Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?
Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?
En till vaginal förlossning efter en sfinkterruptur
Tiotusenkronorsfrågan i alla sammanhang där kvinnor med stora förlossningsskador möts och diskuterar (läs på forum och Facebook) är: Vågar jag föda vaginalt igen?! En del vill gärna det, och en del får ångest bara de tänker tanken. Alla är olika. När frågan ställs kommer en rad olika svar:
Svaren haglar tätt
- Jag är rekommenderad kejsarsnitt efter min skada
- Min läkare säger att det borde vara okej att föda igen
- Jag vill, men vågar inte
- Jag testade, och det gick bra
- Jag testade, och jag sprack lika mycket andra gången
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Den medicinska världen verkar hyfsat enig om att kvinnor som tidigare fått en sfinkterruptur, och som inte har några besvär, har över 90 % chans att föda vaginalt igen utan att spricka lika mycket nästa gång. Men risken finns alltså, och spricker man lika mycket andra gången är det kanske inte lika lätt att laga bra. Det är ungefär lika stor statistisk chans att drabbas första gången (som förstföderska) som det är att drabbas andra gången. För en kvinna som inte spruckit mycket första gången minskar risken, men för en kvinna med sfinkterskada kvarstår risken alltså på ungefär samma nivå. Här blir det en förtroende- och attitydfråga. Om det är över 90 % chans att inte spricka, kan man ändå tänka att det är en väldigt liten risk. Men samtidigt, det har redan hänt en gång, och det var osannolikt redan då. Det finns inget rätt eller fel i hur man tolkar dessa siffor. En kvinna kommer filtrera siffrorna genom sina egna erfarenheter och upplevelser.
Vi vet en del, men på inidividnivå är det svårt
Risken att drabbas av sfinkerskada ökar vid förlossningar där tång eller sugklocka används. Det dubblerar risken. Precis som hos förstföderskor ökar risken för sfinkterrupturer då barnet är stort (över 4 kg), så även påverkar mammans ålder (över 40 år). Vi kan aldrig riktigt i förväg vet hundraprocentigt hur stort barnet blir. Vi kommer heller aldrig kunna påverka mammans ålder. Men förlossningsförloppet går ju att påverka. Om alla inblandade jobbar mot samma håll och har tid och resurser till förfogande.
Ett blogginlägg kan inte svara på hur du ska göra
- En kvinna som tidigare fått en sfinkterskada har ungefär samma risk för en förstföderska att drabbas av en sfinkterskada vid nästkommande förlossning (ca 6% hos båda), i motsats mot andra omföderskor som har en 1,5% risk att drabbas.
- Instrumentella förlossningar ökar risken för sfinkterruptur, oavsett om det är första, andra eller tredje gången
- Barnets vikt (över 4 kilo) ökar risken och om mamman är över 40 år.
- Tidigare grad-4 skada ökar risken mer än grad 3-skador.
Hur ska jag tänka?
Det är bara ett fåtal av riskfaktorerna som går att se innan en förlossning, men en uppskattning av barnets vikt kan vara en faktor att ta i beräkningen. Det kan också vara avgörande om det var en grad 3 eller grad 4-skada du drabbades av. Din ålder kan också vara något som spelar in, ta upp denna och diskutera med din barnmorska. Som vanligt finns det inga klara svar att ge dig om hur just du ska göra.
Vad säger riktlinjerna?
Bäckenbottenutbildning.se är det bästa materialet som finns att tillgå kring bäckenbotten och förlossningsskador, lättfattligt och på svenska. Citat därifrån:
”Om kvinnan är besvärsfri efter sfinkterskada kan vaginal förlossning rekommenderas men kvinnans egen åsikt och önskemål ska tas i beaktande vid val av förlossningssätt. Det är viktigt att informera kvinnan att det finns en viss ökad risk för ny sfinkterskada men den stora majoriteten, >90%, föder nästa gång utan ny sfinkterruptur. Ett samtal kring förlossningssätt med obstetriker på specialistmödravård alternativt på förlossningskliniken där hon skall föda skall erbjudas, framförallt vid besvär eller eget önskemål.”
