Mias lopprapport Lidingöloppet
Träningen inför
Upptrappningen till Lidingölöppet var egentligen ganska bra. Fram till slutet av augusti. Jag springer hela året, men i maj började vi ta långturer varannan helg. Första långpasset för året sprang jag hem från Förlossningspodden-Emma ute i Handen, hem till Söder. Efter det hade jag känningar i bäckenet i en månad ungefär, men det gick över. I slutet av augusti fick jag en riktig brakförkylning och den blev, som den brukar för mig, gick ner i lungorna. Jag har haft nätter då jag fått sitta i soffan eftersom jag inte kunnat ligga ner, och haft vakenperioder på flera timmar då jag bara hostat och hostat. I måndags sprang jag för första gången på flera veckor, och fick gå i uppförsbackarna eftersom det värkte så i lungorna. I onsdags försökte jag igen, då gick det bättre. Jag började morgonen igår men en riktig host-attack, men kände mig annars frisk.
Uppladdningen
Vi började morgonen med att försöka äta mycket till frukost. Det här med att vara lite nervös och samtidigt äta mer än vanligt är inte riktigt min grej. Men jag fick i mig rätt bra ändå. Sen tog vi barnen och åkte hem till min ena syster och lämnade dem över dagen. Vi hann hem, äta lite till, och sedan drog vi till Lidingö. Joseph startade tio minuter innan mig och vi pussades hejdå vid startfållorna. Sen var det så småningom dags för min tur.
Traillopp är inte min grej
På lopp är jag otroligt stärkt av hejarop och publik, och jag har haft lite svårt mentalt med Lidingöloppet just eftersom det inte alls är ett stadslopp med stor publik. Jag valde därför att springa med poddar i lurarna. Jag har avverkat ett avsnitt av Medicinpodden, ett avsnitt av Vetenskap och Hälsa och ett avsnitt av Kropp och Själ i P1. Sen började jag med en P3 Dokumentär, men där någonstans kom målgången.
Inget att hänga upp minnet på
När jag skulle skriva lopprapport från Stockholm Marathon förra året kunde jag navigera mig i minnet utifrån geografin. Både när jag sprang och när jag sedan skrev om loppet så minns jag mitt mående utifrån positionering på kartan. Då var det lättare att beskriva loppet mer ingående, tycker jag.
Lidingöloppet? Kort sagt kan jag säga så här: starten gick. Det gick upp, det gick ner. De var lite lerigt och på sina ställen trångt. Sen kom vi till 15 km. Där någonstans började jag känna att det var ganska långt kvar. Vi kom till 20 km och jag började tröttna, och bli trött. Sen kom Aborrbacken. Jag gick en bit, men kände ändå att den nog inte riktigt förtjänade sitt rykte. Sen kom Karins backe och då kände jag att jag verkligen inte ville springa mer. Sista 4 km var det spännande i podden, som tur var och benen trampade på. Jag hade inte någon energi kvar att spurta i mål, och kom i mål på 3.08. Sjukt nöjd över det.
Efteråt
Jag blev besviken över vad som bjöds vid målgången. Ingen kexchoklad? Det borde vara obligatoriskt! Sedan var det en stapplig promenad till bussen, och då när jag äntligen fick sitta en stund släppte den kramp i ryggen som jag haft sedan 25 kilometer ungefär. Barnen blev hemskjutsade av min svåger och vi fick komma hem till tom lägenhet och duscha, äta chips och dricka cola i lugn och ro. Trötthet i ryggen, några riktigt elaka blåsor på fötterna och en viss stelhet i låren är det som känns nu så här efteråt. Det är ändå coolt att kroppen kan återhämta sig så pass snabbt.
Eftersmaken
Jag kände inte att det var ett fantastiskt roligt lopp. Det var imponerande välskött och bra logistik, men att springa i skog utan publik är verkligen inte min grej. Jag känner också att eftersom vi springer lopp egentligen bara för att hålla upp motivationen till transport- och vardagsträningen, så måste loppet vara lite av en belöning och innebära mycket glädje. Hittills har inget toppat Göteborgsvarvet för min del. Jag tror att jag kommer hålla mig till halvmaradistanser och roliga stadslopp hädanefter…
