Krisen i förlossningsvården sommaren 2018
Det är sommar. Snart kommer alla rubrikerna om kris i förlossningsvården. Om överbelastade barnmorskor, om hänvisningar utanför landstingen, om kvinnor som är otrygga under förlossningen. Eller? Hittills verkar det ju ganska lugnt på den fronten.
Men snart kommer hösten och summeringen av sommaren. De ansvariga kommer möta eventuella kris-rubriker med att “egentligen var det lugnt”. Ur deras statistik hämtar de påståenden om att det inte är någon fara på taket. Ingen dog, alla som hänvisades var lågriskförlossningar, patientsäkerheten har kunnat bibehållas. Nu gissar jag bara, men ni fattar.
Så här blev det i alla fall förra året.
Jag tänker att det handlar om en missmatch mellan upplevelse och statistik
Kvinnor är otrygga innan förlossningar för att de är rädda att inte få plats när de ska föda. Även om allt senare går prickfrick så kommer rädslan faktiskt ha funnits där, och kastat en skugga över hela förloppet. Kvinnor blir stressade under förlossningen i och med att de mer eller mindre omedvetet känner av att personalen är pressad till det yttersta. Kvinnor får skador på grund av brister i patientsäkerheten, men skadorna kan inte fångas upp i statistiken och då förblir dessa en “blind spot” i riskberäkningarna.
Personalen slår knut på sig själva för att bibehålla patientsäkerheten. Och därmed klarar man förhoppningsvis den där fina stastistiken som man sedan kan grunda lugnande besked på. “Ingen fara på taket med förlossningsvården, allt gick egentligen bra!”
Ett påhittat men verklighetsförankrat exempel
När Angelica skulle föda sitt första barn blev hon igångsatt. Hela förloppet blev otroligt långdraget och två dagar efter igångsättningen startade var det dags att krysta. Krystskedet gick inte riktigt framåt och en läkare kom in med sugklocka. Angelica fick panik och det var flera personer som hjälptes åt att hålla fast henne för att kunna sätta sugklockan. Barnet kom sedan ut och mådde faktiskt bra. Barnmorskan konstaterade att Angelica bara fått några små skrapsår och berättade att hon kunde råkat få mycket större skador. Angelica mådde länge jättedåligt när hon tänkte på förlossningen. Angelica upplevde att ögonblicken när de höll fast henne kändes som ett övergrepp. Hon gick till barnmorskan på efterkontroll och också där konstaterades att allt såg bra ut. Angelica skulle bara knipa lite mer. När det gått nästan ett år började Angelica känna att de symtom hon haft efter förlossningen borde ha gått över. Hon led fortfarande av tyngdkänsla, urinläckage, och en känsla av att sex ibland kändes alldeles för lite, och ibland gjorde ont. Angelica gick till totalt 6 olika vårdgivare innan hon tillslut hittade någon som kunde konstatera att hon visst hade fått muskelskador under förlossningen. Alla andra menade att det såg så fint ut. När det gått 2,5 år opererades hon för ett bakre framfall och defektläkta muskler i mellangården. När Angelica pratar om sin historia med sina vänner blir alla deras slutsats “Fy fan för förlossningsvården alltså!”
Krisen i förlossningsvården är inte alltid det man tror
Det är bara en del av Angelicas historia som faktiskt utspelar sig inom själva förlossningsvården. Man kan inte alltid undvika bristningar, men de ska hittas och sys korrekt. Angelicas upplevelse kring händelseförloppet med sugklockan är naturligtvis under all kritik. Varje sådan här händelse är såklart en kris i förlossningsvården, på ett individuellt och strukturellt plan. Men resten av Angelicas historia hör inte till förlossningsvården. Mödravårdens barnmorska borde ha kunnat identifiera både en missad skada och Angelicas mående. Ett gäng andra gynekologer borde ha kunnat hitta skadorna och hjälpt Angelica vidare. Dessa missar kan vi inte skylla förlossningsvården för. De hör ihop med andra organisationer inom kvinnosjukvården. Och handlar ju naturligtvis om kompetensbrist. Krisen i förlossningsvården handlar inte lika mycket om kunskapsbrist, som om tids- och resursbrist.