Gå igenom tillsammans med din barnmorska:
- hur din förra förlossning var
- hur dina eventuella symtom är nu
- om ni kan hålla koll på barnets storlek
- hur behovet av att eventuellt använda sugklocka ska undvikas
och ta ett beslut utefter vad ni kommer fram till i den diskussionen.
Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?
Kvinnor som har besvär och symtom efter sin sfinkterruptur, oftast gällande inkontinens av gaser eller avföring, brukar förlösas via kejsarsnitt vid efterkommande förlossning. Kvinnor som inte har några symtom och vars bäckenbotten och analsfinktrar fungerar väl har över 90 % risk att inte drabbas igen. Besvär av anal-läckage kan öka med åldern hos alla kvinnor som tidigare haft en sfinkterruptur, och ökningen kan bli något större av efterföljande vaginala förlossningar, även om dessa passerar utan större skador. Du behöver själv välja mellan om du anser att över 90 % att inte spricka igen känns som en bra säkerhetsmarginal.
Hoppas detta gav dig några tankar på vägen åtminstone! Berätta gärna hur du resonerar!
Referenser:
- Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
- Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
- Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
- Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury (rOASI): a systematic review and meta-analysis.
- Subsequent pregnancy outcomes after obstetric anal sphincter injuries (OASIS).
- Risk factors for primary and subsequent anal sphincter lacerations: a comparison of cohorts by parity and prior mode of delivery.
- The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Jag skulle gärna vilja föda vaginalt igen, men att det finns en liten risk att drabbas igen eller att nuvarande symtom blir värre så säger magen nej. Nästa gång ska jag kämpa för ett kejsarsnitt. Men visst hade det varit kul med en ”revansch”
Grad 3 + vagnialruptur
Å jag letade detta inlägg för ett tag sedan, för visst har det varit ute tidigare? Eller åtminstone ett liknande. Har just blivit beviljad kejsarsnitt efter tre års ångest sedan förra förlossningen med sfinkterruptur grad 3. Känns obeskrivligt skönt även om en bukoperation ju inte heller är riskfri… Tack för att du finns Mia, du har gett mig oerhört mycket fakta och styrka!
Ja, jag brukar ta tillbaka inlägg som jag behöver skriva om lite, och sedan uppdatera enligt ”det nyaste” innan jag återpublicerar. Så det här är nygammalt.
Intressant inlägg, tror att jag också har läst det innan, när jag väntade mitt andra barn för två år sedan (trogen följare!).
Jag fick en partiell sfinkter grad 3 med första barnet och har haft en del besvär efter det. Valde dock ändå att föda andra barnet vaginalt och rådgjorde med barnmorskan innan och berättade om mina tidigare erfarenheter och rädsla för att spricka igen.
Den största skillnaden mellan första och andra förlossningen var barnmorskans agerande. Den första blev typ stressad mot slutet kändes det som. Trots att barnet mådde bra drev hon på, pratade om både klipp och sugklocka om jag inte orkade krysta ordentligt. Till slut kom barnet ut men jag fick en ganska svår skada, två läkare fick komma in och bedöma och laga och jag fick uppföljning hos fysioterapeut sen.
Medan andra gången tog barnmorskan det mer lugnt (det var en annan barnmorska), pressade våta handdukar mot underlivet och liksom höll emot lite, vilket gjorde att jag knappt sprack någonting andra gången trots stort barn ((+4 kg).
Mycket är väl kanske slumpen, men jag upplevde just barnmorskans agerande vid förlossningen som en viktig del av både min känsla av trygghet men också hur underlivet påverkades.
