Den skeva synen på postgraviditetskroppen
Jag börjar skriva det här inlägget utan att veta vart jag kommer komma med resonemanget. Men jag skulle vilja lyfta ämnet postpreggokropp och hur vi förhåller oss till den.
Jag hade en ätstörning som tonåring och jag är inte befriad från kroppsknepigheter. Jag tycker inte att det är helt okomplicerat att gå upp i vikt under graviditeter. Jag har inte tyckt om känslan av att plötsligt befinna mig i en konstig limbo-kropp efter graviditeterna heller. Den är inte som min vanliga kropp, den ser annorlunda ut och jag vet inte vart jag kommer landa när den hittar ett steady state sedan. Det gäller inte bara vikt utan också amningsbröst, kejsarsnittsärr, håravfall och allt annat som ska gå igenom någon slags omvandling. Jag kan på alla sätt förstå behovet av att “ta tillbaks kroppen” efter en graviditet. Jag har heller inte varit den som förhållit mig helt hundraprocentigt ohetsig till kroppsförvandlingen efter graviditeterna.
Det enda rimliga, och det verkliga
Det enda rimliga är att postpreggokroppen skulle överösas av tacksamhet för jobbet den gjort. Men det verkliga är att mitt flöde fylls av mammor som tränar, äter enligt vissa dieter, viktväktar och på alla sätt försöker påskynda processen “att komma tillbaks”. Problemet med att ha kroppen som förbättringsprojekt sådär är att det ändå är en slags kropps- och kvinnohat. Vi alla är genomsyrade av idealbilden. Det som framstår med all tydlighet är att allt annat än den perfekta kvinnan inte duger.
Det rätta och det falska
Att bara vara kroppspositiv och vara helt okej med postgraviditetskroppen kommer inte vara helt ärligt från min sida. Jag skulle så gärna vilja känna en oladdad och ovärderad känsla av att “jaha, så här blev jag nu” . Det känns som det enda rätta. Men jag vet också att jag inte kommer lyckas hamna där. Eller vet gör jag väl inte, men jag förbereder mig på det.
Vad jag därför inte kommer skriva
Jag kommer inte dela med mig av tips om hur jag tränar efter graviditeten. Jag kommer att undvika att dela med mig av förändringar gällande vikt och utseende. Jag tycker att det är helt omöjligt att särskilja vad som är en funktionell längtan efter att återfå en normal kropp med normala funktioner, och vad som handlar en strävan efter ett visst utseende.
Men jag måste få synas
Jag längtar efter friheten att röra mig obehindrat, utan smärta. Jag längtar så innerligt efter att springa! Jag kommer inte kunna hindra mig själv från att berätta rörelseglädjen när den återvänder! Jag vete tusan om jag kommer kunna förmedla nyanserna av det här. Men jag vill att ni i alla fall ska veta, att jag har någon slags tanke för det här. Som förhoppningsvis lyser igenom. Jag tycker att jag var rätt rimlig sist också. Men jag minns att jag la ut ett inlägg om bäckenbotten-anpassade situps med bilder som denna:
Då minns jag att jag fick en kommentar om att jag var kroppshetsig. Då hade det gått 16 månader sedan Wilfred fötts och min kropp hade nog återhämtat sig så bra den skulle. Inlägget handlade inte om mig och min träning, men jag använde mig själv som modell för att visa en poäng i inlägget. Om att överhuvudtaget synas är kroppshetsigt så kommer jag inte lyckas hela vägen. Det är klart att om jag hade haft tid, budget och ens förmåga att fota snyggt så hade jag gärna velat ha bilder på alla olika sorters kroppar i inlägg om träning här på bloggen. Men nu har jag ju oftast bara mig själv, och kanske Joseph, att hålla tillgodo med. Och vi lyckas ju oftast inte ens ta vettiga bilder på varandra!
Ett inlägg utan tydlig poäng
Jag går lite och funderar på det här med hur jag ska förhålla mig till postpreggokropp, blogg och förebildskap sen när den tiden kommer. Ni får gärna ge mig era smarta tankar!
Poängen i ditt inlägg är helt tillräckligt tydlig för mig: Det är bra att prata om det här!
