Är det bättre att föda utan smärtlindring?
Är det bättre att föda utan smärtlindring?
Är du en bättre föderska om du föder ”naturligt”?
Alla graviditeter och alla slags födslar är värda stående fanfarer, vill jag börja med. Jag anser inte att det går att göra fel! Men jag jag får ändå lite känslor och tankar kring en slags ideal kring att man är en bättre födande om man föder naturligt, utan smärtlindring.
Så här tänker jag:
- Olika individers smärta går inte att jämföra. Inte för nageltrång, fotledsstukningar, höftartros, eller vad det än vara må.
- Olika individers förlossningssmärta går inte att jämföra.
- Förlossningsprecesser tar olika lång tid.
- Det är olika trångt i bäckenet.
- Barn är olika stora.
- Värkarna kan komma olika tätt, olika intensivt.
- Smärtupplevlesen kan förstärkas av oro, av yttre förutsättningar och upplevd stress.
- Alla inre och yttre faktorer är individspecifika.
Gör det bara tillräckligt ont, eller tillräckligt länge, så kommer alla behöva smärtlindring.
Nu menar jag inte att den som fött utan smärtlindring inte har haft ont. Absolut inte. Jag menar bara att smärtan uppenbarligen inte blivit så där övermänsklig så att det bara inte går att fortsätta utan lindring. Det handlar ganska lite om prestation. Det handlar om anatomi (både föderskans och barnets) och om förlossningsprogressen som sådan.
Endast till en ytterst liten del går sådant att påverka. Du hade uppenbarligen smärta som var så under kontroll att du inte behövde smärtlindring.
En diskussion bland privilegierade?
”The Skeptical Ob” skriver om samma ämne:
”So if it’s not the ability to tolerate pain (since women who have unmedicated childbirth because they have no other choice haven’t achieved anything), and it’s not simply enduring pain (since Natural Childbirth advocates wouldn’t consider unmedicated migraines or kidney stones to be an achievement) and it’s not the refusal of pain relief per se (since no NCB advocate thinks it is an achievement to refuse anesthesia for surgery), what is it?
It’s their own special, carefully defined, easy to accomplish “achievement”:
I was presented with a luxury option and chose to forgo it.
We’re supposed to be impressed by that?”
Smärta är aldrig bara en grej
Smärta bör förstås utifrån ett bio-psyko-socialt sammanhang. Det innebär att flera olika faktorer påverkar smärtupplevelsen. Den rent fysiologiska smärtan kommer inte vara samma hos olika individer, även med likartade förlossningar. Här kommer en massa faktorer som hör till förlossningen in, men också individens nervsystem och tidigare erfarenhet av smärta spelar in. Psykologiska faktorer kommer påverka hur vi tolkar smärtan och hur vi reagerar kring den. Om du får panik av smärtan kommer dne troligen upplevas värre, än om du kan möta den med lugn. De sociala faktorerna som miljön och relationerna runt omkring dig kommer påverka, både det som finns där och då, men också hela kulturen som du är uppvuxen i. Då menar jag inte bara kulturen i Sverige, utan hur man i ditt sammanhang/din familj sett på smärta, lidande osv.
Anledningar till att brassa på med smärtlindring
Från min fysioterapeutvy finns det också flera anledningar till att verkligen vara bra smärtlindrad. Vi utgår ofta från att ”det är omodernt att ha ont”.
- Det var ganska länge sedan vi i muskuloskelletala smärtsammanhang tyckte att smärta bara är att uthärda och bita ihop kring. Vi vet att smärta ofta föder smärta och att när det gäller att minska risken för kronisk värk kan det vara viktigt med smärtlindrande läkemedel i början av en smärtepisod. Så jag kan tänka att det finns koppling mellan adekvat smärtlindring och positiv progress under en förlossning
- En annan anledning till att verkligen se till att vara bra smärtlindrad är om du har tendenser att vara väldigt överspänd i bäckenbotten. Jag är övertygad att du lättare kan hjälpa till och aktivt slappna av i bäckenbotten under en förlossning, om du inte har kaos-och-panik-ont.