Jag fick en total sfinkter ruptur som gick ner i tarmslemhinnan på ett sjukhus i södra Sverige -08. Jag blev opererad direkt, vilket jag är tacksam för idag. Nr 2 funkar så länge jag håller igång magen men vid lite trögare avföring så blir det problem. Men det hade kunnat vara värre så glad att det funkar. Dock så var eftervården värdelös och jag gick med en skam och känsla av misslyckande fram till nästa graviditet.
-13 skulle jag föda mitt andra barn på ett sjukhus i Norrbotten. Fick komma till specialistmödravården samt träffa läkare ganska
fort för att diskutera förlossning. Jag ville ju föda vaginalt, få revansch samt att alla sa att en bukoperation är farligt. De sa även läkaren, hen tyckte absolut att en vaginal förlossning var att föredra. Så vi gjorde upp en plan att om inte barnet var fött innan BF så skulle det bli snitt men annars vaginalt. Så jag gick i samtal med specialistmödravården och förberedde mig inför förlossningen. Men så sa barnmorskan att jag kanske skulle prata med uroterapeuten som specialiserat sig på sfinkterrupturer. Och hon sa på en gång att nej det är en dålig idé att föda vaginalt, Det finns för lite forskning med de med total sfinkter ruptur. Varför riskera när det finns en relativt säker väg att gå. Så i vecka 37 gjordes en omplanering till planerat snitt och snitt ifall förlossningen sätter igång. Läkaren vart lite sur
på uroterapeuten som rått mig att ändra mig. Men så här i efterhand var det det bästa beslutet jag gjort. Snittet gick smidigt och läkningen efteråt var en walk in the park jämfört med förlossning 1. Synd att jag inte fick det rådet redan i början och att jag läst ditt inlägg då för jag hade sluppit en del vånda .
Tack för att skriver om ämnet. Kram
Läser Stinas berättelse, som om att läsa min egen. Och jag blir återigen påmind och förbannad/frustrerad när jag tänker på hur barnmorskor kan agera så olika. Min bm blev oxå extremt stressad mot slutet och drev ut barnet i ett rasande tempo utan indikation. Höll inte emot ,inga våta handdukar. Det här vill ingen tala om, men det finns ju en del inkompetenta barnmorskor ute på våra förlossningskliniker som inte är skickliga nog i utdrivandet, inte heller följer dem de råd o riktlinjer som är framtagna.
Hej! Tack för superbra blogg! Sjukhuset sa på 6-månaderskontrollen efter min grad 3A skada att allt såg bra ut och att jag kan knipa bra, men jag har 15månader efter förlossning fortfarande lite svårt att hålla på luft och måste skynda mig på toaletten(inom 10-15min) om jag är normal i magen. (Inte om jag är hård, då har jag inga problem) Jag är rädd för att föda vaginalt igen och vill helst ha snitt.. Men varför är det så att man om man har problem efter en tidigare ruptur inte ska föda vaginalt igen (trots att allt ser bra ut för övrigt)? Jag har läst att det kan vara skadade nerver i bäckenbotten som är orsaken till läckagen? Kan detta i så fall ses på ultraljud? Räcker det med att man själv säger att man har problem eller måste kan kunna bevisa det?
Hej! Alltså de symtomen du beskriver ÄR symtom och problem. Du hade ju inte så innan, och även om det inte är ”så farligt” så gör det ändå att det klassas som viss anal inkontinens. Perfekt funktion är ju att kunna hålla fisar och att alltid kunna hålla emot avföring även när det är småkrisigt. Så du kan utan dåligt samvete välja att trycka på att du har kvarvarande problem efter skada, för att få igenom ett kejsarsnitt. Det där angående hur man ska ha symtom eller ej för att föda vaginalt handlar ju mer om man VILL kunna föda vaginalt igen. Det är en väldigt liten risk att få en ny skada, men om man redan har kvarvarande symtom kan vården inte riktigt med gott samvete pusha för en vaginal förlossning. Så har jag uppfattat resonemanget iaf, men jag kan ha fel. Nervskador finns visst, men det kan också vara kvarvarande muskeldefekter. Jag vet inte om du känner till min historia, men jag fick ju operera min sfinkterskada då man fem år efter förlossningen hittade att de missat att laga en himla massa muskler. Jag hade typ samma problem som du. Dessa skador kan ses på ultraljud och du behöver en bra läkarundersökning.
