Graviditet är en sjukdom, typ
Det här inlägget kommer inte bli ett peppigt inlägg av typen “åh, så njutbart det är att vara gravid”. Ni vet att jag kommer älska utkomsten av det här, eller hur? Och att jag är _vanisnnigt_ tacksam över att KUNNA VARA gravid. Bara så ni slipper tvivla över dessa grundläggande tankar. Men jag finner inte graviditeter njutbara.
Mina tidigare erfarenheter står och ropar mig över axeln:
Hang in there.
Det går över.
Kämpa på.
Heja heja.
Du blir dig själv igen.
Det min inre hejaklack inte säger är detta
Graviditeter är en välsignelse!
Det är så härligt att motionera som gravid, låt oss a en rask promenad!
Åh, det är så faaaantastiskt att få känna alla graviditetssymtom!
Alltså
Allt är tungt och motigt. Jag har initiativförmåga som en amöba och tålamod som en stingslig geting. En hel del av mina favoritsaker att äta smakar inte gott, och ändå är jag orimligt hungrig och sällan mätt. Jag får halsbränna som får Vesiuvius att verka som en majbrasa av typ den snällaste måltid. Jag får sova med skenor på handlederna för att mina nerver kommer i kläm annars och barnen kallar mig robotmamman. Jag är sjukskriven för bäckensmärta. Jag har inte en tillstymmelse till gravidglow och känner mig ful från morgon till kväll. Jag hatar hur gravidyxornas muddar hasar ner och jag får spunk på att inte veta vilken bh-storlek jag har från en vecka till en annan.
Alla andra
Alla andra gravida är så himla snygga, med små nätta små magar som pekar spetsigt framåt. Rör sig som gaseller, även i icke-fotriktiga skor. Jobbar fram till några dagar fram till förlossningen och går hem och boar med sina nyinköpta märkespryttlar. Och alltså alla dessa gravida som tycker att sex funkar lika bra som vanligt? “Man får bara vara lite kreativ”. Första tredjedelen var jag trött som en medvetslös, andra trimestern kände jag mig bara oattraktiv och ja nu mot tredje trimestern känner jag mig ungefär lika sexig som en knölval. Och alla som älskar att vara gravida, gillar de också att vara kissnödiga var tionde minut? Att häva sig upp från sittande och vagga till badrummet stup i kvarten kanske roar dem?
Förlåt mig
Jag har all respekt i världen för er som älskar att vara gravida. Jag ska inte låta mitt eget mående spilla över på er, egentligen. Men när jag skrev med en gravid kompis och fick det här meddelandet: “Det känns som att alla andra älskar att vara gravida och jag är den enda otacksamma som hatar det”. Då kände jag att jag nog ändå skulle ta och skriva det här inlägget.
Så till henne, och mig själv:
Kära du. Du är inte ensam. Vi är jättejättemånga som vantrivs som gravida. Det kan vara superdupertufft, även utan svåra medicinska komplikationer. Det bästa med graviditeter är att de går över. Och att ut kommer en liten skrikande dyrgrip som förr eller senare kommer få oss att känna att det var värt vareviga sekund av lidande.
Håller helt och hållet med!
Jag har klarat mig från de värsta krämporna men har ändå upplevt rejält illamående, huvudvärk, foglossning, ryggont och nu svullnad. I jämförelse med många andra så har dessa saker varit lindriga men jag tycker att det är så mentalt påfrestande att vara gravid. Jag kan inte röra mig, svettas som en gris, känner mig så sjukt oattraktiv och alla ska till råga på detta hela tiden påpeka hur en ser ut. Är i v. 38 idag och jag avskyr den här sommaren som alla andra verkar tycka är så fantastisk. Jag höll på att börja gråta igår när jag såg att det skulle blir varmare väder igen. Jag trodde jag skulle tycka att det är så mysigt att vara gravid, men det har jag verkligen inte gjort. Nu får den här ungen ta och komma ut!
Tack för bra inlägg!!
Som jag känner igen mig! Gravid med 3:an nu och aldrig känt gravid glow. Illamående, foglossning, förvärkar halva graviditeten, orkeslösheten, svimningar av blodtrycksfall, enorma ömma tuttar som bara ger smärta i övre ryggen och huvudvärk, sömnlöshet och evig kissnödighet, paniken av att inte kunna andas (livmodern som går inåt och bara trycker magsäcken och lungorna till storlek av en pannkaka)..
Ja, det är så fantastiskt att vara gravid.. det enda jag uppskattar med graviditeten (förutom bebisen som kommer då såklart) är rörelser, sålänge de inte känns som utbrytningsförsök
Är inte det att man går igenom det bevis på hur mycket man älskar sina barn, så vet jag inte vad är
Mina graviditeter har sett ut typ såhär: illamående och trötthet till v18 eller v20. Ca 2-3 veckor av att må rätt bra och tycka det är mysigt, sen pang! Stor, tjock och svullen och less på alla som tycker det är ok att gång på gång fråga ”är du säker på att det bara är en? Höhö” eller hälsa på en med orden ”hej tjockis”. Jag är så otroligt glad över att inte vara gravid den här sommaren. Jag hade inte fixat det. Första barnet kom 2014 och den sommaren satt jag mest inne med en bordsfläkt och grinade av att fötterna kliade och gjorde så ont.
