Forskarkalendern: Depression efter graviditet
Gästblogginlägg från BASIC-studien
På Uppsala universitet pågår sedan 2009 BASIC-studien som syftar till att följa kvinnors mående under och efter graviditet. Vi försöker förklara varför en del kvinnor inte mår bra under graviditet eller efter förlossning. Detta för att kunna erbjuda tidig och bra hjälp till kvinnor som inte mår bra. För att hitta tidiga tecken på depression undersöks både deltagarnas livssituation med hjälp av frågeformulär, och en rad olika prover tas, exempelvis blodprov och prov på bakterieflora för att se om det går att hitta tidiga tecken på, eller markörer för risk att utveckla depression.
Viktigt att söka hjälp
Att vara deprimerad under graviditeten eller när man har en liten bebis, kan upplevas som att vara på tvärs med den livssituation man är i. För de flesta är ju barnafödande förknippat med en massa positiva bilder och förväntningar. Därför kan depressioner under denna period vara svårare att upptäcka, acceptera eller känna igen. Trots de övervägande positiva bilder av föräldraskapet som vi kanske matats med, så är det faktiskt vanligt att vara deprimerad, både som gravid och nyförlöst. Ungefär en av tio kvinnor drabbas och det är också vanligt att pappor är deprimerade. Tyvärr är det en lite förhöjd risk att om den ena parten mår dåligt, att den andra också gör det. För många kan depression gå över av sig själv, men det är ändå viktigt att inte vänta med att söka hjälp. Både för sin egen skull, för att öka chanserna att få en bra tid som gravid eller med bebisen men också för att orka med att vara förälder till barnet!
Vad ökar risken för depression?
I BASIC-studien har över 4800 kvinnor deltagit sedan starten och vi har därför kunnat svara på en del frågor om vad som ökar risken för depression i samband med barnafödande. Ett exempel är att vi under ett par år, såg en ökad risk för mammor som födde barn under höstmånaderna. Nu har Hanna Henriksson, som är doktorand, undersökt depression och säsongsvariationer med hjälp av BASIC-data från en lång rad år i följd – och då ser vi att det inte verkar finnas någon ökad risk för depression kopplat till tidpunkten eller årstiden när barnet föds. Det är viktig information för kvinnor som väntar barn eller planerar att bli gravida. En annan fråga i studien har varit om extra stora fysiska påfrestningar vid förlossningen kan öka risken för att bli deprimerad efteråt. Läkaren och doktoranden Patricia Eckerdal undersökte om kvinnor som förlorat mycket blod under förlossningen hade ökad risk för depression. Även här fann vi att så inte är fallet. Att förlora mycket blod kan förstås vara jobbigt och öka tröttheten, men det är inte kopplat i sig till risken för att må dåligt. Däremot såg Patricia att kvinnor som hade diagnostiserad järnbrist när de lämnar BB och kvinnor som sa att de haft en dålig förlossningsupplevelse, hade en förhöjd risk att må dåligt. Att nyförlösta blodsubstitueras eller tar järntabletter när de skrivs ut, kan alltså skydda även den psykiska hälsan!
Förlossningsupplevelsen påverkar
Hur förlossningen upplevs är väldigt olika och en förlossning som har varit normal ur vårdens perspektiv kan ha upplevts som väldigt svår av den födande medan en mer komplicerad förlossning inte behöver ha upplevts som extra jobbig av kvinnan. Därför erbjuds inte alltid ”rätt” kvinnor uppföljande samtal om sin förlossning. Men om du känner att du haft en svår förlossning, så ta absolut kontakt med din barnmorska eller BVC-sköterska och be at få prata om vad som hände! Det kanske kan vara det som behövs för att bättre orka med omställningen efter förlossningen.
Vad gör vi nu?
I nuläget tittar vi mycket på biologiska faktorer som inflammation, bakterier och genuttryck, i hopp om att både kunna hitta risk-markörer så att vi på förhand vet vem som kan behöva extra stöd, men även om det finns sådant som kan vara skyddande, som exempelvis bra bakterier som kanske i framtiden skulle kunna tillföras dem som saknar det.
Prata om det!
Om du är blivande eller nybliven förälder och du känner dig nedstämd, orolig eller mår dåligt psykiskt på något annat sätt, prata med någon om hur du känner! Många har en tendens att tona ner sina bekymmer och tänka att det inte är så farligt eller att det nog går över snart. Om livet på ytan är jättebra med en fin bebis och en bra partner kan det också vara svårt ibland att ta på allvar att man ändå mår dåligt. Men att söka hjälp är aldrig fel.
Tips på var blivande och nyblivna föräldrar kan vända sig:
- Prata med sköterskan på MVC eller BVC
- Husläkarmottagningen/vårdcentralen är också rätt ställe att gå till för den som misstänker depression
Det finns hjälp att få och vad som är bäst kan variera, tex stödsamtal, terapi eller medicin. Prata också med dina närstående om hur du känner så att du kan få den hjälp du behöver.
Forskarkalendern: Depression efter graviditet
Emma Fransson, post-doc
Theodora Kunova-Kallak, post-doc
Alkistis Skalkidou, Professor
Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, Uppsala Universitet
Intressant inlägg!! Så sant att en normal förlossning ändå kan kännas traumatisk. I mitt fall försökte jag många gånger då hjälp från BVC, men det tog så lång tid för dem att reagera att jag till slut gick in i väggen fullständigt. De var dessutom helt oförmögna att hantera att pappan också mådde dåligt. Vart vänder man sig om man inte får rätt stöd av Bvc?
Du borde kunna vända dig till förlossningssjukhuset för samtal just gällande förlossningen, och till vårdcentralen om det känns som att det finns behov av psykisk ohälsa i någon form. Ta era upplevelser på allvar! Kram!
Ja överallt så läser man hur viktigt det är att söka hjälp efter förlossningen om man mår dåligt. I Örebro 2011 fungerade det inte så bra i alla fall. Tog upp med mvc-sköterskan att jag inte mådde bra. Noll respons. Grät på nästan vartenda bvc-besök i början. Sa att jag mådde fruktansvärt. Att jag inte ville behöva vakna. Fick en klapp på knät och fick höra att det kan vara lite jobbigt när man har en bebis. Pratade med läkare, han kunde erbjuda antidepressiva om jag slutade amma. Jag ville inte sluta amma. Ok, då kan vi inte göra något. Bad om samtalskontakt men fick en tid med en psykiatrisjuksköterska. Då fick jag fylla i ett formulär om ptsd. Hade många kriterier som stämde men det hade ju bara gått 10 veckor så då hade jag inte ptsd eftersom det viktigaste var att det skulle ha gått mer än 3 månader sedan händelsen. Fick sedan träffa en kurator på spec-mvc. Äntligen tänkte jag. Två besök där hon sa att jag helt enkelt fick acceptera att förlossningen inte blev som jag ville. Ja men om det var så enkelt så hade jag väl redan gjort det? Där och då gav jag upp att söka hjälp. Alla texter om hur viktigt det är att söka hjälp blir som ytterligare ett slag i magen. För hjälpen finns inte för alla… Än idag är jag fruktansvärt bitter över detta och det trots att jag i ett annat landsting fick träffa psykolog ca 5 år senare. Det har blivit så mycket tydligare efter att jag fick mitt andra barn och insåg att jag knöt an med henne på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra med min förstfödde. Jag tycker så synd om honom för till syvende och sist är det honom som vårdens misslyckande har gått ut över med en mamma som haft panikattacker och kort stubin hela hans liv.