Här finns mer läsning:
https://bakingbabies.se/2017/10/15/tema-anal-inkontinens/
https://bakingbabies.se/2017/06/16/sfinkterrupturshistorien-som-gar-igen/
Tack för hjälpen! Då ska jag se till att få en bättre undersökning hos en opartisk läkare snart. Känns som att för läkaren på sjukhuset så var det viktigaste att betona hur bra det blivit sytt av hennes kollega.
Idag var vi på samtal inför förlossningen av vårt andra barn och sitter nu rätt så uppgiven och ledsen. Jag har efter min första förlossning haft en del besvär. Första halvåret var skitjobbigt. Jag hade svårt att hålla tätt och hinna till toaletten i tid. Detta begränsade mig rätt mycket och jag var såklart väldigt ledsen över hela situationen. Genom en studie som genomfört på mitt sjukhus (bäckenbottenundersökning) har jag blivit noggrant undersökt med både ultraljud, röntgen och tryckmätning vilket jag självklart är väldigt tacksam över! Besvären har med tiden blivit mycket bättre och det enda jag idag märker av är att jag har svårt att hålla luft och ibland även tömma tarmen helt.
Då besvären blivit så mycket bättre så har jag in i det sista levt på hoppet att kunna föda vaginalt igen. Men idag förtydligades vårdens rekommendation om planerat kejsarsnitt på grund av risken för nya skador som skulle kunna förvärra besvären eller försvåra en eventuell, framtida rekonstruktion. Jag vet, de flesta bönar och ber om att FÅ planerat kejsarsnitt så när nu ett sådant ”erbjudande” landar i mitt knä borde jag kanske hoppa jämfota av glädje men jag känner faktiskt sorg över det. Jag vill så innerligt föda vaginalt igen! Sedan mötet i eftermiddags har jag gråtit och gråtit och tankarna snurrar… Beslutet är ju fortfarande mitt att ta: kejsarsnitt eller inte, och mitt förnuft säger att det vore väldigt dumt att gå emot kunniga och erfarna läkares rekommendationer samtidigt som jag blir så ledsen när jag tänker på att inte få föda/ möta mitt barn på det sätt jag vill och som jag känner är rätt. Hjärna vs. hjärta ni vet… Det kommer alltid finns ett ”tänk om…” oavsett vilket beslut jag tar. Tänk om en vaginal förlossning skulle innebära nya skador som kan ge mig livslånga besvär? tänk om den skulle gå bra utan nya skador? Jag är väldigt kluven och önskar att någon skulle kunna ta beslut åt mig, eller iallafall ge mig svart på vitt vad som skulle kunna ske, vad jag riskerar.
TACK för att du skrivit detta inlägg. Ingen annanstans finns det att läsa om att inte vilja föda med kejsarsnitt om man söker eller googlar, däremot det omvända finns det väldigt mycket att läsa om. Detta gör att jag i min situation känner mig än mer ensam med tankarna och svårt att hinna något som kan hjälpa mig att bli klokare.
Känner precis som du.
Står inför valet med ett planerat snitt eller en igångsättning innan bebisen hinner bli ”för stor”.
Vill ju så gärna föda vaginalt igen men känner att det kanske är idiotiskt att riskera en ny skada (fick en total sfinkterruptur). Tycker att jag varit besvärsfri men just därför känns det också som att jag skulle klandra mig själv för evigt om det blir en ny skada som inte går att fixa lika bra…
Vilken stad/sjukhus är det i ditt fall?
När är du beräknad?
