Forskarkalendern: Skam och förlossningsskador
Gästblogginlägg av Eva Uustal
Mitt namn är Eva Uustal och jag är överläkare på kvinnokliniken i Linköping. Jag är specialiserad på att bedöma och operera kvinnor som har bäckenbottenproblem. Det kan vara inkontinens (urin, avföring) framfall, muskelfästesskador eller smärtor. Jag har tyvärr alldeles för många patienter! Jag har forskat och utbildat om förlossningsskador i Sverige sedan 1990. Det har gått framåt!
Skammen, förlossningsskadorna och pengarna.
Nationalencyclopediens definition av skam lyder ” känsla av blygsel över oförmåga eller förkastlig handling”. Skuld känner man över något man gör. Skam känner man för något man är. Skammens funktion genom historien är att hålla ihop flocken och göra det extremt obehagligt att vara utanför den sociala normen. Det är en av de farligaste känslorna (minns något du skämts för!) för att den orsakar ensamhet och tystnad och det logiska tänkandet havererar.
Min skam
I början på min specialistutbildning 1990 ombads jag en kväll att bedöma en stor förlossningsbristning. Jag hade inte fått någon utbildning alls om det och kände mig förskräckt över hur det såg ut. Jag ringde förstås min bakjour men han ville inte komma in. Han instruerade mig per telefon om hur jag skulle göra: bara sy ihop sfinkterändarna med 2 åttasuturer. Det lät ungefär som “det där är lätt, visa nu vad du går för”. Jag satte några stygn, ensam med patienten där i mörkret på förlossningen men skämdes så väldigt. Jag visste ju att kvinnan med skadan inte fick rätt hjälp. Men jag hade ju bett om hjälp…Jag vågade inte envisas och vara jobbig. Jag har jobbat för att slippa känna den skammen sedan dess.
Vår skam blev min drivkraft
Det var först senare som jag förstod att min bakjour den kvällen inte var så duktig på att sy bristningar… Jag tjatade på mina överläkare de där första åren men fick inte så många bra svar. 1996 frågade jag i en enkät alla förlossningsöverläkare i Sverige om de fått någon utbildning i att sy bristningar. Det hade bara en av tio! Jag skrev indignerat om det i Läkartidningen och tänkte lite naivt att NU kommer Socialstyrelsen/ Kungen/ läkarsällskapet att fatta hur fel det är och sätta igång en massa utbildning. Så blev det ju inte. Jag började själv titta på patienter med ultraljud och insåg att man förstod anatomin, t ex den interna sfinktern jättebra, den där viktiga som förlossningsläkarna inte kände till. Skrev en ny artikel i Läkartidningen. Samma brist på effekt.
Jag insåg mer och mer att det var jag själv som behövde hjälpa kollegor och barnmorskor med kunskap. 2001 skrev vi en arbetsgruppsrapport om Analinkontinens. Den bidrog t ex till att man slutade sy sfinkterskador ensam på förlossningen. Bollen började rulla. 2014 startade jag Bristningregistret för att följa upp hur det går för patienter med stora bristningar och återkoppla till läkare och barnmorskor. Under uppbyggnaden var det en duktig kollega som spontant sade: “men inte vill väl läkarna skylta med sitt namn i registret när man sytt bristningen, då får man ju skämmas om det inte blir bra….” När jag svalt häpnaden kunde jag vända det till att vi måste ändra förutsättningarna så att ingen ska behöva göra fel för att man saknar kompetens.
Bort med skammen!
Barnmorskans skam
Det här är ett känsligt ämne. Jag som hittar så många missade bristningar är rädd för en förlossningskultur där man alltför mycket premierar låg förekomst av sfinkterskador. Ensamhet och otillräcklighetskänslor hos dem som “misslyckats ” kan vara en giftig kombination, både för patienten och för arbetsmiljön. Ingen vill göra ett dåligt jobb men det kan vara svårt att be om och få hjälp. På barnmorskeutbildningen i Linköping har jag föreläst de senaste 5 åren om bristningar. Tidigare var det ingenting! I utbildningsprogrammet Bäckenbottenutbildning.se förordar vi att barnmorskor ska förlösa tillsammans och sy bristningar tillsammans. Då får man en öppen kommunikation där man lär sig av varandra och kan hjälpas åt så att det blir bra för mamman.
Bort med skammen!