Jag har skämts så för att jag inte klarat att bara vara glad, tacksam och kroppspositiv under och efter den här senaste graviditeten. Kändes så skönt att läsa dina tankar som väldigt mycket liknar mina.
Som sagt: Det är bra att prata om det här. Bra att lyfta att vi har sjuka ideal hängande över oss och bra att lyfta att vi bara är människor!
Och du, fortsätt skriv om rörelseglädje! Du har all rätt att vara glad sen när du kan röra dig mer fritt! Även om jag inte springer så kan jag ändå känna att allt är så mycket lättare nu när jag inte har så ont.
PS. Jag ska jobba både på min kroppspositivitet och mina magmuskler (snart får jag börja!) båda är bra att ha ❤️
Kram!
Tänkvärt inlägg. Jag kroppshetsar mig själv också. Även fyra år efter graviditet. Ibland vill jag slå mig själv i huvudet för jag tycker jag gör det för mycket. Men – jag har också kommit fram till något bra att använda den till. Om jag bara hade haft den inställningen som du nämner – “jaha, så här blev jag nu” – då hade jag inte tränat. Då hade jag slagit mig till ro med det. Det hade inte varit hälsosamt för mig alls. Så jag använder min kroppshets som en drivkraft i träningen. Sen såklart, tränar jag lagom dos, på sunt sätt och ibland får jag ryta i med mig själv och rosa mig själv för vad jag åstadkommit och inte bara vara hård mot mig själv.
Med tanke på hur eftersatt kunskapen fortfarande är om träning efter förlossning tycker jag det är sorgligt om vi kvinnor mister information kring detta ämnet på grund av att det finns risk för att det skall kopplas till hets kring kroppen. Om jag får önska så önskar jag att evidensbaserad information sprids, så vi kvinnor kan få större förutsättningar bli starka och självsäkra efter en förlossning. Så jag röstar för träningshjälp från ditt håll om du tycker det är skoj!
Jag försöker hitta ro i tanken att landa i en kropp som fött två barn. Den kan liksom aldrig bli “samma” och komma ” tillbaka” till att inte gjort det.
Jag tycker inte dina inlägg om postpreggoträning känns hetsande utan mer informativa. Tycker det genomsyras av en känsla av att ta det lugnt och att saker ska kännas bra hela tiden.
Hej! Har en hyfsat orelaterad fråga till det här. Men med tanke på att du längtar tillbaka till löpningen, jag har för mig att du skrev förut att en stor anledning till att du springer är för att få endorfinkicken som det ger. Och jag måste bara fråga, hur upplever du den? Jag har sprungit en hel del, men aldrig upplevt någon ”skön känsla” efteråt. Tycker bara att det är skönt att det är över typ. Kan det vara individuellt hur mycket man känner av endorfiner?
Ja, jag tror att det är jättestor skillnad på det där med endorfinkicken. Har en vän som absolut inte upplevt det någonsin. För mig är det supertydligt, kommer oftast typ efter 5 km och sitter i och höjer mitt humör i timmar efteråt. När jag transportspringer 3-4 km till jobbet får jag oftast det inte, men mår ändå tillräckligt bra av det generellt att jag aldrig har några second thoughts, trots att det typ spöregnar.
Det låter så härligt! Önskar att jag också kände så, det skulle ju vara en väldigt bra motivation till träning Synd att man inte kan träna upp sina endorfiner!
Tack för att du lyfter detta ämne!!! Jag ser med kläder typ ut som innan mina två barn, men har en “ful” mage numera efter en stor delning 1 år efter senaste graviditeten. Jag väljer i sommar precis som förra året att ha baddräkt istället för bikini som jag alltid hade förr. Kommer det alltid vara så? Kommer jag alltid skämmas över min nya mage? Vem vet… :/ En liten tröst är att mina barn älskar min mjuka mage <3
Precis så känner uag med! Snart ett år sen andra barnet föddes och jag har insett att magen aldrig kommer bli platt igen och att jag mist min midja. Väger lika som innan och har samma kläder, men ser ju inte alls ut som tidigare.
Blir så arg på mig själv för att jag tycker att jag är ful, borde vara tacksam för att min kropp burit, fött och ammat de två mest fantastiska personer jag känner. Jag vill ju inte vara utan dem! Och om jag skulle kunna bli som innan krävs det nog att jag tränar så mycket att jag inte kommer hinna träffa dem. Skulle ev behöva äta efter nån mysko diet också
. Det är inte värt det! Min kropp funkar ju, jag tränar ett par gånger i veckan och har inte ont.