Inte för jag önskar någon att vara i samma sits som mig men vad skönt att veta att någon delar ens tankar och känslor!
Som jag fick det förklarat för mig så har inte själva skadan blivit bättre bara för man upplever besvären som mindre eller inte alls (vilket jag också gör) utan det är omgivande muskulatur som blivit starkare och kompenserar mer.
Jag pendlar väldigt mycket i tankar kring detta nu, det är ju som du säger, tänk om man förvärrar allt och istället får besvär resten av livet? Men samtidigt, tänk om allt går bra…?
Vi har nästa möte om 3-4 veckor och då måste jag ge besked. Jag är beräknad till 31 maj och ska föda på Örebro universitetssjukhus. Du då? Vad säger de om igångsättning, när är bebis ”för stor”?
Är beräknad om tre veckor, igångsättning blir om en vecka om det är det jag väljer. Jag behöver inte bestämma något förrän dagen innan. På gott och ont! Hade kanske behövt bearbeta det här med snitt om det blir så. Väldigt osugen på det men måste försöka hitta en känsla i att det kan bli bra det med.
Ska föda på Södersjukhuset i Sthlm, haft tur och har också varit med i en studie och opererades igen ca ett och ett halvt år efter förlossningen så jag är nog rätt så ”bra fixad”.
Uppfattat det som att så länge bebisen inte är större än storasyster var så är risken inte för stor. Har gjort två ultraljud (vecka 34 och 36) och det blir ett sista nästa vecka inför definitivt beslut. Men grubblar mycket på om man vågar lita på vad de siffrorna säger! Allt tyder på att det är en stor bebis.
OK, hur känner du nu när det närmar sig? Vad lutar det åt? Det är ändå möjligt att föda vaginalt även om du genomgått en operation? När jag frågade om det så lät läkaren tveksam över det men det kanske beror på att jag i såna fall även skulle ha ärr från snittet.
Jag tänker (lite i hemlighet) om att kunna göra en ”deal” med min läkare att om förlossningen inte kommit igång naturligt innan BF så blir det snitt, lite som någon här ovan skrev, men tror inte att det är möjligt plus att risken finns ju fortfarande att en naturlig förlossning går åt skogen. Jag hade en väldigt snabb och ”lätt” förlossning förra gången och det är ju lätt att tänka att den här blir likadan men det finns det ju inga garantier för.
Hoppas du får mer fakta för ditt beslut vid nästa ultraljud så du kan känna dig säker!
Hej!
Ville bara uppdatera nu med ”facit i hand” om någon i liknande situation hittar hit.
Efter ett sista ultraljud i vecka 37+6 med en viktskattning som sade 3900 gram fick jag äntligen träffa en läkare som faktiskt gav mig en rekommendation: kör på igångsättning!
Hon bedömde att jag hade gynnsamma förutsättningar för en igångsättning och sade som andra läkare tidigare gjort att allt såg bra ut med bra ärrvävnad, muskulatur och knip. Valet var fortfarande mitt men hon sade uttryckligen att vaginal förlossning var hennes råd. Vi bokade igångsättning dagen efter, allt såg bra ut och det räckte med att ta hål på hinnorna för att starta förlossningen. Två timmar senare är sonen född, 3600 gram så lite mindre än vad ultraljudet gav. Jag fick en liten skråma bakåt sfinktern och en liten spricka framåt. Allt som allt tre stygn som syddes direkt av barnmorskan. Inga komplikationer i övrigt.
Hade två barnmorskor, den ena med fokus på mig och den andra med fokus på barnet. Det fanns en tydlig plan och jag fick väldigt tydliga och bra instruktioner hela tiden och det kändes verkligen som att vi löste det hela ihop!
Det snabba förloppet var lite chockartat eftersom jag trodde att det skulle ta längre tid, men allt som allt är jag så nöjd att jag vågade och jag mår så mycket bättre den här gången när fokus kan få vara på bebis och inte en trasig mamma.
Vill bara dela med mig av detta för att visa att det kan gå bra! Kräv bara två barnmorskor om det inte är standard 🙂
För det första, grattis till nya familjemedlemmen å resten av familjen!
För det andra, vad SKÖNT att läsa om en vaginal förlossning/igångsättning som gick bra efter tidigare förlossningsskada.
Hej! Tack för ett superbra inlägg, det är ändå skönt att veta vad alternativen är och vad en, på ett ungefär, kan vänta sig.
Jag födde i slutet av februari och fick en grad 3A-skada. Jag hade full knipfömåga kvar redan innan lagningen och fick bara en liten rift i vaginalslemhinna/tarmslemhinna. Jag har dessutom läkt jättebra och verkar inte ha några bestående problem bortsett från lite smärtöverkänsliga nerver i området.
Ingenting talar egentligen för att jag borde välja kejsarsnitt nästa gång, men… En av anledningarna till att jag sprack är att jag har en väldigt (väldigt) kort mellangård. En annan kan ha varit att förlossningen som pågick i 27 timmar avslutades väldigt fort då jag var oerhört uttröttad, fick ligga i gynstol och hade bristande kommunikation med barnmorskan (allmänt stressiga sista 53 minuter som var krystfasen).
Och sannolikheten för ett liknande förlossningsförlopp andra gången måste väl ändå vara väldigt liten..?
Det jag oroar mig mest för är att skadan ska bli värre andra gången än första om jag pushar för vaginal förlossning. Mest för att jag vet att min mellangård är i minsta laget redan som det är…
Vad tror du/ni?
Hej! Jag kan ju aldrig ge råd på distans som faktiskt är bra, utan att ha undersökt. MEN den risken som finns med en ytterligare vaginal förlossning är ju att man spricker upp i samma ärr, eftersom ärrvävnad är mindre elastiskt än annan vävnad. Om du har mindrre ärrfri yta kanske risken blir något större än för någon med mer oskadad mellangårdsyta? Jag vet inte. Det finns ju en massa andra faktorer som spelar in också.
Tack för snabbt svar!
Ja, förstås, det är ju mycket som ska vägas in. Antar att det får bli en lång diskussion om det när det väl är dags!
Hej, jag födde mitt första barn för precis 6 månader sedan och åkte då på grad 3 bristning. Sen 4 månader tillbaka har jag upplevt avföringsläckage. Jag kan gå på toa och bajsa och känna att jag verkligen tömt magen för dagen. Torkar mig och inget bajs på toapappret då i princip. Några timmar senare när jag ska kissa så dyker bajs upp på pappret. Tar våtservetter och torkar mig flera gånger men fortsätter dyka upp bajs på servetterna. Då känns analen tydligt ” öppen” på nåt sätt, den känns inte alls lika sluten som den känns direkt efter jag torka mig efter bajsning( har känt med fingrarna på öppningen därför jag märkt det) Känns väldigt jobbigt och ofräsch speciellt vid mens då det blir bajsfläckar på bindan. Är rädd att det kommer i kontakt med underlivet då tygbinda rör sig en hel del när man ska gå, sätta sig osv. Har knipit senaste 2 månaderna men inte alls varje dag då jag haft fullt upp med bebis och livet. Ska jag satsa på knipa varje dag i 3 mån och hoppas på att jag kan hålla tätt i framtiden eller är det osannolikt att det kommer hjälpa så mycket och jag istället borde kolla upp hos specialisterad gynläkare? Jag nämnde avgöringsläckage för barnmorskan på återkontrollen vid 8 veckor och hon sa då att jag inte är ” färdigläckt än” och får ge det tid. Vill undvika att slösa tid o söka vård för att sen bara bli hänvisad tillbaka när jag betraktas ” färdigläkt” därför jag frågar
Hej, du ska kontakta sjukhuset där du födde och be om att bli uppföljd av bäckenbottenmottagning. Lycka till!