Kvinnornas skam
Jag vet inte hur det gick för kvinnan den kvällen men jag träffade snart andra kvinnor som hade helt felläkta bristningar. Det har blivit många hundra kvinnor under åren. De skäms för att de läcker avföring. För att de inte har knipt tillräckligt, för att de luktar illa och inte vill ha sex. De skäms för att de inte sagt ifrån att de ville ha kejsarsnitt. De skäms för att de inte kunnat vara en bra mamma, inte har ammat för att det gjorde ont, inte hade lyckats föda så där fint och smidigt. Så mycket skam och förtvivlan. För något som man inte kan hjälpa. Det är precis samma skam som jag mött hos våldtagna kvinnor. Så förtvivlat sorgligt.
Bort med skammen!
Samhällets skam
Ja, hur är det med den då? Hittills har kvinnorna, läkarna och barnmorskorna burit skammen duktigt alldeles själva. Men nu har skammens värsta fiender, öppenhet, gemenskap, kunskap, vetenskap och humor börjar blåsa bort den från oss! Över till ett bättre ställe: riksdag och regering. Förlossningsmiljarder regnar över vården. En jätterisk är dock att pengarna fastnar i de regioner och landsting som hittills inte har haft vett att göra skammen till sin. Över den vård som inte lyckats. Dit med skammen! Lindra sedan den med att utbilda och förbättra arbetsvillkoren för barnmorskor, läkare och fysioterapeuter. Implementera Bäckenbottenutbildning.se och följ upp resultaten från Bristningregistret.
Jag är nämligen väldigt trött på att skämmas.
Fantastiskt inlägg!
Ojoj, så viktigt och bra skrivet! Heja dig!
Så bra och så viktigt!
Tack för det här inlägget. Relevant, viktigt (som det mesta i den här bloggen i och för sig) och hoppfullt ändå på något sätt. Jag är rädd inför min kommande förlossning, min andra med 14-15 månaders mellanrum. Förhoppningsvis har jag turen att få plats i Linköping som sist, det känns ändå betryggande på något vis.
Tack Eva för det här inlägget och för ditt enträgna och superviktiga jobb med de här frågorna <3!
Jag känner så väl igen mig i detta, som patient. Skammen över att jag inte lyckats fixa en så där fin och enkel förlossning. Jag förstod när jag såg barnmorskans förstämda min: jag hade misslyckats. Efter några månader förstod jag: barnmorskan kände skam, hon tyckte att hon gjort ett dåligt jobb. Läkaren som sydde ihop mig, tog min hand i korridoren innan operationen och sa, ‘så här ska det inte vara, man ska inte behöva vänta så här länge på att bli ihopsydd.’ Hon gjorde det hon kunde men kände sig säkert också misslyckad.
Bort med skammen!
Helt fantastisk läsning. Åh.
Åh, vad jag önskar att fler inom förlossningsvården var som du! Den känns som en tung skuta att vända och jag beundrar ditt initiativ och din ork!
I mitt landsting har jag upplevt det som väldigt svårt att veta var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag har känt mig typ som en flipperkula; nästan som att man tyckte jag var inbillningssjuk och bollade runt mig i väntan på att jag bara skulle ge mig och gå hem.
Jag tror att fler än mig upplevt sig avfärdade när de sökt för sina besvär och jag undrar om fler än mig skämts mer efter turen i vårdkarusellen än innan.
Ps: När jag efter en del stök fick remiss till Linköping var det helt annorlunda, upplevde både att jag blev tagen på allvar och att jag litade på vårdpersonalens kompetens. Tur att jag bråkade. 🙂
Ett så fantastiskt inlägg!
Gråter en skvätt på bussen medan jag läser.
Bort med skammen!
Oh vad bra skrivet och beskrivet! TACK Eva för allt jobb du gjort!!
I mitt fall så kände sig nog ST läkaren som sydde mig lite osäker men bokade in mig på ett snabbt återbesök hos en specialist som kollade med ultraljud att sfinktern var intakt. Jag är så tacksam att han inte skämdes utan gjorde det bästa av situationen.
Så viktigt och fint skrivet! Bästa julkalendern!
Fantastiska reflektioner! ❤
Blir så tacksam att det finns människor som Eva. Det är fantastiskt att läsa att det äntligen sker förändringar,, skrämmande att det är så nyss som det var så pass illa.. skrämmande att det fortfarande är ganska illa på ganska många kliniker. Samt saknas kompetens.
Blir vansinnig på att det tar så lång tid innan saker händer!! Heja dig och tack för att du orkat kämpa på så länge.