Kvinnlig könsstympning
Kvinnlig könsstympning
Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.
Grundläggande fakta
200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.
Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.
I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.
Hur görs själva stympningen?
Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.
Varför?
Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.
Ett brott mot barn
Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta. När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.
Kvinnoförtryck
Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och Kärleken är frisamt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.
Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!
Jag är feminist och har alltid varit. Bra inlägg!
När det liksom handlar om välfärdsgrejer och små detaljer hit och dit kan jag liksom ha en aningens fördrag med personer som typ ba ”jag är för jämställdhet, men jag skulle inte vilja gå så långt att kalla mig feminist”. Låt gå för att folk inte pallar att ställa sig på barrikaderna för… exempelvis lika delad föräldraledighet. Men det HÄR. Den som inte kan känna i hjärtat att det här är patriarkala strukturer värda att bekämpas, då vet jag inte vad det är för fel på personen…
Håller med!
Fruktansvärda fakta. Jag vill att det ska vara skrönor och inte sant men förstår att det naturligtvis är sant och många flickor/kvinnors vardag. Fy f”n!
1) Jag håller med om allt du skriver
2) Skulle dock väldigt gärna vilja ha en kommentar ang det inlägg av Camilla Larsson som publicerades i forskarkalendern på din blogg den 20e dec 2017. Tyckte när jag läste det att det var ett väldigt obehagligt och relativiserande inlägg om kvinnlig omskärelse. I princip förmedlar inlägget att omskärelse minsann inte är så farligt och att de flesta omskurna kvinnor har ett bra sexliv och är typ nöjda ändå. Samt att det är västerländska kvinnor som har problem då vi tydligen lägger för stort fokus på klitoris. Kommenterade aldrig det då men kände ändå att jag ville skriva något om det nu. Och nej jag tror inte jag missförstått hennes inlägg, tycker det är väldigt tydligt.
Jag och Camilla hade en dialog om det inlägget innan, där hon är medveten om att det kan vara problematiskt att ha en positiv ingång till ämnet. Jag tänker att alla olika perspektiv behövs och att när det finns forskning som visar att könsstympade kvinnor kan ha god sexuell livskvalitet så är det en viktig aspekt också. Inte för att negligera allvaret i problemet, utan att för att visa på variation. En av mina stora mål med mitt egna bloggande är att förmedla hopp. För en könsstympad kvinna kan det vara av värde att veta att det inte nödvändigtvis är kört vad gäller potential till sexuell njutning. Så på ett plan är det vettigt att bara berätta allt det dåliga, för att informera, fördöma och påverka. Men för dem som redan är drabbade finns det en poäng med att berätta inte bara det är eländes elände resten av livet. Förstår du hur jag tänker? För mig som jobbar med kvinnors underliv och sexuella hälsa var det en viktig ögonöppnare. Jag får aldrig utgå att jag vet något om en person, ens utifrån diagnos eller anatomi.
Jag förstår absolut hur du tänker och behovet av att inte automatiskt placera individuella kvinnor i en ofrivillig offerroll. Men samtidigt tycker jag det kan vara problematiskt att sprida det perspektivet. Detta är enligt mig ett problem vars enda godtagbara lösning måste få vara absolut noll tolerans för kvinnlig omskärelse. Oavsett om det ”endast” gäller ett litet pick eller total ihopsyning. De dom har störst makt att förändra är de kvinnor som själva blivit omskurna men som aktivt väljer att inte överföra traditionen på sina döttrar. Hur man bäst uppnår detta har jag inga bra svar på, men jag är osäker på om det hjälper att (på en generell nivå) förminska de problem som omskärelse medför.
Iaf, du gör ett jättebra arbete med att förmedla hopp! Din blogg är en av de mest välunderbyggda och något du verkligen ska vara stolt över.