Så arg på alla sjuka ideal och samtidigt som jag hatar hur jag ser ut vill jag ge min dotter verktyg för att hon ska kunna skita i idealen! Jättesvårt!
Vet inte om jag har nå smarta tankar men jag tycker det är fint på nå vis att du delar med dig och jag tror många känner igen att den där gränsen mellan att längta efter en funktionell kropp och ideal-utseendet är svår. Kanske extra bra att du lyfter detta eftersom du har så stor kunskap om funktion.
Jag längtar på nå vis till båda delarna. När jag har pratat med andra har jag syftat på funktionen, att kunna springa igen, röra mig ordentligt igen, bli stark. Framförallt för att jag mår bra mentalt av att träna. Jag behöver det för att funka. Men när jag säger sånna saker så har jag fått reaktioner som om jag bara pratar utseende och vikt. Och det gör jag inte. För hjälp vad jag längtar efter att få springa igen!!!
Sen tänker jag förstås också på utseendet.. vilket är rätt trist. För inte tror jag egentligen att det är någon självklarhet att man får tillbaka en platt mage efter att man töjt ut den två gånger eller att min kropp ska se ut som när jag var 15.. Men ändå känns det lite trist att kroppen förändrats så mycket efter de här två gravieiteterna.. Försöker dock ha fokus på just funktionen.
Vet själv inte var jag vill komma med den här kommentaren. Läste snabbt, skriver snabbt och ska snart hyssja liten. Men hur som.. bra ändå att du lyfter detta och balansen mellan att hålla igång kroppen, vara tacksam för allt den klarar av och att ta hand om sin hälsa och å andra sidan fundera på hur vi faktiskt behandlas oss själva och andra med det rådande idealet om hur en kvinnokropp ska se ut.
Jag tycker också det är svårt, i synnerhet första året efter bebis eller ännu längre om jag fortsatt amma längre, eftersom kroppen varit i i konstant förändring. Det gick ju aldrig att landa i ”så här är min kropp nu” för några veckor senare var deg annorlunda igen.
Minns också förlossningsförberedande föreläsningen jag gick på inför första barnets födelse, när de enda frågorna som kvinnorna ställde var ”när kan man börja träna” och när svaret blev ett tveksamt ”åtta veckor brukar man säga ibland” kom följdfrågan ”är det HÖGINTESIV träning då eller?”. Mm frågor om träning. Alltså vafan. Blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Ingen skuld på individerna men fatta hur rubbade vi är ändå när vi ska föda barn för första gången och våra tankar kretsar kring att börja träna så fort som möjligt igen. Eller den unga nyblivna mamman som skrev så uppgivet över att inte ha fått tillbaka sin gamla kropp ÅTTA VECKOR efter förlossning. Alla kändisarna är ju tillbaka efter bara två veckor!
Det är sorgligt och sjukt att vi formas så här av samhället. Att våra kroppar inte ska få bära spår av graviditeter alls.
Jag tycker att du skriver så otroligt fint och nyanserat om detta, och hoppas få många inlägg på samma tema. Jag känner igen mig i den svåra balansen mellan utseendehets, hälsa och rörelseglädje. Vad är vad? Omöjligt att veta. Viktigt att nyanserade röster hörs om detta.
Ett fantastiskt inlägg. Jag fick mitt andra barn för ca sju månader sedan och har kämpat massor med tankar om min postpreggokropp. Som personlig tränare och kostrådgivare är jag väldigt noga med att prata ur ett hälsoperspektiv med andra och om hur viktigt och bra det är att skynda långsamt. Det är inte helt lätt att acceptera att magen fortfarande ser gravid ut efter tre månader och putar efter sju, trots att vågen visar på samma vikt som innan graviditeten. Jag känner en oerhörd stolthet och tacksamhet över vad min kropp presterat. Min kropp är fantastisk! Finns ändå utrymme för de där tankarna…. Tack som tusan för alla bra inlägg
Mycket bra att ta upp detta!
