Feminism, amning och skuldbeläggande
Jag återkommer ibland till det här med att mata barn, amning och feminism. Det är ett otroligt intressant ämne!
WHO och alla stora barnläkar-sammanhang rekommenderar exklusiv amning för barn upp till sex månader, och som komplement till annan föda amning upp till två år. Jag vet att när det kommer till nätdiskussioner så går det ofta hett till när det ska debatteras huruvida amning faktiskt är bäst eller inte. De allra flesta forskare OCH kritiker menar ändå att det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att amning har fördelar. Sedan hur stor skillnaden detta faktiskt gör för individen är ett omdebatterat ämne. Trots detta följer i princip alla stora sjukhus och vårdorganisationer WHO:s rekommendationer och promotar i första hand amning när det kommer till val av näringskälla för spädbarn.
Feministisk kritik
Feministisk kritik menar att amningsförespråkandet sker på bekostnad av att kvinnor skuldbeläggs så fort de väljer något annat än just amning. Amningsförespråkandet är organiserat på sådant sätt att kvinnor inte ens får känslan av att det finns ett bra alternativ till amning. Det “bästa” alternativet helt definieras utifrån hälso-sjukvårdens perspektiv och inte utifrån kvinnans eget mående. Kvinnoförtryck är en social konstruktion som finns även underförstått i hälso- och sjukvård och framförallt i ett medicinskt patriarkalt system där kvinnor antas ha sämre utgångsläge för att förstå och tolka både sig själv och sin omgivning, just därför att de är kvinnor. Forskning tyder på det en del sjukvårdspersonal uppfattar att kvinnor som väljer att inte amma gör “irrationella och outbildade” val. När vården lägger fokus på amningens biomedicinska och nutritionella fördelar och inte på mammans välmående har ett tydligt ställningstagande gjorts – barnets väl prioriteras före moderns. Detta bidrar till idealbilden av en osjälvisk moder som ammar sitt barn utan att be om något som återgäld. Detta trots att det finns forskning som visar på att de allra flesta förstagångsmödrar som ammar, tycker att amning upplevs smärtsamt, onaturligt och krävande. Amning har i flera studier visats uppfattas som konstant krävande och utan någon större belöning för kvinnan själv samt att det kan ske en “loss of self”.
Hur kan det blir bättre?
Citat:
“In caring for families in maternal child settings, clinicians must provide care that balances optimal infant nutritional needs with the psychological needs of the mother . Breast feeding promotion as it is currently practiced oppresses maternal choice and voice in infant feeding decisions, thus acting to instil perceived feelings of guilt. In light of this, it is critical that the traditional hierarchical relationship that is employed by nurses and other health care providers when providing breast feeding education and support is shifted to a collaborative partnership between the woman and care provider.” (1)
“By establishing a relationship and being present and open to discussing implications and concerns related to breast feeding and maternal well-being, clinicians are facilitating exploration of women’s understanding, needs, and experiences related to breast feeding” (1)
Flytta fokus!
Fokus behöver flyttas från varför kvinnor bör amma sina barn, till att istället ligga på hur det ska kännas när en amning är välfungerande. Kvinnor som inte vill amma bör uppmuntras att själva bestämma hur de vill använda sina kroppar, istället för att anses vara själviska. Vårdgivare som träffar kvinnor med spädbarn bör centrera och fokusera frågan om hur barnet får till sig mat utifrån hur mamman själv ser på saken. Kvinnans behov och upplevelser måste gå i första rummet.
“However, breastfeeding will not truly be fair to women until it represents a true choice for all women, regardless of race or class. Breastfeeding advocacy should include working for policies to promote the physical, social, and economic welfare of both the mother and the child, and avoid any negative effects for women who choose to breastfeed. Breastfeeding research should examine not only the biomedical aspects of breastfeeding but the sociocultural context as well. Breastfeeding support must go beyond information and encouragement to include political action that values women’s productive and reproductive work, women’s bodies, and their choices, and ultimately promotes and supports the value of children and families of all kinds.” (3)
Okej, shoot! Ge mig dina tankar och reflektioner!
