Godnatt morfar

Sommarsemestern på Öckerö,  som vi hade för 6-4 veckor sedan, var på det hela stora en supersuccé. Det hände dock en sak under vistelsen som kanske inte tillhör det roligaste i livet och som vi inte riktigt skrivit om här på bloggen. Min morfar har nämligen varit sjuk under de senaste 10 åren. Det började med en massiv stroke som tvingade honom i pension. Den nedsatta kroppsfunktionen tillsammans med livsomslaget bar med sig depressioner och strax efter att han så gott som återhämtat sig från det så fick han små proppar. De ledde till försämringar och efter många år fik han plats på äldrevården.

Sedan veckan då vi kom på semester på Öckerö hade han försämrats avsevärt och dagen innan vi åkte hem till Stockholm gick han bort. Trots att det satte lite sordin över sista veckan på öarna så gav det oss i alla fall möjligheten att ta farväl.

För två veckor sedan var vi på Öckerö för min kusins bröllop och igår kom vi tillbaka för en begravning. Även om det är något av en kliché så det ändå som alla säger de här dagarna. Att sådan är livet att glädje och sorg kommer om vart annat utan hänsyn till säsong eller timing.

Jag har funderat en del om vem min morfar var för mig. Trots att jag bott åtta år utomlands har både min mormor och morfar varit närvarande och prominenta figurer i mitt liv. De har hälsat på när vi bodde utomlands och när vi kom till Sverige för att hälsa på så var det hos dem som vi bodde. Till det yttre var morfar en sträng patriark. Han var noga med att vi uppförde oss vid matbordet och skötte man sig inte så fick man utstå en sträng blick förstorad av glasögon 2 cm tjocka. Men morfar var också en riktig mjukis. Han stora händer, valkiga av ett liv som fiskare, var ändå mjuka och varma. Jag minns att jag brukade sitta och titta på TV med honom. Han satt och tittade på nyheterna eller sportspegeln och jag kurade upp intill honom och vilade huvudet i hans knä eller pillade i hans babymjuka hår, eller filurade runt med hans stora mjuka öronsnibbar.

Inför begravningen har Wollmar pratat massor om det hela. Var kommer gammelmorfar att ligga? Vad händer med hans kropp sedan? Varför ska vi ha blommor? Varför måste vi vara finklädda? Så vi har haft många diskussioner om döden och begravningar de senaste dagarna. Ursprungligen hade vi inte tänkt att barnen skulle gå på begravningen. Men i sista sekunden ändrade sig Wollmar och ville prompt gå med. Jag var orolig att han inte skulle palla med att sitta stilla i en timma under begravningen. Och skulle det gå bra, hur skulle han hantera att så många vuxna människor grät? Innerst inne var jag nog mest rädd att han skulle ångra sig och bestämma sig att han inte ville vara där och att detta skulle komma i vägen för min sorgeprocess. Så här i efterhand när allt gick jättebra är jag jätteglad att han delade upplevelsen med mig och fått se mig och de andra i familjen ledsna.

Hur tänker ni kring barn och begravningar?

Wilhelm Alexandersson, 1935 – 2016

Jag älskar dig morfar! Vila i frid!

Comments (2)

Vilket fint inlägg! Kram från oss till hela stor-familjen!

Tack Jenny!

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.