Som fd bulemiker/hetsätare, friskförklarad, födde 2 barn och sen gick ner 50kg ser min kropp totalt annorlunda ut: smal med kläder på men hudkostym som gör att allt hänger, har enormt gäddhäng på lår, höfter och armar som aldrig kommer att försvinna trots idog styrketräning och brösten totalt borta. Man får verkligen fokusera på att ens kropp varit snäll mot en: jag har trots allt hittat en tacksamhet över vad min kropp klarar med tanke på vad jag utsatt den för. Samtidigt som alla kroppsideal sköljer över en på ett eller annat sätt. Det som gör min otroligt provocerad är alla mammor som minsann kör en Ironman 9 månader efter FL , går till gymmet eller crossfitboxen som om inget har hänt – ivrigt påhejade av omgivningen om att “graviditet är ingen sjukdom”. Vet inte hur man tacklar det, ibland känns det som om jag vill gömma mig bakom förlossningsskadorna, ibland som att nån borde ge idrotten ett “framfalls/levatoransikte”, haha. Om inte annat: skönt att det finns fler forum som dessa, det banar vägen för fler. <3
Nu, ett år efter att ha fött andra barnet (och fått en grad 3-bristning som har läkt bra) börjar jag känna mig sugen på att springa och träna igen. För att jag vill och för att må bra. Jag kommer aldrig mer se ut som innan jag fick barn och i vilket fall som helst var jag inte speciellt nöjd då heller, så det är väl inget att sträva efter. Nu vill jag till att börja med stärka kroppen så att jag inte går sönder när jag väl börjar med tyngre träning och jag tror det kommer minska ryggont osv. Tycker det är toppen att kunna hitta tips på övningar mm för det. Den här bloggen är nog en av de snällaste och minst kroppshetsande bloggarna jag har läst.
Tack för ett bra inlägg. Du kroppshetsar absolut inte, vilken fantastiskt orättvis anklagelse.
Jag känner personligen faktiskt lika delar provocerad både av träningshets och av “var nöjd med ditt nya jag”-hets. Jag var nöjd med mig själv som jag var innan, för att jag var jag. Om jag fick välja skulle jag vilja ha mina två barn och ha kvar min kropp som den var, precis som den som inte bär och föder barn alltid får. Det beskrivs ofta som att det är helt naivt och idiotiskt att känna så, men är det så märkligt? Ens partner sitter där, också tvåbarnsförälder, men mår skitbra och springer maraton medan du själv kissar på dig om du springer en kilometer. Visst, kroppen har gjort något fantastiskt, men en stor del av livet är ju förhoppningsvis kvar att leva – är det inte rimligt att vilja att kroppen både ska fungera och se ut på ett sätt som gör att man känner sig som sig själv. Processen blir väl sannolikt jobbigare när man har förlossningsskador. Efter första graviditeten tränade jag som en besatt för att försöka få kroppen att fungera normalt efter alla skador, men det var inte bara det. Jag tränade också för att jag gick upp 30 kilo och även om jag tyckte om att ha ett barn i magen hatade jag att vara tung och orörlig och så svullen att jag såg ut som en annan person i ansiktet. Jag ville känna mig som mig själv OCH vara mamma. Det viktigaste tycker jag att det borde finnas mycket mer information om vilken slags träning man behöver för att få kroppen att fungera bra igen. Vikten är ju en bisak i sammanhanget – att det är allt på insidan som borde var i fokus – core, axlar, höfter, bäckenbotten. Jag kanske bodde under en sten men jag hade verkligen INGEN aning om detta när jag fick barn, jag trodde det handlade om att gå ner i vikt och att knipa lite, sen var det bra liksom. Din blogg är så viktig för att sprida kunskap, träning är en viktig pusselbit som du gärna får skriva om så mycket du känner för.