Inte samma sak
När kvinnor pratar om krisen i förlossningsvården blir det ofta en ihopklumpning av missförhållandena inom kvinnosjukvården. Missförhållanden som gäller de problem som debuterar vid en förlossning, men tidslinjen kan sträcka sig över många år. När offentliga talespersoner pratar om krisen i förlossningsvården pratar de om förlossningar, punkt. Möjligen litelitegrann om BB-vård, men det sträcker sig egentligen aldrig längre än så. Jag tror att det ibland blir missförstånd mellan offentlighetens talespersoner och kvinnorna kring vad man faktiskt menar med krisen.
Hur tänker du?
Ja du är nåt på spåren där, politiker pratar ett språk och läkarna ett annat och kvinnorna definitivt ett tredje! Och ändå vet man ju att stress och oro aldrig är bra under graviditeten eller förlossningen så bara det att kvinnor ska gå runt och känna denna oro är under all kritik tycker jag!
Jag hade en väldigt jobbig upplevelse under min första förlossning och i samtal med en av läkarna som varit med några dagar senare var hon liksom konfunderad för hon sa att det på papperet var en lyckad förlossning eftersom mor och barn kommit ut levande på andra sidan. Men att hon också kunde förstå att det var jobbigt för mig. Medan alla barnmorskor som läste min journal under andra graviditeten var väldigt förstående till att varför jag önskade snitt och aldrig i mitt liv tänkte föda barn vaginalt igen medan förlossningsläkaren tyckte att har åtminstone skulle ge det en chans för jag hade “så fina förutsättningar att få en bra upplevelse denna gång”. Nu blev det en vaginal förlossning som faktiskt blev en fin upplevelse för både mig och min man och vår son men jag undrar ibland om det var värt att tvinga mig att gå igenom den stress och press som det innebar att träffa förlossningsläkaren vid många tillfällen och både aurora-bm och psykolog under ännu fler samtal. Var det värt alla de extra resurserna för att jag skulle våga föda igen, istället för att bara lova mig ett snitt istället? Och låtit mig slippa ha ångest i de 15 veckor jag tvingades kämpa mot svår ångest för att våga föda igen.
Jag tänker att jag känner igen mig så
i ditt verklighetsförankrade exempel!
Det du skrev i förra inlägget om avsaknaden av varningsskyltar inför graviditet och förlossning beskriver också bättre än vad jag själv kan formulera det jag haft svårast att komma över själv; både som i att jag är förbannad över den uteblivna informationen men också det att skammen ligger så j****a nära tillhands när det är så tyst. Tack fina ni för att ni driver den här modiga och folkbildande bloggen! <3
Helt med om att det är verklighetsfrånvänt att bara titta på överlevande och inte till vilket pris det är för personal o patient. Jag blev också fasthållen och fick en sfinkterruptur. Kuriosa är att jag bad om epidural från kl 9 och ungen kom vid 16.40. Efteråt kom bm och bad om ursäkt pga att de vägrat epidural och ett antal andra missar. Sskickades runt mellan 2 vårdgivare och 8-9 gynekologer under ett år tills jag tillslut hamnade på Danderyds och äntligen fick smärtstillande. Har utvecklat vulvodyni pga smärta och spänningar… ska antagligen opereras på g av lite väl tight ihopsydd. Helt sjukt att ingen kollat att med ultraljud att musklerna faktiskt läkt ihop rätt. Så jo, förlossningsvård i kris
Även nedvärderande mot kvinnor att inte ge information, som om en inte är kapabel att ta in fakta på grund av nervositet vid graviditet…