- Att ha en upplevelse av förlossningen som väldigt smärtsam är förknippat med posttraumatisk stress. Den subjektiva upplevelsen av förlossningen är väldigt avgörande för hur man tolkar upplevelsen och mår efteråt.
Frågan om epiduraler
I samma veva som smärtlindring under förlossning kommer upp för diskussion så brukar samtalet riktas emot epiduraler. Epiduraler är en slags smärtlindring, och det är viktigt att veta att smärtlindring lika gärna kan handla om lustgas, injektioner och lokalbedövning. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men studier nyare än 2005 verkar inte längre påvisa samma samband. Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Huruvida epidural ger mer utdraget förlossningsförlopp är fortfarande lite osäkert, det kan ju vara så att epiduraler också ges till kvinnor med långdragna förlopp för att de ska orka med. Det finns också vissa studier som påvisa samband mellan användning av epidural och en minskad förekomst av levatorskador. Det här är naturligtvis smärtlindring som ska föregås av en vettig analys av förloppet, behovet och möjliga risker med behandlingen. Precis som med allt annat.
Hur ser ni på saken? Tänk med mig!!
Referenser:
- The role of labor pain and overall birth experience in the development of posttraumatic stress symptoms: a longitudinal cohort study.
- Epidurals for pain relief in labour
- Intrapartum risk factors for levator trauma.
Fler inlägg på förlossningstemat:
- Vad ska jag skriva i mitt förlossningsbrev?
- Förlossningsskada vs förlossningstrauma
- Det här med att må dåligt efter en förlossning
- Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?
Jag har så himla svårt att förstå folk som väljer att inte ta smärtlindring, såvida mamma nu verkligen inte tycker att det inte gör så ont (!?!). Ingen skulle väl gå till en läkare och säga att ”jag vill bara ha lustgas när ni tar bort min blindtarm”? Men i förlossningar ska det vara ”mer naturligt” att ha ont…
Bara som en passus så måste ju kvaddlar vara en mans påhitt – ”om jag slår dig hårt på tån här så kommer du inte känna av din huvudvärk lika mycket ” – logiken är ju helt skruvad….
Jag hann inte heller få någon mer smärtlindring än lustgas (som jag inte lyckades förstå mig på), eftersom jag var fullt öppen när jag kom in (jättesnabb förlossning ”trots” barn ett). Hade gärna fått någon mer smärtlindring! Hade fruktansvärt ont. Om vi skaffar syskon planerar jag att bosätta mig på förlossningen i god tid så att jag hinner få all smärtlindring som finns. Utom kvaddlar, för de verkar läskiga! 😉
Jag tänker att ingen föder utan smärtlindring. Min första förlossning använde jag mig av lustgas och akupunktur. Min andra förlossning använde jag mig av profylaxandning, avslappning och fick hjälp med olika massagetekniker och varma handdukar (plus lustgas på slutet). I mina ögon är det två olika metoder: medicinsk eller ”naturlig” smärtlindring?
Jag tänker också att det ändå är skillnad på smärta kopplad till skada/sjukdom och förlossningssmärta som är en smärta som kommer av ett naturligt förlopp. Smärtan i en förlossning hjälper ju exempelvis kvinnan att röra sig på ett sätt som kan ge progression i förloppet (gunga med höfterna).
Jag tänker att vi kvinnor absolut ska ha rätt till medicinsk smärtlindring vid födande. Men jag tycker det är BISARRT att födandet, välkomnandet av en ny människa inte kan få ta tid. Tid att förbereda sig för och tid att få föda fram. Varför får inte alla kvinnor med eventuella partners en profylaxkurs? Jag tänker att det har blivit som två läger: de som vill ha epidural och som tycker alla ska få epidural, och de som tycker andning och avslappning är det enda rätta (hårddraget!).
