inom den medicinska världen finns ett väldigt paternalistiskt sätt att se på kvinnor. Även om de flesta fysioterapeuter är kvinnor, och många fysioterapeuter inom kvinnors hälsa dessutom är precis lika feministiskt lagda som jag. Så det finns ändå något frustrerande överitteri i tolkning av forskningsresultat ibland, kan jag tycka.

Jag läste nyss denna: The association between pelvic girdle pain and sick leave during pregnancy; a retrospective study of a Norwegian population.

Detta är en studie där de i efterhand bett alla kvinnor på ett visst förlossningssjukhus i Norge skatta sina bäckensmärtor under graviditeten. Smärtorna skattades månad för månad. Sedan har de fått uppge hur mycket sjukskrivna de varit, och varför.

Slutsatsen blir följande:

The results showed that PGP (pelvic girdle pain= graviditetsrelaterad bäckensmärta) is a frequent and a major cause of sick leave during pregnancy. Women with longer education, higher work satisfaction and less problems with sitting, walking and standing were less likely to take sick leave during pregnancy, despite having the same pain intensity as women being on sick leave.

Då tänker jag på patienter jag har träffat.

Jag tänker på den den EU-immigrerade kvinnan med städjobb.  Hon skulle bära tunga hinkar, sopsäckar och dammsugare runt i trapphus åtta timmar om dagen. Och så tänker jag på den högutbildade kvinnan med skrivbordsjobb. Hon hade möjligheter att jobba hemma 50 %, ibland till och med ganska spontant om hon inte orkade åka in till jobbet just den dagen.

Klart som korvspad att den ena eventuellt kommer behöva bli sjukskriven tidigare än den andra, även om båda drabbas av bäckensmärta.

Men vad tänker forskarna?

We have retrospectively identified how it affects pregnant women’s ADL (=aktiviteter i dagliga livet) , and found unexpected differences in pain appreciation between women in sick leave and not sick leave during pregnancy. A coping factor seem to be present, most likely dependent on education, associated with work situation and/or work posture, which decreases sick leave.

Jag blir lite trött och arg

För jag kan nästan höra den den prestentationen. (Nu hittar jag alltså på…) “Det verkar som att högutbildade kvinnor har en förmåga att hantera sin smärta lite bättre. Därför behöver de inte vara sjukskrivna i samma utsträckning som andra. Troligen handlar det om en förmåga att psykiskt bemöta smärtan med ett förnuftigt resonemang”.

Yada yada…

Vi lever i ett orättvist samhälle där rika, välutbildade kvinnor får bättre vård och har bättre jobb med bättre möjligheter. “Copingstrategin” är inget bevis för högre tänkande eller bättre psykiska resurser, utan rätt och slätt privilegier.

Joseph: Ö-dagar

Igår åkte barnen och jag själva till Öckerö. Resan gick riktigt bra och barnen “uppförde” sig på en hanterlig nivå. En utsätts inte för mer än en kan hantera brukar de säga. Det finns väl gott om exempel där “ordspråket” inte stämmer, men barnen anpassade sig i alla fall tacksamt nog till vad en förälder kan hantera. En höll hela tiden i väskan och en i min hand. Båda hade var sin ryggsäck.

Väl på Öckerö blev det direkt massa lek och stoj. Jag bytte till kalsonger på Wilfred och vi inledde med två nerkissade kalsonger och en bajsning. Det går två steg framåt och ett bakåt med den här potträningen.

Utöver att leka hos farmor, siya (=farfar)och kusin Erika+grannkompisen, så hann vi dra till stranden och bada. Det blev krabbfiske (lek) och efter det gick vi till min kusin och firade hans 18 årsfödelsedag + nytaget körkort. Det blev hemgång till 21:00 och barnen gick trötta i sängs, två timmar efter läggdags.

Krabbfiske

Idag har lekande fortsatt och Wollmar stortrivs att hänga med sin snart 8 åriga kusin + kompis. Wilfreds potträning har gått bättre idag och nattblöjan var till och med tom! Men jag vet inte riktigt hur vi ska komma i hamn när det gäller bajseriet. Det kanske ger sig själv, men just nu är det bajs i kalsongerna varje dag. Efter att han bajsat ner sig kommer han och vill prompt kissa på toaletten. Så urinblåsetömningen har han full koll på, och han kissar aldrig samtidigt som han bajsar. Tips, någon?

Resten av idag har vi lekt, lekt, ätit, badat, krabbfiskat, lekt mer, ätit och nu tittar smågrisarna på TV.

När barnen sover hänger jag med mina päron, kollar på TV och dricker te. Mysigt att få mycket tid med dem, faktiskt.

Mia: Rapport från jobbveckan


En halv regnskog i pappersform, kaffet, topplistan från 2000 på Spotify och så jag. 

