Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Recension: Bad Feminist

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten “Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken “had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna “Jag”, “Kön och sexualitet”, “Ras och underhållning”, “Politik, kön och ras” och “Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att “komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

“Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att “det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss “mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

5 kommentarer till “Recension: Bad Feminist”

  1. Jag har varit sugen på att läsa den boken men inte kommit mig för än! Men nu fick jag en liten spark i baken 🙂

  2. Tack för tips! Känner precis så, att jag inte riktigt vågar komma ut som feminist för att jag inte är perfekt som feminist.

  3. Jag är nog också en dålig feminist trots att jag inte sminkar mig, rakar mig speciellt ofta (oftast 2-3 gånger på en sommar under armarna och aldrig någonannans) och gör en del andra stereotypa ”feministgrejer”. Manshat ger jag inte mycket för, hat tror jag aldrig är produktivt, någonsin. Upprördhet, ja. Ilska, ja ibland. Hat för mig är en per definition skadlig känsla och något att undvika. Jag lobbar också för ökad medvetenhet om att män som är deprimerade inte alltid visar det på samma sätt som kvinnor och kan tex bli arga och börja dricka alkohol istället för att bli tydligt ledsna och nedstämda. Orsaken jag tycker det är extremt viktigt att belysa är att det skapar ofta så mycket lidande just för mannens nära relationer att hans depression inte blir behandlad och jag tror faktiskt att detta är lite av en nyckelfråga om man vill minska mäns våld mot kvinnor och andra relationsproblem av en lägre nivå. Jag tror att om våra förklaringsmodeller till varför patriarkatet upprätthålls förenklas ned till ”män är onda” så har vi liten chans att förbättra världen och då blundar vi för kvinnors egna förmåga till dåliga handlingar för att förnekar vi detta så skapar vi inget bättre samhälle. Såklart ska vi främja det goda systerskapet men att gå runt och låtsas som att kvinnor inte kan för egen vinning vara otäcka utan att patriarkatet är inblandat är enögt. Nu ska jag sluta min rant men ska försöka vara mer tydlig någon annan dag. Om jag orkar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *