Kvinnors patientsäkerhetstankar
En berättelse visar ett problem, flera visar ett system
När man lyssnar på en persons berättelse uppfattar man problemen. Lyssnar man på många kvinnors berättelser så ser man systemfelen. Man hör de otillfredsställda behoven. Jag frågade i en Facebookgrupp och på instragram efter kvinnors tankar om det här med patientsäkerhet.
Citaten är lånade från de svaren jag fick:
”Jag upplevde att jag inte gavs tillräcklig information om det som låg till grund för besluten som fattades under min förlossning. Överlag kändes vården som en förälder som försökte undanhålla verkligheten från mig för att jag inte var kapabel att fatta de rätta besluten. Jag tappade förtroende för vården när ingen pratade med oss på ett normalt sätt”.
”När jag var gravid bad jag barnmorskan ta upp förlossningsskador på föräldrautbildningen. Hon bad mig att sluta fråga om det för att inte skrämma de andra. När jag sedan drabbades av en sfinkterskada var det tydliga budskapet: Det här är sådant vi inte pratar om”.
”Jag saknade saklig info om risker med de olika förlossningssätten. Det är ju jag som ska leva med en trasig kropp efteråt.
Informationsbristen och synen på kvinnan lägger grund för patiensäkerhetsproblem
I Socialstyrelsens rapport Kompetensförsörjning och patientsäkerhet poängteras följande:
“Negativa upplevelser vid förlossning kan förstärkas över tid. För förlossningsvården lyftes särskilt det problem som kan uppstå på sikt om omhändertagandet av födande kvinnor blir sämre på grund av bemannings- och kompetensproblem – då ökar riskerna för att förlossningen upplevs traumatiserande, vilket kan försvåra vården vid en nästa graviditet och förlossning för kvinnan…Exempelvis beskriver professionsföreträdare hur bristningar, blödningar, otrygghet och i vissa fall även psykologiska trauman hos kvinnan ofta går att koppla till en pressad situation, och att personalen inte har haft tid att vara med under hela förlossningen. Flera intervjuade betonar också att denna typ av vårdskador inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning, vilket kan ha bidragit till den debatt i vilken vårdpersonal och födande kvinnor vittnar om en otrygg, stressad och farlig förlossningsvård, samtidigt som statistiken visar på medicinska resultat som är bland de bästa i världen. Den så kallade vårdkrisen går inte att mäta, och det är för att det till stor del handlar om patientens upplevelse och det saknar vi mått på.”
Bristande bemötande blir en vårdskada
”Jag har saknat hänsyn till mitt psykiska mående under hela förlossningsprocessen. Jag fick ett akutsnitt efter att bebisen suttit fast i mitt bäcken i 4 timmar och på slutet trodde jag att både bebisen och jag skulle dö. Jag upplevde mig väldigt utsatt under förlossningen och tror att det var med och bidrog till min postpartumdepression”.
”Man beaktar bara patientsäkerhet från fysiska men inte psykiska aspekter, enligt mig. Kände mig övergiven under förlossningen och fick vänta 6 timmar på en epidural. Känns fortfarande som ett trauma. Bristen på personal påverkar patientsäkerheten både från ett fysiskt och psykiskt perspektiv.”
”Jag upplevde att barnmorskan enbart såg till hur barnet mådde och helt saknade fokus på hur allting blev för mig och min kropp. När jag sedan drabbades av en skada kändes just detta extra bittert.”
Brist på eftervård
Om man inte kan förebygga och undvika alla skador måste man ändå arbeta för fortsatt hälsa. Jag tycker att de här citaten visar att det inte riktigt är så det funkar just nu.
”Jag upplevde att vården bara kastade ut mig som nyförlöst och nyskadad mamma. Jag fick själv leta upp både fysioterapeut och sedan läkare som kunde sy om mina missade förlossningsskador. Jag förstår att mina skador kanske inte hade kunnat undvikas – men de hade kunnat hittats och behandlats.”
” Den som syr ihop en bristning efter en förlossning måste kunna identifiera musklerna som ska sys ihop och kunna skriva det i journalen. Det räcker inte bara med ”musklerna adapteras”. Om man inte ens med hjälp av en kollega lyckas identifiera vad som ska sitta ihop med vad borde det vara regel att kvinnan kallas till en senare ultraljudsundersökning så att man vid behov kan erbjuda rekonstruktiv kirurgi”
Socialstyrelsen är inne på samma spår
“Alla skador vid förlossningen kan inte förebyggas eftersom olika förutsättningar hos modern också påverkar förekomsten, men förlossningsvården har som en viktig uppgift att minimera omfattningen….Brister i tillgång till personal och kompetens kan därmed öka risken för sämre precision i resultaten av dessa centrala arbetsmoment, vilket innebär att riskerna för vårdskador ökar.”
Imorgon ska jag försöka sammanfatta mina spridda tankar
Men tills dess, berätta! Missar jag någon viktig aspekt på detta?
Helt och hållet ur min egen erfarenhet, men något som jag funderar på är om de riktlinjer som finns inom vården är de bästa för barn och kvinnor. Jag tänker på värkstimulerande medel som vi i Sverige använder i högre utsträckning än andra länder. Vi har riktlinjer för när det ska sättas in, varför gör vi det i högre utsträckning än andra västländer? Det är vanskligt att googla medicinsk information, men det verkar finnas studier som visar att värkförstärkande inte behövs per automatik vid epiduralbedövning.
Vid båda mina förlossningar togs beslut om värkförstärkande medel över mitt huvud. Andra gången blev resultatet en extremt snabb förlossning med förlossningsskada. Jag vet inte om det värkförstärkande droppet är orsaken till skadan, men jag blev fundersam och läste in mig på det efteråt.
Jag frågade ett antal bm och läkaren innan och under och efter förlossningen om min vestibulit kunde bidra/bidrog till förlossningsskada av allvarlig sort. Alla sa nej, men attvdet nog var så att dennkunde bli bättre efter en förlossning. Idag ett år senare så visar det sig att SÖS har sett en rapport 2015 som säger att evstibulit är högvrisk för skador och att de nog missat att implementera det. De bad mig även att anmäla dem… Jag skulle alltså vart högriskpatient för att få en skada, absolut sluppit sugklocka när jag bad om det (den borde aldrig ha fåtts användas på mig), och jag borde inte ha vägrats epidural (bebis kom 7-8 efter att jag fått epidural) osv. Eftervården missade smärtlindring trots att jag gråtit hos varenda läkare jag träffat… Ett år senare har jag fått smärtlindring som jag ska äta i 11 månader till…
Så jävla kass eftervård att det är otroligt att det får fortgå
Vet inte om det passar in, men jag tänker även på bemötandet många får när de söker vård i efterhand. Själv har jag lyckligtvis bara blivit bra bemött, men det verkar som att många blivit bortviftade med att allt är ”helt normalt”.