Vad gör du i kväll?

Statistik

Jag börjar känna att jag kommer komma i mål med veckans läsande och skrivande (utkast till bakgrund till vetenskaplig artikel om bäckensmärta efter förlossning) och slängde kaxigt ett öga i pärmen med statistikanteckningar från magisteruppsatsen 2012.

Jag fick typ omedelbart akut andnöd, diarré och liktornar på alla tår. Är INTE matematiskt lagd. Jag kan knappt gångertabellerna. 

Uppenbarligen har jag ju lärt mig det där en gång i tiden. Jag har ju liksom klarat tentor och grejer. 

Iiiiiiih. Vad har jag gett mig in på. 

By the way, någon hejare på vetenskaplig engelska som vill korrläsa mitt utkast? Eller någon som vill klappa mig på pannan och ta mig genom en crash course i regressionsanalys? Jag bjussar på kaffe, jag lovar.

Plugg i njutningsfull miljö

Ledsenheten

Plötsligt i eftermiddags slogs jag av en sån där hormonell ledsenhet som bara sköljer över mig ibland.

Tänker neggotankar om allt jag någonsin gjort och allt jag planerar att göra. Tänker att alla tycker illa om mig.Saknar barnen och Joseph så det gör ont. Vill bara ligga i fosterställning och gråta.

Jag vet att det här går över. Det är borta imorgon. Jag vet när det kommer, jag känner igen det. Det är som en kall vind och stora moln, fast i själen. Imorgon är det över.

Godnatt!

14 kommentarer till “17-22 juli 2016”

  1. Jag tror könet spelar roll i bemötandet. Av de gynekologer jag träffat som varit män har de allihop haft ett mjukare sätt att bemöta mig på och jag upplever att män är mer försiktiga under undersökningen och lyssnar mer. Kanske beror det på att de själva inte har organet som undersöks.

    Bemötandet spelar mycket stor roll när man är i en utsatt situation, hormonell obalans eller när något gått fel.

  2. Om det är könet eller personligheten som gör skillnaden vet jag egentligen inte. Jag kan dock konstatera att efter att ha skeppats runt bland diverse manliga specialister så blev bemötandet som natt och dag när jag tillsist fick träffa en kvinnlig gynekolog i min egen ålder. Äntligen var det någon som verkligen förstod vad jag beskrev! Hon lyssnade på ett sätt som ingen av de andra jag träffat gjort och undersökte mig också på ett helt annat sätt.
    Min upplevelse är att en kvinnlig vårdgivare som själv har upplevt en förlossning troligtvis har lättare att förstå patientens problematik.

  3. Jag vet inte heller om det är rätt att säga “män är bättre än kvinnor” på bemötande…Det har ju med personlighet att göra som nämnts ovan. Men……när det är sagt….så mina erfarenheter är att jag absolut fått både mera hjälp och mera förståelse från manliga läkare/gynekologer än de kvinnliga gynekologer/barnmorskor som jag stött på.

    Från den kvinnliga delen av vårdskaran har jag fått höra det mesta efter mina förlossningsskador. Barnmorskor som glatt utropat “det är heeeelt normalt, du ser heeelt normalt ut” (det gjorde jag absolut inte!) Gynekolog som under en vaginal undersökning bad mig göra en knipövning och mumlade “Det borde väl din man vara nöjd med” – efter att jag pratat med henne om hur jobbigt JAG tyckte sex hade blivit eftersom JAG inte njöt pga mina nya fysiska förutsättningar. Samma gynekolog drog slutsatsen att “jag nog inte hade accepterat min nya mammakropp” och att jag behövde samtalsterapi hos en sexolog. (som om det skulle hjälpa på ett trasigt underliv. Sällan har jag hört någon som kan prata sig till en tajtare och skadefri vagina)……..Jag träffade SÅ många kvinnor inom vården under ett års tid – ingen lyssnade, ingen tog mig på allvar. Alla pratade om normalt. Att man fick räkna med de skador jag hade. Att det bara vara att acceptera och att OM jag ville fixa något så fick jag bekosta det själv. Trots läckage, fysiska problem och ett icke-existerande sexliv som följd

    De män jag träffade betedde sig proffesionellt på ett annat sätt. De lyssnade på mitt problem, tog mig på allvar OCH hjälpte mig. Inte bara med det som jag själv såg var problem. Utan en ordentlig undersökning, med frågor om allt från kissande, sexliv, tankar om förbättringar osv osv. Vad var mitt mål och mina önskemål? De lyssnade! (och jag storgrät av lättnad) Så fick jag en operation av framvägg, bakvägg, tapp och mellangård, samt tvt – rubbet alltså.