Ursäkta i förväg för lång kommentar, men när du frågar om det jag ältar hela tiden kände jag mig sedd, jag kunde inte låta bli (trots att mycket av det jag tänkt redan har nämnts). Inte så smart tänkt kanske men för mig handlar det sammanfattningsvis om att jag känner mig fångad i kvinnokroppen långt utöver det som har med vikt att göra: innan graviditeten kunde jag glädjas åt en stark, fungerande och aktiv kropp som jag inser att jag delvis försökte att utöva kroppsaktivism med, genom att (också) delta i mansdominerade sporter och sammanhang försöka öppna för kommande generationer att inte behöva vara traditionellt aktiva/passiva enligt könsnorm. Den biten går ju att styra över men det är frustrerande att måsta välja mellan en “opåverkad” kropp eller att få barn, även om det såklart är vad det är. För mig handlar det jättemycket om den rävsaxen, att vilja få använda min kropp på ett sätt som gör mig lycklig men att det försvåras eller förhindras pga normer eller graviditet (och som bonus behöva lägga tid och pengar på kvinnoproblem som knipövningar, gravidkläder, fysioterapeutbesök…). Nej graviditet är ingen sjukdom men ett lotteri och på många sätt ett jävla gissel även om det oftast leder till något härligt. Lägg därtill viktpåverkan som delvis påverkar användningen av kroppen men också drar in andra normer och vi har en härlig cocktail av förväntningar från oss själva och omvärlden att förhålla oss till. (För övrigt är det här för alltid mitt bästa inlägg om kvinnokroppens utseende som jag tycker passar även i det här sammanhanget https://www.jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=29604).
Här kommer bakgrunden och utläggningarna, kanske mest i terapeutiskt syfte för mig själv 🙂 Jag var ätstörd (bulimi) i 12 år men lyckades dels genom behandling, dels genom crossfit hitta ett (i mina ögon) sunt förhållande till mat (jag behöver den) och träning (rörelseutmaningen och känslan av funktion gör mig lycklig, att vara stark ger mig självförtroende) som jag var stolt och tacksam över. När jag blev gravid var jätteorolig över hur jag mentalt skulle kunna hantera viktuppgång men tack vare komplikationsfri graviditet och att jag kunde träna hela vägen kändes det ändå helt ok. (Så visst, crossfit är hetsigt men det kan också vara ett sätt att hantera annan hets. Apropå hets kommer allas olika erfarenheter påverka hur de läser dina inlägg, så utgå från dig själv och bloggens syfte, jag gillar att du också tar upp de psykologiska effekterna kopplat till kroppens funktion och där kan väl sånt här räknas in).
Håller med signaturen Sara i mycket, jag kan inte låta bli att höra alla kommentarer om hur man BÖR känna kring sin kropp i relation till mitt kön – killar behöver aldrig väga in i barnskaffarekvationen vad det kommer göra med deras kroppar (sympativikt och dad bods räknas inte, och ingen säger heller åt dem hur de ska känna kring sånt). Moderna män kommer såklart vara närvarande, stödjande och göra sympatiuppoffringar (min sambo avstod snowboard denna snörikaste vintern på länge och jag är faktiskt tacksam för det även om jag aldrig bad honom avstå) men de slipper både det normala förloppet och risken för onormala komplikationer. De behöver inte (delvis) pausa sina kroppar i minst ett år, de behöver inte ta av sin tid för att göra knipövningar eller googla vad som är vettiga träningsanpassningar för /post/gravidkroppen. Det är jättebarnsligt men jag tycker det är så orättvist, även om jag vet att vissa kvinnor ser det som en förmån att få vara den gravida, dvs ingen tradeoff mellan att vilja ha barn och att inte vilja vara gravid.
Mot bakgrund av det blir jag provocerad av kommentarer om att kroppen är fantastisk som kan skapa och föda barn – ja visst, men det är också precis vad den är gjord för? Ibland kan jag snarare tycka att evolutionen av människokroppen gjort ett skitjobb med de graviditetskrämpor som finns, alla risker med att föda barn och alla oergonimiska (men “intuitiva”) ställningar som ofta gör allt etter värre, fast vad vet jag, hästar kanske också lider av gnägginkontinens.