Jag har ju använt mig av både andning och medicinska preparat. Herregud vem vill bli sydd utan smärtlindring? Jag kunde inte amma utan alvedon i början, eftervärkarna var inte av denna världen, minns nästan de bättre än själva värkarbetet. Och jag har inte mensvärk en sekund utan typ naproxen.
För mig handlar det om att jag för egen del insåg att förlossningsvärkarna är som en svår träningsvärk/stretch. Och ju mer jag slappnade av, desto mer syre fick min livmoder och då kunde jag enklare hantera smärtan. När jag sedan öppnades från 6 till 10 cm på 20 min så är ju minnena minst sagt suddiga ändå.
Jag tycker inte födande bör handla om medicinsk smärtlindring eller inte. Jag tycker att det ska handla om 1 barnmorska/födande, att man får komma in i god tid, att man borde få stanna på BB och göra de första kontrollerna utan att behöva åka nyförlöst med en nyfödd fram och tillbaka till BB de första dagarna. Vi borde alla få en drottningssäng.
Sen på bollen men spinner vidare på denna kommentar ändå. Funderar på vad som skulle hända med debatten om man byter begrepp från smärtlindring till smärthantering? Som du säger finns ju många sätt att hantera smärtan under en förlossning men jag tror att smärtlindring ofta drar tankarna till läkemedel av olika slag och andra metoder som man behöver ”hjälp” att tillhandahålla så som kvaddlar, TENS eller massage. Och jag tänker att det kanske är just tanken om hjälp som gör att man i nästa steg lägger någon form av värdering i huruvida man presterat bra eller inte. Pratar vi hantering istället för lindring tror jag att de flesta av oss använt oss av någon metod och kanske kan man komma undan både dömande/skuldbeläggande av kvinnor som ”tar allt” och tankar om att det skulle vara skryt att ”bara” andas sig igenom en förlossning. Alla har ju faktiskt då HANTERAT smärtan på sitt sätt utifrån sina förutsättningar.
Väldigt intressant sätt att se på det!
Kan säga att jag hade ingen smärtlindring men jag hade så sjukt ont. Kunde knappt svara på något utan bara skrek. Eller jo hade lite lustgas men lyckades inte få någon bra effekt av den så struntade i den. Skrek om smärtlindring men det var tydligen för sent eftersom förloppet gick fort. Öppnade mig från 3-10 cm på mindre än en timme. Så nej jag valde det inte själv och hade inte mindre ont för det. Tur att jag redan glömt av hur det kändes. Men det var inte kul när narkosläkaren öppnar dörren för att hon ska sätta epidural och barnmorskan säger att hon inte behövs där. Kände ungefär att nu dör jag.
Åh, fy tusan! Hoppas du fick må bra efteråt i alla fall!
Jag har två barn som båda fötts vaginalt, och det var två helt olika upplevelser av smärta. Barn nummer 1 föddes i vidöppen hjässbjudning, tog över ett dygn innan hen kom ut. Fick epidural ganska tidigt, som stannade av värkarna och födde på verkstimulerande dropp och tillslut med sugklocka. Den smärtan är det absolut värsta jag upplevt.
Barn nummer två födde jag med lustgas, men han precis in till förlossningen innan hen föddes då jag inte förstod att det var dags förrän vattnet gick och krystvärkarna kom hemma i hallen. Jag förväntade mig samma smärta som vid första förlossningen, men det gjorde liksom aldrig ont så samma sätt. Så upplevelsen av smärta kan variera även hos samma person. Från att önska all lindring som finns i hela världen, till att egentligen inte behöva alls.
Så viktigt att denna aspekt diskuteras. Jag hade ett missfall i vecka 12 före min första förlossning. Nu efter att ha gått igenom en förlossning så vet jag att mitt missfall var som en fyra dagars förlossning med fruktansvärda värkar precis som vid en förlossning. Jag var ensam hemma, klarade inte att ta mig in till sjukhuset och fick således ingen smärtlindring. Varken jag eller någon annan ser detta som en prestation, att jag är en superkvinna som klarade detta utan smärtlindring. Men hade detta varit en riktigt förlossning hade jag helt plötsligt varit en superkvinna.
