Kulturella föreställningar om graviditeter
Hur påverkar min kultur min upplevelse av graviditeten?
Jag har ju vid några tillfällen skrivit en del om vårt svenska förhållningssätt till graviditeter. Att graviditet inte är en sjukdom. Detta påverkar ju hur kvinnor som har hälsoproblem under och efter en graviditet bemöts av vård och försäkringskassa.
”In Sweden, the societal opinion of pregnancy is that it is a normal condition implicating that a woman with a normal pregnancy should be able to continue her life as usual during pregnancy. The view of pregnancy as a normal condition where pregnancy-related problems not necessarily should be a reason for sick leave is widely spread, for example stated by the information available at the web site of the Swedish Social Insurance Agency.”
Häromdagen läste jag en annan studie, en intervju-studie om hur svenska kvinnor upplever sin graviditet och bäckensmärta.
“The women felt stressed that they not only had to cope with constant pain, they also had to deal with other people’s conceptions of a normal pregnancy. They felt they were judged by their strange walking patterns or if they had to use crutches. Strangers would come up and tell them that being pregnant was the most natural thing in the world and nothing to complain about. One woman said she was teased for “doing the duck- walk” when she was in so much pain she could barely move.”
Tycker att det här citatet säger ganska mycket om den uppfattning vi har om graviditeter i vår svenska kultur.
Sedan hittade jag en annan artikel, som nämnde ett kinesiskt/taiwanesiskt perspektiv:
“In Chinese antenatal culture, people believe that’s foetus’ spirits are easily interfered by the activities of and environment around pregnant women. Because of this, pregnant women in Taiwan often obey a number of antenatal taboos, such as decreasing their activity, to avoid interference with the foetus’ spirits. Thus, when promoting exercise programme or other effective pain management, especially among Chinese or Taiwanese pregnant women, clinical health professionals should emphasise the safety of the programme as a way to both decrease pregnant women’s pain endurance beliefs and perhaps increase acceptance of participation in this pain management exercise.”
Jätteintressant. Tycker jag har hört av vänner och kollegor att det finns väldigt olika sätt att se på graviditet, aktivitetsnivå och arbetsförmåga även inom olika europeiska länder.
På Sri Lanka
Josephs andra hemland är ju Sri Lanka, men i och med att han har svensk mamma och inte bott där i vuxen ålder har vi inte superkoll. Jag vet att de varnade mig från att äta ananas när vi var där under första graviditeten. Och att traditionen bjuder att den nyblivna mamman flyttar hem med bebisen till sin egen mamma i några månader postpartum. Medan pappan bor kvar och jobbar på. Det låter som att det kan bli både bra och riktigt, riktigt dåligt…
Jag skulle vilja höra med er.
Ni som läsare – VAD har ni för erfarenheter av olika kulturer och syn på graviditeter och tiden efter förlossning?
Finns det bättre/sämre sätt att tänka kring ämnet?
Det här är jättespännande! Tänk med mig!!
Referenser:
How do pregnant women manage lumbopelvic pain? Pain management and their perceived effectiveness.
Jag hade en graviditet som var fruktansvärd. Med hyperemesis, extrem foglossning från ca v 12 (kryckor från 3,5 månader och rullstol från 6), låg inlagd osv. De sista månaderna låg jag hemma och grät av smärta samtidigt som jag räknade ner timmarna tills barnet skulle komma ut.
Under hela min graviditet fick jag höra att jag borde vara mer tacksam, att det faktiskt inte är en sjukdom att vara gravid och att det handlade om inställning/för lite d-vitamin/att jag tränat för lite respektive för mycket och andra absurda saker. Har svårt att se hur något annat skede i livet skulle behandlas och bemötas på det sättet. Jag hatade att vara gravid, men det var för det mesta så tabu att säga något negativt alls. Okända kvinnor, som gått igenom liknande graviditeter, kunde ibland komma fram för att ge några stöttande ord och ge mig utrymme för att ventilera allt elände.
Hej! Jag hade också hyperemesis. Det var de värsta 9 månader av mitt liv. Fick också höra att det inte var en sjukdom att vara gravid. Jag brukade då tänka, för jag hade aldrig energi att säga emot, att Nej att vara gravid är kanske ingen sjukdom men man kan bli väldigt sjuk av att vara gravid.
Tacksam ja… Ibland ville jag bara spy på alla människor med sina åsikter och “välmenande” ord.
Jag har inga erfarenheter att vara gravid i annat land/kultur än i Sverige men jag hade en helt suverän graviditet. Hade kämpat länge med IVF vilket gjorde att jag verkligen NJÖT utav att vara gravid och var väldigt tacksam och lycklig. Dessutom mådde jag toppen mest hela tiden och blev inte så stor utan var lite lagom smidig nästan hela vägen fram. Jag hör hur det låter och för många var det provocerande att jag tränade på och sprang runt med min lilla kula och var glad jämt. Jag spädde nog på den där bilden utav att bara man vill så kan man leva typ precis som innan – helt ofrivilligt självklart.
För några av mina utlandsfödda deltagare i min verksamhet var det också väldigt ovanligt och de sprang nästan efter och bad mig sitta ner hela tiden. Jag fick inte bära något och berättade jag att jag tränade så tittade de strängt på mig och hytte med fingret. Där kände jag nog att jag ändå ville förändra synen då jag har en start åsikt om att man bör röra på sig (efter sina egen förutsättningar) under graviditeten.