Amen! Jag hatar att vara gravid, ändå ger man sig in i det igen…
Åh fy, ditt inlägg påminner mig om att jag aldrig vill vara gravid igen! Jag har haft en orimligt tung gravidlott båda båda, förutom krämporna du räknar upp (japp, plus onda pinvärkar från vecka 22 vid varje rörelse) så får jag samma depressionskänslor som jag får vid pms. Men då är det ju två dagar jag avskyr livet och inte nio månader. Och skulle jag nog förmodan bli gravid igen (hahahaha) skulle jag nog behöva gå på milda antidepressiva för att ta udden av det.
Kämpa på nu, vi är många som delar dina tankar men älskar våra barn likafullt!
Som grädde på moset har vi ju haft en sån uuuunderbar sommar! Jag bävar inför att komma tillbaka till jobbet på måndag och höra allas berättelser om hur bra de haft det. Själv har jag mest velat vara inomhus och haft så dåligt samvete mot min familj som på sätt och vis också tvingats missa en massa kul utflykter och äventyr den här sommaren för att jag inte orkat. Visst har de gjort saker själva, men det känns ju inte heller kul, jag vill ju vara med, jag vill också njuta…och nästa sommar lär väl regna bort… 🙁
Så skönt att någon annan skriver precis som man själv känner! Varit gravid två gånger, avskydde det båda gångerna och var tvungen att lägga ner sociala medier för att all glowiga peppiga gravidbilder som envisades med att komma upp i mitt flöde. trådsmala kvinnor med tjockt vågigt hår och perfekt hy poserande i spetsneglige (vem äger ens negligéer?) fick mig bara att må sämre och gav dessutom dåligt samvete över att jag inte orkade piffa till mig för att ta en enda fin bild på nio månader när alla andra verkade vara lyxpiffade dygnet runt som gravida. Inte är det roligt eller härligt att vara gravid men inte älskar man utkomsten desto mindre!
Åh, stort tack för inlägget som visar att vi är fler! Vecka 40 nu och räknar ner dagarna…
Usch nej – det där med graviditet. Nu, fyra år efteråt, kan jag se på bilder och tycka jag var väldigt fin. Men då – herregud vad jobbigt det var och så hemsk jag kände mig. Minns att jag som alltid haft små bröst, såg fram emot att få prova att ha lite större bröst. Men det blev ju helt pannkaka. Jag menar, det spelade ju ingen roll att brösten blev som meloner när resten av kroppen var helt sladdrig, stor med blåvalskänsla, ont i underlivet och fiser ohämmat. Kände sig ju inte så sexig precis….
Min son frågade häromdagen, han är fyra, när jag skulle ha en bebis i magen nästa gång. Jag sa att det blir ingen mer bebis i min mage. Han svarade “men åh, jag ville ha en kompis” (han hade sommarlov och alla kompisar var bortresta). Försökte på bästa vis förklara att det finns MYCKET lättare sätt att få kompisar på, än att de ska gå genom min mage….
Jag var smal med nätt pyttemage som gravid och kom undan med illamående till v20 och mild foglossning. Hatade det ändå. Känslan var bisarr. Klaustrofobiskt tungt otympligt och smärtsamt på ett märkligt sätt. Tyckte bebisens sparkar och kullerbyttor var läbbigt och smärtsamt. Läckande blåa bröst var inte så sexigt heller. Uscha! Tur att det inte varar två år iaf 🙂
Det här inlägget var bra. Det hänger väl ihop med det där du skrev om tidigare. Hur samhället tänker kring den gravida. Och när bäbis kommit ut.
Det jag blev irriterad på var alla klämkäcka “njut nu”. För mig var inte nyföddhetstiden njutning. Bebis behövde operationer. Jag pumpade för att få fart på mjölkproduktionen och sedan var amningen till 99% inte njutning. Men jag förstår att det är lättare att dra till med saker som handlar om “gravidglow” och “njut nu” än att fråga hur någon mår och ge stöd i den känslan. För det kan ju komma obekväma känslor.
Jag älskade att vara gravid de korta stunderna hemma i soffan/sängen. Nykissad och inte hungrig. Glidmadrass för att enkelt kunna vända mig och kuddar under huvudet för att komma upp tillräckligt för att slippa halsbränna. De tre minutrarna av min förra graviditet ÄLSKADE jag. Resten av tiden var smärtsam, ångestfylld, tung. Avslutades med sjukdom på slutet och en igångsättning igen.
EXAKT! Har börjat bli småsugen på en trea men HATAR att vara gravid. Inte haft några extrema fysiska besvär utöver det ” vanliga”, (vilket räcker gott), men mått så jävla dåligt, håller helt med om pms-beskrivningen ovan. Blev till sist delvis sjukskriven med Bla motiveringen ”kognitivt instabil” (efter en incident/bråk på tunnelbanan). Ska man skratta eller gråta????
Kognitivt instabil känns rätt likt mitt sinnestillstånd också, haha.
Gud va skönt att läsa andras upplevelser. Detta är min andra graviditet och definitivt motsatsen till min första. Med den kunde jag jobba till slutet och va så lätt i kroppen även om jag va stor som ett hus. Nu har jag haft konstant värk i kroppen och illamående hela tiden utan uppehåll. Man ska ju inte klaga hör man från folk hela tiden, men gud vad jag hatat vara gravid denna gången. Även om jag älskar min blivande bebis som bakas där inne, så avskyr jag värken och allt.