Patientsäkerhet – en analys av min egen förlossning
Under en period har jag, med anledning av en arbetsuppgift, funderat en del kring det här med patientsäkerhet och förlossnings/kvinnosjukvård. Jag har bland annat läst Socialstyrelsens rapport Kompetensförsörjning och patientsäkerhet som handlar om patientsäkerhet i akutsjukvård och förlossningsvård.
Vad är patientsäkerhet?
Jag gick börja med att läsa in mig på vad patientsäkerhet faktiskt är. Enligt Socialstyrelsen definieras patientsäkerhet som “skydd mot vårdskada”. Patientsäkerhet handlar alltså om att patienter inte ska skadas i samband med hälso- och sjukvårdande åtgärder. Patienter ska inte heller skadas på grund av att vården inte vidtar de åtgärder som är motiverade med hänsyn till patientens tillstånd. Patientsäkerhet innebär också att vården ska vara av god kvalitet, vara lättillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.
Min första tanke är att här är det en hel del som inte är helt hundra
Svensk förlossningsvård är i världsklass sett till att mammor och barn inte dör i. Men även om många mammor faktiskt passerar genom förlossningsvården med hälsan i behåll, så är det ändå rätt många som inte helt far väl genom processen. Alla förlossningsskador kan nog inte ens klassas som patientsäkerhetsproblem, för exakt hundra procent kan rimligen inte förebyggas eller undvikas. Alltså – vi människor har små utgångsöppningar och stora barn och oförutsedda saker kan inträffa.
Patienter ska inte skadas i samban med hälso- och sjukvårdande åtgärder
Det här är en svår balansgång, antar jag. När vet man att en förlossningsskada, eller annan ohälsa i samband med graviditet/förlossning/eftervård är på grund av vården? I vissa fall är det solklart, kanske. Jag tänker att min egen sfinkterskada inte handlar om någon brist i själva utdrivningsskedet i alla fall. Det hölls perinealskydd, man försökte vara försiktig, det gick åt skogen ändå.
Vården ska vidta motiverade åtgärder
Med facit i hand hade jag önskat att en motiverad åtgärd var att avbryta min vaginala förlossning till fördel för ett kejsarsnitt. Det fanns faktorer som pekade på en inte helt framgångsrik vaginal förlossning. Liten mamma, stort barn (som man sett på tillväxtultraljud). Långdraget förlopp, uttröttad mamma, värksvaghet på slutet. Men även det här är på detaljnivå. LÖF menade när det begav sig att det inte fanns skäl att tycka att vårdgivarna gjort ett felaktigt beslut.
Fick jag bestämma själv?
Om någon hade berättat för mig detaljerna kring riskerna med att driva på en långsam förlossning där jag började ana slutet på mina egna krafter, då hade jag velat få ett kejssarsnitt. Jag hade alla gånger föredragit riskerna som ett akutsnitt innebär framför att leva med trasiga analsfinktrar resten av mitt liv. Jag är tveksam till att förlossningsvården i mitt fall prioriterade respekt för min självbestämmande och integritet. Jag sa upprepade gånger “det här kommer inte gå, jag orkar inte, jag kommer dö”.
Vården ska tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården
Här är de största bristerna i min, och många av mina patienters berättelse. Kanske kan inte alla förlossningsskador förebyggas eller undvikas. Alla förlossningsskador kan inte heller behandlas hundraprocentigt framgångsrikt. Men man kan ta mig tusan tillgodose patientens behov av kontinuitet i vården. Och här är svensk kvinnosjukvård ofta urusel. Det finns ingen eftervård att tala om. De kliniker som kan reoperera missade och felsydda bristningar har alltså typ totalt en handfull läkare. Som täcker för behoven i hela Sverige. Hör ni hur rubbat detta är?
Jag kommer i två dagar till dela med mig av fler tankar om patientsäkerhet
Ge mig alla era tankar om ämnet!
Vården i stort är tyvärr i fritt fall. Själv fick jag en grad 3-bristning vid min första förlossning som inte diagnosticerades rätt (utan dvs diagnosticerades som en grad 2……). Syddes ihop i på förlossningssalen i obefintlig anestesi och därmed urusla förutsättningar för ett bra slutresultat. I efterförloppet svårt att få vård. Fick tjata mig till tid på KK. Fick efter remiss fr gyndr tid hos ssk (!) på kolorektalmottagningen. Hon gjorde ultraljud och fann att det ”nog” fanns en sfinkterskada. När jag frågade om det kunde fastställas med säkerhet sa hon ”då måste du träffa läkare här på kirurgen, vill du det?” Det var alltså inte självklart med en läkarbedömning på kirurgen!!! Det utlåtandet var en förutsättning för försäkringsersättning och detta kan vården inte vara omedveten om. Jag blir så trött på att det inte finns en rimlig och bra vårdkedja för kvinnor och jag bor i Göteborg och här är det ju välkänt kasst på böckenbottenfronten. IVO tyckte inte att ngt fel begåtts! Av LÖF fick jag däremot 250 000kr i invaliditetsersättning. Jag fick min skada utan instrumentell förlossning så det var väl bara otur, men jag tror inte att perinealskydd idkades…… Var för medtagen för att själv försäkra mig om det. Skulle sp vilja att kvinnor informerades och fick välja. Läst i en skrift för obsteriker att det på en kongress i Skottland härförleden fanns ett seminarium/föreläsning som hette ngt i stil med ”ska vi sluta förlösa med sugklocka/tång”? Detta med tanke på de bristningar som är så mkt vanligare vid den typ av förlossning. Kanske är det rimligt i ett i-land som Sverige.
Intressant text Mia! Jag känner som du att jag också hellre valt akut snitt med de risker som finns, snarare än värkstimulerande och forcerad krystning som i mitt fall. Hade också bebis med stort huvud vilket resulterade i defektläkt grad 2 levatorskada och framfall, funktionsnedsättningar jag kommer få leva med resten av mitt liv. Är 35 år nu. Har anmält till Löf men mest för statistiken, sannolikt kommer det bedömas att vården gjort allt rätt.