    Jag hoppas det inte beror på vilket kön vårdpersonalen har. Men kanske är det så? Kanske är kvinnor hårdare mot andra kvinnor? Kanske har män mer förståelse för att sexlivet också är viktigt? Kanske män har lättare att inte falla in i tänket “det får man räkna med när man skaffar barn”? Isåfall bör kvinnorna inom vården verkligen lära sig något av männen =). MEN – jag har också mött de kvinnor inom vården som har allt det där positiva.

    Tja, blev långt det här. =)

  4. Önskar jag kunde säga att det kvittar, men önskar mig definitivt kvinnor nu för tiden. Mitt värsta bemötande var under min graviditet när jag mådde väldigt dåligt och fick remiss till en psykolog. Psykologen var man. Psykologen tyckte bara jag var hormonell av graviditeten, han slutade lyssna så fort han förstod att jag va gravid. Fy fan.

  5. Ärligt talat har jag endast mött kvinnor i frågor om graviditet, sexliv, preventivmedel, förlossning samt återbesök efter förlossningen. Alltså endast kvinnor i alla dessa roller under sammanlagt 30 år! Är inte det faktiskt lite konstigt? Dock en övervägande majoritet män i andra läkarroller… Kan därför inte säga något om bemötandet från just gynekologiska läkare och kön. Däremot kan jag enkelt säga att jag träffat minst lika många bra som dåliga läkare/vårdgivare överlag oavsett kön. Alltså rötägg i båda lägren och också förstående hänsynstagande. Har träffat många många läkare och vårdgivare totalt och kanske tre står ut som väldigt bra, två kvinnor (en specialistsköterska och en sjukgymnast) och en man (en ortoped)

    Många har inte tagit mig på allvar och behandlat mig för allt möjligt konstigt när egentligen något helt annat var fel (fick B12 sprutor när jag hade cancer, rekommendation om att gå till kuratorn när jag hade inflammation i revbensfästena, inte ens en tid till vårdcentralen när det visade sig att mitt hb var 52 – efter att ha svimmat tre gånger (och bytt vårdcentral) fick jag tillslut komma, tillsägelser om att “det får man räkna med, det gör faktiskt ont att föda barn” när jag hade värkar var 10e minut i fyra dygn – och inget smärtstillande)
    För mig verkar det som att det största problemet är att man inte tar patienternas oro på allvar, men så har jag ju vänner som är läkare som verkar kämpa dag ut och dag in med att få sina patienter att förstå att det faktiskt inte är sjuka….

    Ursäkta om jag låter lite bitter, men det är så härligt att ha hittat en vårdgivare som verkar så otroligt engagerad i sitt yrke och sina patienter, önskar jag hade haft sådana som dig som vårdgivare för allt!

    1. Men gulle, vad mycket du verkar ha gått igenom. Och tack för snälla ord! Som vårdgivare har jag nog som alla andra toppar och dalar. Hoppas förstås att min lägstanivå ändå är rätt hög. Tror inte alla mina patienter går på moln från mitt rum direkt. Det har ju så mycket att göra med personkemi och förväntningar också.

  6. Jag blir chockad av att höra att du kunde få en sådan kommentar efter allt du varit med om, verkligen inte okej.
    Jag har väl för det mesta blivit bra bemött ur ett trevlighetsperspektiv. Det som däremot kan vara ett problem är att man träffar vårdgivare som inte tar ens besök, frågor på allvar. Det kan ju absolut vara så att man inte har någon åkomma som man ska vara orolig över, men för mig är det ändå viktigt att känna mig sedd, oavsett vad jag söker för och hur allvarligt det är.

  7. För nåt år sedan råkade jag lyssna på ett radioinslag som handlade om hur personer ofta känner mindre sympati för människor som går igenom något svårt de själva klarat av. De tog inte specifikt upp förlossningar men jag tycker det är väldigt applicerbart här, och skulle ju faktiskt kunna förklara varför så många kvinnor ändå upplever att manliga gyn är mer förstående och hjälpsamma.

    http://www.npr.org/2015/10/20/450175865/do-we-have-less-sympathy-for-people-facing-things-weve-overcome.

    Saxat: “what these studies suggest is that trauma often doesn’t make us kinder and more compassionate. It also has the potential to make us tougher and harsher”

    Sedan finns ju många undantag (du själv tex). Jag tänker mer att det kan appliceras på tex barnmorskor som haft en ok eller halvbra/dålig förlossning och sedan bara fastnar i ‘minsetet’ att: “ja klart det är jobbigt att föda barn det vet väl jag också men jag kunde så därför kan du också”.

    1. Oj, intressant! Jag minns också en studie (eller uppsats) som det pratades en del om när jag gick min grundutbildning, en studie som visade att läkarstudenter hade bättre empatisk förmåga i början av sin utbildning än i slutet. Vet inte vad som gör det, men säkert har kultur en del med saken att göra.

  8. Vad ledsen jag blir av att höra så många riktigt dåliga bemötanden, särskilt när det kommer till gyn och mödravård där jag tycker det ska finnas extra mycket omtanke. Men, nu vill jag berätta något positivt. Jag har alltid tyckt det varit dödligt jobbigt att gå till gyn/mödravård. Både den fysiska undersökningen men det är nog mycket psykiskt också, att vara så blottad och utsatt och i ett väldans underläge.

    Dock har jag bara mött underbar vårdpersonal inom gyn/mödravård! De har varit så lugna, förstått min oro och gjort sitt bästa för att vara försiktiga. Jag har aldrig fått höra någon illa vald kommentar, det har alltid känts som om de satt mig i första rummet och inget annat. När jag var gravid förra året så flyttade vi i slutet av grav. Plötsligt hade jag 1,5 h resa med buss + tåg till min barnmorska och hon sa att hon förstod om jag tänkte byta. Aldrig i livet, sa jag! Med megamage och hemska bäckensmärtor tog jag mig den långa vägen för det var bannemig värt det. Jag har fortsatt åka dit även efteråt och funderar över det för nästa barn. SÅ mycket är hennes bemötande värt! För att hon SER mig, tar mig på allvar, tar tid att berätta och intyga för mig hur försiktig hon ska vara, aldrig gör något jag inte är med på, låter mig komma fast hon har planeringsdag för att det är min enda möjlighet just då, alltid är go och glad inför mig, ber tusen gånger om ursäkt när hon varit sen (jag väntar gärna så länge jag vet att jag inte är bortglömd och får ett litet förlåt mig). Dessutom visar hon att hon också är mänsklig när hon talar om sina egna barn och annat i livet, egna erfarenheter osv. Sådant här är guld för mig. 😀

  9. Åh, hittade dig precis, bättre sent än aldrig. Jag har precis (i v 34) blivi beviljad kejsarnitt för psykiska skäl. Och jävlar i gatan var jag har blivit bemött dåligt på vägen. Jag har aldrig varit med om dess like och om jag enkelt ska beskriva de har jag blivit behandlad av vissa läkare och barnmorskor som en hysterisk kvinna som inte vet sitt bästa. Vid Auroramottagningen höjde barnmorskan rösten, förminskade min ångest, förklarade att jag använde fel strategier och när hon inte kom någonstans med mig försökte hon gå över huvudet på mig och prata med min man som var med. Och sa hela tiden att jag skulle klara av en vaginal förlossning, jag hade bara bestämt mig. Och jag som hade en sån trevlig och stark man. Klart jag skulle klara det. IDIOT!
    Blev räddad av att min manliga läkare (som visserligen också sa att jag bara bestämt mig och att jag fysiskt skulle klara en vaginal förlossning) hade skrivit att han lovat mig KS om min känsla förändrats. Vilket den inte hade. Så barnmorska på Aurora hade inget val utan jag fick mitt KS.

    För övrigt så diskuteras det just nu hemma hos oss vilket preventivmedel vi ska använda efter graviditet. Jag känner till stor del att det är min kropp, så mitt beslut. Jag vill ha spiral för det är det som fungerat bäst för mig. Min man vill använda kondom. Och jag vet inte om han har rätt att vara del av detta beslut…

    1. Hej och välkommen hit! Då är den nedräkning för din del nu då? Har du fått datum? Fy vad spännande!! Om du vill läsa min superpositiva förlossningsberättelse om kejsarsnitt finns den här:https://bakingbabies.se/2014/05/24/forlossningsberattelse-wilfred-mia/. Jag har också skrivit ganska mycket om återhämtning efter kejsarsnitt, bland annat detta: https://bakingbabies.se/2016/06/03/11-rad-dig-som-ska-kejsarsnittas/
      Hör av dig om det är något jag kan bistå med, vad gäller råd, tips eller info! Kram!

    2. Hej Madde. Funderade lite kring det du skrev om preventivmedel. För vår del har det alltid varit naturligt att vi tillsammans bestämt vilken form av preventivmedel som ska användas.
      Mia har sagt vilka former av skydd som hon är villig att använda och jag har berättat min del kring kondomer. Utifrån det har vi testat oss fram.

      Det lätta svaret är att ni båda ska vara delaktiga i ert beslut, men i verkligheten är det svårare att komma fram till vems vilja/önskemål som ska väga mest i sammanhanget. Din kropp, hans kropp, ert liv. Tror inte det finns ett enkelt svar. För det långa loppet tror jag att det är viktigt att man som par är överens och ger och tar.
      Svårt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *