Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Dagens läsarberättelse kommer från en läsare som kontaktade oss efter serien om förlossningsrädsla och frågade om hennes historia kunde bidra. Det kan den ju absolut! Läs själva så får ni se!

Mitt namn är Anna och jag är/har varit mycket förlossningsrädd.

För 3 månader sedan föddes vår lilla dotter Emma, allt gick bra och detta är min berättelse om vägen dit.

Att föda barn har nog varit något jag varit rädd för ganska länge. Det kan ha börjat redan i tonåren då man inte var så insatt i det, mer än det man läste i biologin i skolan. Min största rädsla har varit smärtan. Inte för att man vet vad det är för smärta som kommer, men man har hört så mycket kring smärtsamma värkar och bristningar och skador m.m.

Redan under graviditeten gjorde jag saker för att dels finna trygghet i mig själv men även saker som jag läst som kanske skulle göra förlossningen enklare. Det jag nu nämner är inget som är vetenskapligt bevisat på något sätt, men det hjälpte mig mycket på vägen i mina förberedelser, både fysiskt och mentalt. Det var till exempel så att jag tränade långt in i graviditeten, både tuffare träningspass och lugnare pass som MammaMage (mycket knipövningar!). Jag hade läst att förlossningen var att jämföra med ett maratonlopp! Även mindre förberedelser hjälpte. Jag smörjde magen med olja morgon och kväll (inte fått några bristningar på magen efter graviditeten), smörjde mellangården från ca vecka 34 eller 35 med en speciell olja (fick nästan inga bristningar vid förlossningen). Allt för att jag själv skulle känna mig så trygg i mig själv som möjligt och veta att jag gjort allt jag kunnat för att få det så bra som möjligt. I slutet av graviditeten var jag riktigt trött på att vara gravid, Emma föddes 3 dagar före Bf.

Du blev gravid, var det också något som oroade dig?

Såklart har denna oro funnits sedan beskedet om graviditeten kom. I början kändes allt så långt bort så oron var inte så stark just då, men den kom smygande mer och mer ju längre tiden gick. När jag blev gravid så började jag googla mycket, dels kring det som just då hände i kroppen och med bebisen, men också kring det som komma skulle. Jag tog upp min oro med min första barnmorska. Vid det tillfället kände jag att min oro inte togs helt på allvar. Just då var jag också helt inställd på att jag skulle ”kräva” kejsarsnitt, något annat alternativ fanns inte. Eftersom jag inte fick förklarat riktigt bra för mig vilka alternativ som fanns och vilka vägar som var möjliga så valde jag att byta barnmorska. Jag bytte helt vårdcentral, och gick till en privat MVC istället. Bytet skedde efter ungefär 3 månaders tid av graviditeten.

Hur kom det sig att du sökte hjälp? Hur initierades detta?

På den nya MVC och hos den nya barnmorskan upplevde jag ett mer positivt bemötande. Inte för att hon lovade kejsarsnitt, men jag upplevde att hon var mer pedagogisk i sina förklaringar samt i den information hon gav. Hon var mer tydlig och jag kände mig mer trygg.

Hon skrev dessutom en remiss till Auroramottagnigen på Näl i ett tidigt skede. Det upplevdes som väldigt bra.

Berätta om den hjälp du fick! Vad betydde mest? Fanns det något som inte fungerade så bra?

En oro som fanns var att bebisen skulle vara stor, då jag själv är liten och nätt. Flera extra ultraljud beställdes samt att MVC gjorde viktskattning vid några tillfällen.

Aurora besöktes två gånger och det var väldigt bra att komma till förlossningsavdelningen och BB på studiebesök samt det samtal jag hade med aurorabarnmorskan. Jag fick se ett förlossningsrum med säng, panel med lustgas, WC och dusch, att det fanns anläggning för musik m.m. Vi gick igenom allt väldigt noggrant. Samtalet med aurorabarnmorskan var också mycket givande och hjälpande då vi gick igenom mina största rädslor och hur vi kunde behandla dem. Rädslor som jag hade var exempelvis att vi inte skulle få plats på det sjukhus vi ville föda på, smärtan i krystskedet, olika smärtlindringsmetoder, barnets storlek samt vad en förlossning innebär i stort. Som barnmorska kan man inte sitta och lova att det blir si och så i en förlossning eftersom alla förlossningar är olika och unika, men vi försökte hitta lösningar och vägar att behandla det som jag såg som rädslor och problem.

Jag och min sambo gick också kurser så som ”Föda utan rädsla”, inspirationsföreläsning om förlossningen på Näl samt föräldrautbildning. Kursen ”Föda utan rädsla” rekommenderar jag verkligen alla att gå, oavsett om man är mer eller mindre rädd. Den kursen hjälpte även min sambo väldigt mycket. Det inte är lätt att stå vid sidan och kanske inte veta VAD man ska göra och HUR man ska göra när den man älskar är så rädd. Vi fick båda bra verktyg och hjälp hur vi skulle hantera olika situationer. Kursen stärkte också vårt samarbete. Han visste vad jag ville och hur han skulle hantera situationen när jag ”skulle gå in i min förlossningsbubbla”.

Jag skrev också ett förlossningsbrev, ett mycket utförligt sådant.

Jag googlade upp en mall på nätet, som jag följde och skrev ner olika rädslor och hur jag ville att saker och ting skulle fungera. Såklart var det så även här att barnmorskorna inte kan lova att följa det till punkt och pricka eftersom deras kompentens, erfarenhet och vård är viktigare, men de följde mina önskemål väldigt bra faktiskt. Något jag starkt tryckte på i förlossningsbrevet var ett långsamt framfödande och mottryck i mellangården i krystfasen. Förberedelser och tankar kring detta gjorde att jag fick väldigt lite skador och nästan inga bristningar alls.

Kunde du landa i att du kände dig trygg innan förlossningen?

Jag landade i det så gott som det gick, oron fanns där in i det sista och jag tog med min sambos hjälp verkligen steg för steg i det hela. Vi hade bestämt att stanna hemma så länge det var möjligt eftersom hemmets är den tryggaste platsen – detta val visade sig vara mycket bra!

Hur gick själva förlossningen? Besannades din rädsla på något sätt? Vad var bra? Vad var mindre bra?

Det var en rätt lång vattenavgång så vi stannade hemma så länge som vi kunde, och min sambo sa att det var när vi kom till sjukhuset som jag på riktigt började spänna mig. Väl på Näl så kom vi in på ett förlossningsrum direkt. Vi installerade oss, satte igång den musiklista vi hade med oss samtidigt som värkarna kom och gick. När jag kom in var klockan ca 17.00 och då var jag öppen 4 cm. Värkarna blev olidliga till slut och jag fick en ryggmärgsbedövning. Den gjorde underverk, under en tid kände jag inget alls! Såg på displayen när jag hade en värk, men kände inget. Bedövningen var både negativ och positiv, för redan kl. 21.00 var jag öppen 10 cm, men det dröjde ända tills 05.12 tills hon kom. Anledningen var att jag inte kände något och inte visste när och hur jag skulle trycka riktigt.

Varje moment på förlossningen gjorde mig rädd, då jag inte visste vad det innebar.

Att få ryggmärgsbedövningen, kateter för att kissa, nål i handen, klippet som gjordes, pudendusblockaden m.m. Allt gjorde mig nervös så barnmorskorna och förlossningsläkaren fick förklara allt väldigt tydligt för mig, vilket de var superduktiga på att göra.

Förlossningsförloppet tog lång tid, lite för lång tid eftersom de var så försiktiga. Båda jag och bebis (och min sambo) var väldigt trötta så förlossningen slutade med ett klipp och sugklocka. Klippet oroade mig mycket när barnmorskorna pratade med mig om det, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. I efterhand så kändes det bättre för mig att de gjorde så än att jag skulle brista naturligt.

Klippet kändes inte, sugklockan lossnade typ vid ”draget” och två barnmorskor hängde på min mage vid sista krystfasen. På rummet vid det tillfället var det 10 personer, varav 3 barnläkare, men jag registrerade inte riktigt detta. Emma andades inte när hon kom ut så de sprang iväg med henne till annat rum för att få igång andningen och min sambo följde efter. Sedan kom han tillbaka med det underbaraste! Då kom tårarna och glädjen på riktigt! Allt var värt det, varenda grej vi gått igenom!

Fick du någon uppföljning efteråt, gällande förlossningsupplevelsen och rädslorna?

Inte mer än hos MVC, väldigt kort dock. Inget från aurora, tyvärr. Hade velat berömma dem för den hjälp de gett mig och berömma personalen på Näl för deras kompetens och tålmodighet.

Hur är ”eftersmaken”? Hur känner du inför förlossningar idag? Skulle du vilja göra om det?

Vi får se vad framtiden utvisar, just nu njuter vi bara av vår lilla Emma.

Annas tips:

  • Våga berätta att du är rädd!
  • ”Föda utan rädsla” -kursen och boken. Detta rekommenderar jag verkligen!
  • Våga byta barnmorska om det inte känns helt rätt. Du måste känna sig trygg i situationen och med det som händer i din kropp.
  • Skriv ett förlossningsbrev eller skriv ner några punkter i alla fall om vad som är viktigt, då du kanske inte kommer kunna komma ihåg att kommunicera det när du väl befinner dig i förlossningen.
  • Musik på rummet, lugnande musik som du tycker om. På Näl kan man koppla sin mobil med musiklista (fråga mig inte hur, min sambo kontrollerade detta noggrant på auroramötet).
  • Läs information på 1177, undvik sidor som Familjeliv.se!

Tusen tack Anna för din berättelse!

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Comments (4)

Jag förstår hur du tänker! Samtidigt, det här är Annas berättelse. Det gäller henne och hennes upplevelse. Du VET att en skada inte handlar om de faktorer du benämner. Ritualer är viktiga i mentala förberedelser och så måste det få vara. Jag vet liksom inte hur jag ska få fram allt alltid. Bara för någon vecka sedan skrev jag supertydligt som svar på en läsarfråga att det aldrig är kvinnans fel om hon spricker. Du behöver kanske hitta trygghet i en förvissning om att du gjorde allt som stod i din makt för att din förlossning skulle gå bra, och att skadan handlar om omständigheter du inte kunde rå över. Har du fått bearbeta dina tankar helt?

Jag har aldrig masserat med olja (fyra förlossningar) och vid senaste förlossningen var det nån barnmorskestudent som ville använda nån blöt handduk därnere när jag skulle krysta. Jag sa att det inte behövdes (kändes bara störande). Och sprack inget den här gången heller. Så olja och motryck betyder inte alltid nåt. 🙂

Jag, som inte fått några förlossningsskador trots tre förlossningar, måste säga att jag reagerade på insändartexten på samma sätt som Therese, och det är inte första gången jag hör kvinnor beskriva hur de ”förebyggt” skador i underliv eller bristningar på magen. Jag har själv inte använt speciella oljor eller krämer och fick ”bara” ett klipp, som dock sprack vid nästa förlossning. Jag tror på gener, omständigheter och ren och skär tur eller otur. Föresten har jag också hört kvinnor säga att kejsarsnitt är ”enkla förlossningar”, tänk så dumt sagt! Men jag har också följt bloggen tillräckligt länge för att veta att det sista Mia vill, är att få någon att känna sig skyldig till sin skada.

Tack för att du förstår, jag tänker också som du. Jag tänker också att vi alla tar till någon slags magiskt tänkande när vi ska hantera saker vi är rädda och oroliga för, och det fyller en funktion i sig.

Jag upplever det som, att så fort det kommer till graviditet, förlossning eller föräldraskap så blir det så lätt att någon annans historia blir någon slags måttstock att jämföra sig med. Och det är knäppt, varför är det så? En rädd person övervinner sin rädsla, var glad för henne! Det har ingenting med någon annans historia att göra.

Och om vi vill ha in berättelser kan ju vi knappast censurera. ”häpp, häpp, det där har vi inga vetenskapliga evidens för”. Jag hoppas innerligt att alla fattar att skilja mellan olika sorters inlägg här. Läsarberättelserna är till för att lyfta fram små skildringar av något, för att spegla en slags verklighet. Inte allas verklighet.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.