Referenser:
- Infant feeding and maternal guilt: The application of a feminist phenomenological framework to guide clinician practices in breast feeding promotion.
- Expressing yourself: a feminist analysis of talk around expressing breast milk.
- Is breastfeeding fair? Tensions in feminist perspectives on breastfeeding and the family.
så intressant inlägg! amningen har visserligen fungerat bra för oss rent tekniskt och har varit smidigt i början, men på sista tiden, nu när hon är över ett år, så längtar jag ibland till amningsavslut men drar mig för att sluta för att jag känner mig så självisk. känner ibland i hela kroppen hur jag inte vill mer men får dåligt samvete för att det ju faktiskt inte är någon egentlig fara för mig medan hon gillar det och det innebär mys och trygghet för henne.
Åh, vad jag känner igen mig i beskrivningen att inte ges något alternativ.
När jag på BB insåg att jag inte fått sova på två dygn (hungrig bebis) gick jag för att be barnmorskan hjälpa oss med tillmatning så jag skulle få vila litegrann. Kom tillbaka till rummet med en amningsnapp utan att riktigt fatta hur det gått till och mumlade till min man att ”av den där kärringen får vi iallafall ingen tillmatning”. Jag var rätt frustrerad. 🙂 Typ samma sak hände IGEN morgonen efter och när vi åkte hem var jag inte i skick att ifrågasätta när vi bedömdes ha en fungerande amning och uppmuntrades fortsätta med den. En sjuk grej var att när jag efter tre månader bestämde mig för att sluta (del-)amma gick sonen över en natt från att äta en gång i timmen och i princip aldrig dagsova till att snällt sova i vagnen dagtid och nöja sig med två mål per natt. Gissar att amning inte passar alla. 🙂
Sen tycker jag att jag hör om den motsatta upplevelsen också; att bebisar får tillmatning med eller utan indikation utan att mammorna känner sig informerade om varför så skett.
Tycker så mycket om att du lyfter frågor om autonomi, informerat samtycke m.m.!
Spontan tanke är hur tusan gör kvinnor i andra länder med kort om ens någon föräldraledighet? Min egen erfarenhet är just nu att amningen har funkat bättre ju mindre jag har använt bröstpump och ju längre tid jag har varit hemma. Tänk att få slängt i ansiktet att helamning är bäst och så får man sitta där på kontoret och pumpa tills svetten rinner? Samhället har ju då inte skapat förutsättningar i den ena änden men trycker ändå på uppifrån med rekommendationer och slutsatsen blir då att man som mamma helt enkelt ska “make it work”!
OBS jag är förespråkare för att det är upp till mamman med amning eller ej och upp till var familj när mamman vill åter i arbete. Menar bara att det blir fel när flera “bud” ges samtidigt. Typ dålig föräldraförsäkring tillsammans med helamning som rekommendation.
Jag har förstått av en amerikansk podd jag följer att det tydligen är lagstadgat med att man ska få pumpa mjölk på arbetstid där, åtminstone en gång. Jag har gjort det själv en period, och det är ju verkligen _sååå meckigt_! Både att få till lugn och ro, känns inte helt självklart att ställa in bröstmjöllk i lunchlådekylen och himla meck med att rengöra alla små pryttlar. Fattar inte att folk orkar!
Ja precis! Meckigt och svettigt och blir lätt ofas i produktionen… att vara kvinna och mamma och navigera i alla råd och rekommendationer är inte alltid så lätt! Tänk då exempelvis den amerikanska mamman som inte vill sitta och pumpa, men inte kan vara hemma och amma. Tack motstridiga ideal liksom!
Superbra det du skriver om att kvinnoperspektivet inte får glömmas bort!
Jag har två barn och har ammat totalt noll sekunder. Jag hade tänkt testa att amma första barnet, men jag var aldrig speciellt sugen utan mer ”har min kropp gjort barnet och gör mat så varför inte?” Men vi hade samtidigt tänkt ge nåt mål per dag med flaska för att kunna dela lite bättre. Sen hade jag en helvetesförlossning och kände efteråt en stor panik vid tanken att nån skulle röra min kropp så intimt som amning plus att barnet var tvungen att vårdas på neo och fick sondmatas första dygnet innan hon orkade suga själv. Så vi fortsatte med flaskandet och fick jättefint bemötande på BB och hos BVC, däremot utgår ALLA från att barn ammas vilket var lite jobbigt. Det kändes som att jag var tvungen att förklara varför jag hade valt att inte amma och jag kände mig som en egomorsa (i andras ögon). Andra barnet som nu är fyra månader har heller aldrig ammats. Lite för att en gör det som har funkat tidigare men mest för att det är så jävla fantastiskt. Och det tycker jag är tråkigt att det aldrig lyfts. Precis som med alla gravidrelaterade ”val” får en info om ett och sen baktalas allt annat. På allvar räddade flaskmatningen mig från en förlossningsdepression. Jag var traumatiserad och helt slut efter 76 timmars förlossning (med första) och att jag och min man kunde dela på nätterna, att jag kunde gå iväg hemifrån och vara bara jag och jag fick sova var min räddning. Min andra förlossning var fantastisk men det har varit lika ljuvligt den här gången. Nu kan jag ju bara mina barn så empirin här är ju svag, men våra barn har varit jätteglada, sovit/sover superbra och matningen tar max 15 minuter och ingen av dom har skrikit mer än ett par minuter om dom har skrikit alls. Min man har fått möjlighet att knyta an på ett annat sätt och jag är en utvilad och glad förälder som har en massa tålamod. Obs! Är ej emot amning. Tycker bara att det positiva i attge ersättning OCKSÅ kan få ta lite plats.
Håller absolut med! Tycker att det blivit något bättre de senaste åren?
Ja, det har ju klart blivit bättre och både på MVC och BVC har det peppats med positiva saker men inte förrän efter jag har berättat om beslutet att inte amma. På SöS BB finns WHOs amnings”regler” uppsatta på mjölkkylen. Så när en ståe är och värmer sin ersättning som väldigt färsk mamma får en upptryckt i ansiktet att det är ”fel” val. Sånt är ju sjukt onödigt t ex.
Jag älskade att amma och är tacksam ast det funkade från start (särskilt med tanke på mardröms fl jag hade), fick barnen med 1 års mellanrum så dubbelammade fram till jag fick min operation (fl skada första barnet). Jag var nog i stort behov av närhet och kärlek och kände att jag fick det genom amningen.
Jag började arbeta igen när första blev 8 månader och sedan igen när andra blev 8 månader. Så fort jag kom hem åkte tuttarna fram och vi gosade i soffan alla 3. När jag behövde sova eller när jag jobbade drack de ersättning eller utpumpad mjölk.
Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker gällande det, fick en del arga blickar när äldsta ville ha tutte när han var 1.5 är (äcklade) särskilt bland folk.
Många bekanta har inte velat eller kunnat amma och jag lägger ingen värdering i det alls. Deras val, deras kropp – borde vara en självklarhet.
Tycker det verkar så mysigt och fint med syskonamning, synd att normen ska vara så snäv.
Problemet tycker jag, är inte att man får information om fördelarna med amning, utan att det finns så lite stöd för amning från sjukvården, på arbetet och i det offentliga rummet. Jag har ammat ”länge” och har inte alltid upplevt att det har setts som något positivt. Ofta har jag fått oönskade råd om hur man gör för att sluta, trots att barnet inte ens är två år. Och varje gång jag klagat över hur jobbigt det är med amningen har ersättning varit första tipset jag fått. Detta trots att det finns massa kunskap om olika sätt att komma till rätta med amningsproblem. Tack Amningshjälpen, säger jag bara. Utan dom hade jag inte tagit mig igenom mjölkstockning, sår, smärta, fel grepp, svullna bröst, för lite mjölk, för mycket mjölk etc… Dessutom tyckte jag att det var ett stort problem att röra mig i det offentliga rummet med ett ammande spädbarn, vilket jag ibland velat och behövt göra. Det är svårt att hitta platser i städer att amma ett litet barn på, i lugn och ro. Jag har också fått höra att det skulle vara äckligt att amma länge, vilket jag tänker hänger ihop med sexualiseringen av kvinnors kroppar. De här sakerna tycker jag är mycket större feministiska problem än att amningens fördelar framhålls av sjukvårdspersonal.
Förstår dina tankar! Mellan mina två barn, födda 2012 och 2014, upplevde jag det som att det poppat upp amningsrum i typ alla köpcentrum. Jag har dock haft turen att exakt noll amningsproblem, så har absolut bristande erfarenheter av hur det är att söka och få råd och hjälp. Tack för att du lyfter viktiga perspektiv!
Det stora skuldbeläggandet är väl i vanlig ordning att hur man än gör som kvinna så är det fel. Ammar man så är det själviskt och ammar man inte så är det också själviskt. suck. Men till sakfrågan om själva amningen så ser jag bristen på stöd och kompetent rådgivning som en stor del till varför många kvinnor slutar amma. De flesta mammor vill amma, men när det blir så där svårt och bökigt som det faktiskt kan bli och man inte får kompetent hjälp så minskar givetvis amningsfrekvensen. BVC har sällan tillräcklig kunskap om amning och många känner inte till att det finns andra vårdgivare som kan detta. Och även om man känner till att det finns en Amningsmottagning så finns den kanske i grannstaden och man kan kanske få en tid i framtiden. Vi har ofta inte heller en föräldrageneration med kunskap om amning och saknar kanske stöd och ibland öven förståelse för amning inom familjen.
Rent personligen så har jag inte upplevt amningshets, snarare tvärtom. Det har varit överraskande många råd om ersättning. Min egna reflektion är om mina vårdgivare kanske har varit lite ängsliga för kritiken om amningshets från vården.
Jag har vuxna barn nu,,men minns då jag fick de äldsta barnet hur hen på BVC sa, mitt barn var ett år, hen sa jag borde sluta amma och att hens tänder skadas, dum nog lyssnade jag på rådet. Ångrar de ännu i dag. Hade ammat 2 – 3 år om jag fått bestämma .,
Tack, Mia för ett viktigt och bra inlägg!
Själv har jag reflekterat otroligt mycket över min egen feminism i förhållande till amning och har ett lite annat perspektiv och en annan erfarenhet. Jag ville amma min son men fick absolut noll stöd av BVC, utan blev snarare propsad på att flaska för “det äääär ju så jobbigt för dig att amma varje timme”, trots att jag själv inte hade uttryckt att det var jobbigt. Jag gav upp med att fråga BVC, gick med i amningshjälpen och läste på tonvis om amning och lyckades delamma i över två år. På tvåårskollen så var BVC- sköterskan imponerad och tyckte jag verkligen varit envis (ja vad ska man säga).
jag har läst feministisk kritik, och mängder av upplevelser av att man blir skammad om man inte vill/har möjlighet att amma, men också många med liknande upplevelse som min, att man inte får den hjälp man vill ha om man vill amma. Det är fasen typiskt när det gäller oss kvinnor, vi betraktas som mindre vetande till och med när det gäller våra egna kroppar och de barn vi själva fött fram.
Min poäng med detta är att amning för mig i allra högsta grad är en feministisk fråga, en fråga om min rätt till min egen kropp och min rätt till självbestämmande. För det krävs kunskap hos hälsovården och korrekt information om både amning och att mata med flaska och ersättning. Information till kvinnan och därefter respekt för hennes val är jätteviktigt, och det finns nog en lång väg att gå ännu.
Heja dig! Jag älskar verkligen synsättet som Lina Palmer har i sin avhandling “amningens existens”:
”Amning som en kvinnlig rättighet innebär då rätt att amma, rätt att sluta amma om så önskas, rätt att erhålla ett vårdande som gör det möjligt att utöva sin rättighet och framförallt rätt till vårdande som är utformat så att patientperspektivet bejakas.”
Tycker att det ganska väl uttrycker detta som vi båda försöker säga, men från något olika håll?