Nu efter min förlossning vet jag att jag hade överspända höftledsrotatorer vid förlossningen och troligen överspänd bäckenbotten. Mina värkar gjorde så sjukt ont. När värkarna kom var 3e minut skakade mina ben så att jag inte kunde stå upp längre. Jag kunde endast sitta framåtlutad för lutade jag mig bakåt så kändes det som att någon högg mig med knivar i magen. Sedan slutade jag ha någon paus mellan värkarna, allt var som en enda lång värk som aldrig tog slut och jag hade ingen strategi för att hantera detta för allt jag hade läst kring att hantera smärtan gick ut på att utnyttja pauserna mellan värkarna. På förlossningen skrattade bara barnmorskorna åt mig och sa att det gör ont att föda barn och att det var för tidigt för smärtlindring. Jag var av någon anledning tvungen att ligga på rygg i timme efter timme för att kunna övervaka barnet med ctg vilket var värsta positionen för mig smärtmässigt. Jag öppnade mig inget på 3 timmar och hade sedan sådan panik att jag valde eda. Efter eda kunde jag äntligen slappna av och då gick min förlossning snabbt. Öppnade mig 5 cm och krystade ut barnet på 2-3 timmar. Tyvärr gjorde eda att jag inte hade ont under krystvärkarna så jag krystade allt jag kunde och fick således levatorskada och omfattande grad 2-bristning.
Jag har varit öppen för att ta smärtlindring vid behov inför båda mina förlossningar, men känt att jag hellre hade klarat mig utan – av en enda anledning: när jag läste på innan tyckte jag inte att nån metod kändes speciellt lockande. Vid första förlossningen provade jag lustgas men värkarna kom så tätt att jag inte fick till det bra och mest blev yr i huvudet. Hade heller inga pauser att prata om så jag spände mig bara mer och mer. När jag bad om eda fick jag det ganska snabbt.
Vid andra förlossningen var jag lugn och avslappnad och klarade mig på akupunktur ända tills jag fick för tidiga krystvärkar. Den smärtan är nog den värsta jag har upplevt. Jag gick helt in i mig själv och det var bm som sa att jag borde få eda för att orka med.
Båda gångerna hamnade jag på operation (akutsnitt och grad 3-bristning) och hade behövt få bedövning i vilket fall. Nu slapp jag bli traumatiserad av smärtan så jag är bara glad.
Jag tror verkligen på att man ska läsa på innan om olika smärtlindringar så man vet vad de handlar om, och sen vara öppen för att det kanske inte blir som man planerade, oavsett om man vill föda utan eller önskar en speciell metod.
Jag tror precis som kommentaren ovan att det är bra att vara påläst och ha koll på alternativen. Mina två första förlossningar var det viktigt för mig att ha kontroll, kunna röra mig fritt i rummet, ta ett bad, inte sitta fast i massa slangar. Epidural kändes därför inte som ngt alt – även om man läggeren liten dos är det ju ganska vanligt att ett dropp behövs, och kanske en urinkateter. När mitt tredje barn dog i magen i v 37 kände jag helt annorlunda – jag ville bara bli omhändertagen och orkade inte med någon smärta alls pga så mkt smärta i själen, och pga att jag visste att det INTE skulle bli en fin belöning på slutet. Nu sist nör min fyra föddes orkade jag åter med en förlossning utan smärtlindring.
Jag har tre vaginala förlossningar bakom mig med tre olika upplevelser, det konstiga är att de är lite ”tvärtom” mot den vanliga vägen:
1. Supersnabbt förlossning, 45 minuter värkar, ingen smärtlindring. För det gjorde inte ont.
2. Snabb förlossning, 3 timmars värkar, barnet låg i fel bjudning och det gjorde ont. Tog lustgas och kommer knappt ihåg något.