Nu fyra månader efter mitt första barn kämpar jag med att förhålla mig till ett navelbråck och viss magmuskeldelning med ännu oklar konsekvens för funktion/träning och den lätta värk jag går omkring med. Min mor kommenterade att det knappt syntes på mig att jag fött barn och jag tänkte bittert att det är väl skitsamma vad som syns när jag inte kan röra mig som jag blir lycklig av men det är ju inte heller sant, jag kan ju bara föreställa mig ångesten om jag (utöver bråck, delning och värk) hade oönskad viktuppgång som jag inte skulle kunna “hantera” genom att fokusera på att kroppen i alla fall är stark och fungerar. Jag är tacksam över att vikten rann av så jag slapp fundera över det. Jag vet också att jag är “lyckligt lottad” som inte har mer ont, inte större skador men det är ändå en besk eftersmak av att min kropp är förbrukad (återigen, skitevolution och skitkön). Åldern spelar också in här, jag blir 35 i år och fattar att kroppen hade haft lättare att återhämta sig om jag varit yngre men jag träffade min sambo när jag var 32 så vad skulle jag göra? Jag har trott mig vilja ha två barn men jag vill inte vara gravid igen (särskilt inte om jag startar från ett svagare utgångsläge) och oroar mig för att nästa förlossning inte ha samma “tur” med skador (och ju längre jag velar desto högre risker, hej stress).
Efter att ha martyrat över könets orättvisa behandling av min kropp och träning börjar jag landa i att även om det visar sig att jag aldrig mer får känna lyckan från frivändnings-PR kan man leva ett lyckligt liv även om man tränar på Friskis (och försöker påminna mig om att jag ju lika gärna kunnat tvingas sluta av knäartros eller diskbråck) och jag är såklart tacksam över att min kropp alls kunde bli gravid och föda fram ett barn. Jag gläds åt att få träna en del (med och utan dottern på plats, fortfarande anpassat men säkert mer än många rör sig vanligtvis), delvis för att jag har få vänner i staden där jag bor och oroar mig för ångesten jag får av att vara ensam, crossfit är för mig både socialt och något att fylla tiden med. Vill säga att det inte alls är för att hetsa men även om jag anpassar har det där normbrytandet inte släppt greppet (dvs är hemligt glad att alls kunna träna, inte över vilka vikter/tider, även om det på vissa sätt är samma sak). Även om jag verkligen gillar att vara mamma till min dotter visade det sig att hon inte var tillräcklig för att ta upp allt mitt fokus och jag behöver träna för att få känna mig som mig själv också och det är väl i slutändan där allt det här hamnar; i mixen av utseende, vikt, funktion, erfarenheter och omgivningen har man (många av oss) kämpat hårt med att hitta ett sätt att vara som man är ok med och det är fan skitjobbigt att behöva omkalibrera och landa på nytt oavsett vilken bit som ändras.
Älskar det här inlägget, och även den här kommentaren! (”Gnägginkontinens” kommer från och med nu och för alltid att finnas i vokabulären) Känner igen mig så mycket i alla dessa tankar. Själv har jag tvingats tänka väldigt mycket på funktion efter att jag fick barn för två år sedan, men upplever också att det påverkat mitt kroppstänk överlag. Känner mig väldigt sällan snygg och tänker oftast på min kropp som måste ”hanteras” (pga skador), och det är ju inte så…kul. Väger lite mer och har en annan kroppsform än tidigare och det första året efter fl handlade om mycket smärta. Hur hittar man ett snällt förhållningssätt till kroppen? Går det ens? Ska man bara lägga ner?
❤
Hej Mia! tycker det är ett jätteviktigt ämne, men jag tycker inte alls att du bidrar till kroppshets. Jag kände precis som du att jag längtade (speciellt under senare delen av gravidideten) efter att få tillbaka en funktionell kropp och jag letade febrilt efter information och hjälp. Det var så jag hittade din blogg som gav mig väldigt mycket bra info (efter att ha träffat på några sjukgymnaster som inte alls var insatta på det här ämnet och efter att jag blev förvirrat efter att ha fått så många olika råd från mamma-mage, Olga R, sjukgymnaster etc.. )
Samtidigt tycker jag att samhällets påtvingade kroppsperfektionism är helt sjuk. När jag var höggravid med bikini på sommaren fick jag många kommentarer från kända och okända männsikor om min “fina jättestora mage”.
Nu när jag och min min postpreggo mage som tydligt visar spåren att den varit väldigt jättestor (nu 4 år efter senaste förlossning och nog för alltid) visar sig i bikinin, så känns det som okända tittar konstigt på mig och jag fick även en (skämtsam) fråga av en kompis om det var “ett feministiskt statement” att ha bikini istället för baddräkt.
Det gör mig verkligen besviken och arg att man inte ser lika många postpreggo magar på stranden som det finns postpreggo-kroppar, eftersom så många inte vågar visa sina magar längre.