Bäckensmärta och sjukskrivningar
På gårdagens tema om bäckensmärta och sjukskrivningar
Jag läser i denna artikel:
”In Sweden, the societal opinion of pregnancy is that it is a normal condition implicating that a woman with a normal pregnancy should be able to continue her life as usual during pregnancy. The view of pregnancy as a normal condition where pregnancy-related problems not necessarily should be a reason for sick leave is widely spread, for example stated by the information available at the web site of the Swedish Social Insurance Agency.”
PGP är ”Pelvic girdle pain” = bäckengördelsmärta.
”PGP during pregnancy greatly affects the woman’s experiences of her pregnancy, her roles in the relationships, and her social context. For women with young children, PGP negatively affects the role of being a mother, a situation that further strains the experiences. As the pain disturbs most aspects of the lives of these women, improvements in the treatment of PGP is of importance as to increase the quality of life in these women. This pregnancy-related condition is prevalent and must be considered a major public health concern during pregnancy.”
Sjukskriven för bäckensmärta som jag är, känner jag sååå mycket igen mig!
Precis som vid alla smärttillstånd är inte smärtan i sig en isolerad företeelse. Det påverkar mig (obviously eftersom jag nu är sjukskriven) som yrkesperson, som mamma, som partner, som vän. Jag känner såå starkt att smärta liksom fyller mina inre rum, så att mitt sociala kapital minskar. Jag var på en fest för några veckor sedan, där jag insåg att jag inte orkade delta i några andra samtal än de allra mest lättsamma och lättflytande, eftersom en del av mitt sociala kapital liksom är bakbundet av en trötthet som kommer från att ha ont. Nu låter jag jättejätte-smärtpåverkad. Men grejen är att jag ju ändå har helt rimliga nivåer på mina smärtor. Jag kan förstå att om det skulle bli ytterligare värre, skulle mina cirklar också krympa. Jag hyser OTROLIGT mycket respekt för mina patienter som lider av svåra smärtor under lång tid.
Ja! Känner igen mig i det där! Här är delar av min historia :
Har en liten 3-månaders plutt, och från vecka 20 hade jag foglossningssmärta som påverkade min vardag. Ju längre in i graviditeten, desto värre blev det. Jag var liksom dränerad av att alltid ha ont, smärtan påverkade alla aspekter av mitt liv. Men när barnmorskan i v 38 skulle sammanfatta min graviditet med ett trubbigt, svartvitt instrument (normal graviditet eller inte) så bad hon om ursäkt och sa att hon tyvärr behövde skriva att jag haft en ”normal graviditet” trots mina smärtor (sjukskriven på halvtid från vecka 27, sen graviditetspenning från v32). Foglossningssmärta var ju nåt man kunde få och det var ju helt normalt, oavsett grad.
Men smärtan påverkade inte bara livskvalitet under graviditeten. När amningen sen krånglade och jag istället för konstant bäckensmärta hade otroligt ont i brösten så blev liksom hela upplevelsen för mycket för mig. Tittade på mitt lilla barn och tänkte att han var så fin, men allt han hade gett mig var smärta av olika slag. Inte världens bästa start. Att jag blev så påverkad av konstant smärta var kanske inte konstigt, men vården och fk behandlade det som en isolerad, övergående sak, så jag levde i nån slags tro på att när smärtan var borta skulle även själen må bra igen.
Nu mår jag bra, hade en uppmärksam sköterska på BVC som hjälpte mig genom det. Men bäckensmärtan och hur den påverkade mig skrämmer mig, och jag vet inte om jag vågar bli gravid igen.
Tack för att du berättar. Så otroligt tydligt exempel på hur det kan vara. Mitt tips är att etablera kontakt med en bra fysioterapeut som du har förtroende för redan innan du blir gravid. Upplever att många mår bättre andra gången om de inte känner sig lika ensamma med smärtan.
Jag hade otroligt ont av bäckensmärtor under min första graviditet, hade planerat att ta ut min semester innan bebisen kom för att kunna göra roliga saker som höggravid, istället blev jag sjukskriven på halvtid i vecka 22 och låg hemma i sängen från vecka 33. Det var fruktansvärt psykiskt jobbigt att vara hemma ensam med sån smärta i sju veckor! Inför min andra graviditet bestämde jag mig för att fortsätta träna hur tråkigt och begränsat det än var bara för att vara rörlig så länge som möjligt och det fungerade faktiskt, istället för att vara sängliggande sista sju veckorna blev det bara två. Och visst var det ont och jobbigt men andra gången var jag ju även medveten om all smärta som skulle komma (och stanna kvar gradvis i flera månader efter förlossningen) och jag upplevde att det var så mycket lättare att tackla andra gången. Och när man har en liten redan rör man sig mer i vardagen så det var lättare att komma tillbaka långsamt på grund av alla vardagsrörelser. Vill bara ge dig lite hopp om att det inte behöver bli samma sak om ni skulle vilja ja syskon!
Skönt att höra! Jag ska kanske inte måla fan på väggen redan nu alltså!
Tack för tips! Hade lite otur med mina fysioterapeuter denna graviditet. Den jag hade och hade förtroende för flyttade tyvärr, och nästa kontakt jag sökte när jag märkte att jag behövde få råd för att klara vardagen var trevlig men inte så kunnig eller intresserad…
Men har fått tips nu om en fysioterapeut som är intresserad av just ”kvinnoproblem”. Ska söka kontakt där!