Feminism och kvinnosjukvård
Feminism och kvinnosjukvård
Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!
Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till
”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)
Det här stämmer ju!
Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern” och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.
Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst
Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.
Citat igen
”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)
Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.
Så tänker jag.
Håller helt med! Jag har aldrig känt mig så omyndigförklarad som sedan jag blev gravid och sedan mamma. Det är som att mina frågor och min vilja att vara förberedd och påläst bara har setts som ett tecken på en omogen och överdriven nervositet. Även innan och utanför saker som har med förlossningsskador och barn att göra får jag alltid, oavsett vad jag söker för, frågan om det inte helt enkelt kan vara så att jag är lite stressad. Som att jag inte har några besvär utan bara borde ta det lite lugnt. Om jag mitt enda problem var att jag var stressad, så skulle jag väl inte ta mig tid att gå till läkaren, istället för att ägna mig åt att ta mig igenom ett fullt schema? Väldigt märkligt.
Så här känns det för mig just nu angående autonomi i förlossningsvården:
– Jag hade känt mig mindre lurad om MVC innan förlossningen hade berättat om de vanligare tråkigheterna (och hur vanliga de faktiskt är) som kan bli resultatet av en vaginal förlossning. Om de dessutom lyckats presentera riskerna med kejsarsnitt/vaginal födsel på ett sätt som övertygat mig om vaginalfödselns förträfflighet hade det blivit pluspoäng.
– Jag hade varit mer tillitsfull om inte doktorn vridit bort ultraljudsskärmen när jag ville titta på den under läkarbesöket jag gjorde för mina besvär efter förlossningen.
– Jag hade varit rätt mycket mindre stressad under förlossningen om jag under den fått löpande information om vad som hände. Och känt mig mer sedd om barnmorskan lagt fem minuter på att läsa mitt förlossningsbrev som jag lagt så mycket tid på att knåpa ihop.
Ibland känns det som att läkare och barnmorskor menar att vi inte ska bry våra söta små huvuden med medicinska frågor för där sitter de på kompetensen. Det är ju sant på ett sätt; men som patient är det rätt olustigt när en upplever att medicinska beslut som kan påverka ens framtida livskvalitet tas över ens huvud. Jag vet inte riktigt, kanske var det jag egentligen ville att få KÄNNA mig delaktig i vården som gavs mig och besluten som togs?
Håller såklart med om problemformuleringen med ojämnlik vård, men nej, håller inte med om att kvinnor själva ska få bestämma om de ska genomgå ett kejsarsnitt. Vi som är läkare har en väldigt lång utbildning och det är också vårat ansvar att allt görs på bästa sätt, både för den enskilda patienten och för samhället (dvs vi har ett ansvar att vara varsamma med skattepengarna). Jag låter inte mina patienter bestämma vilka undersökningar de ska genomgå, hur de ska bli opererade eller vilka mediciner jag skall skriva ut, det är mitt ansvar. Om något går fel kan jag som läkare aldrig säga ”jo men hen ville ha den medicinen så jag skrev ut den trots risk för det här och det här”. Däremot är det såklart mycket viktigt att informera och förklara varför jag rekommenderar det ena eller det andra, och vad det finns för olika biverkningar och konsekvenser.
Mvh kirurg+ 4 barnsmamma
Jag tänker absolut inte att det är en sådan sak som ska läggas fram i en diskussion i ett besök på mödravården. Men när det handlar om att i vissa lägen välja mellan det minst sämsta, då tänker jag att kvinnor ska få information och rätt att välja. Typ, som i mitt fall, jag hade tusen gånger hellre valt ett akutsnitt när det började bli kymigt för min förstfödde, än att peppas en stund till och sedan få en grad 4-bristning och livslånga men av sugklockeförloppet. Det finns absolut tillfällen när informerat samtycke bör införlivas.