3. Igångsättning. Tog 12 timmar innan värkar kom igång. Sen tog det 2 timmar innan barnet kom. Hade bestämt mig innan att jag ville ha EDA. Gick så fort att det inte hanns med utan blev en Spinal när jagvar helt öppen. Bästa jag gjort!!!
Min sammanfattning är att jag är så stolt över att ha fött barn, hur eller med eller utan smärtlindring spelar ingen roll. Huvudsaken är att resultatet är ett friskt barn och en hel kvinna!
För övrigt håller jag med Elin i det hon skriver.
Mina fyra förlossningar har alla varit heeeelt olika. Smärtan och längden på förlossningarna har varierat. Vid första förlossningen fick jag epidural, vid andra endast lustgas och trean och fyran ingenting. Mina anledningar till det är att vid ettan avtog värkarna efter epiduralen med ovälkomna följdeffekter, alltså har jag efter det försökt att klara mig utan. Lustgasen vid tvåan gjorde att jag kände mig lite bortkopplad/snurrig. Trean gick iofs väldigt fort, men gjorde väldigt ont! Och då sa jag nej till lustgas för att jag kände att det snart är klart och jag ”vill vara med”. Fyran gjorde endast väldigt ont vid själva krystningen och innan dess var det verkligen ingen idé med någon smärtlindring. Sååå vid en eventuell femma kommer jag att hoppa över smärtlindring för att slippa bieffekter och ja, det är ju ett resultat av att jag anser att de bieffekterna är värre än att ha själva smärtan (vid långdragen och extremt smärtsam förlossning som med första kanske jag kalvar in igen) men jag väljer inte bort smärtlindring för att jag vill imponera på nån annan. Det vore sjukt onödigt och jag undrar om någon kvinna ens gör det? Jag menar när man är mitt uppe i en förlossning är väl det det sista man tänker på?
Har funderat ännu mer: det här med att imponera på andra måste alltså komma efteråt i så fall. När man har utfallet i sin hand. Men det blir ju lika mycket att andra tycker att man skryter om nu utfallet blev en förlossning utan smärtlindring. Hur man än vänder sig (som kvinna) har man tydligen rumpan bar. Sista meningen om att man ska ha valt bort ett lyxigt alternativ (smärtlindring) helt i onödan motsätter jag mig alltså. En förlossningen är betydelsefull på ett annat sätt än ett tandläkarbesök och hur man väljer att tackla smärtan måste få vara ett individuellt val och därmed respekteras hur man än gör. Utan att behöva skammas för att man inte använde de ”lyxiga” alternativ som faktiskt erbjuds oss priviligierade kvinnor som inte tycks veta vårt eget bästa.
Sorry för mycket analys! Forskarhjärnan spinner på 🙂 så intressant ju!!
Ja, jag tror inte att enskilda individer sysslar med ”priviligerade val” i stunden, men jag tror att det finns värderande (och potentiellt skuldbeläggande) tankar som sprids i förlossningskretsar om ämnet.
Kan säkert vara så. Det är inget jag har märkt av, men jag rör mig inte heller i såna kretsar. Skuldbeläggande kring förlossningar är verkligen ett kvinnoförtryck. Var kvinna gör ju sitt bästa under sin förlossning för att hon och barn ska klara sig så gott det går.
Typ som här:
https://www.google.dk/amp/s/amp.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/11/actually-harry-kane-no-one-cares-how-you-give-birth-as-long-as-the-baby-is-safely-delivered
Could not agree more! Speciellt det där om att när vi nu äntligen har kommit ifrån männens kontrollerande av förlossningsskedet så ska vi inte göra födandet till en tävling sinsemellan. Eller där vi har olika läger kring vad som är bäst. Tror att vi återigen i grunden tänker rätt lika, men har olika infallsvinklar bara!
Jag känner igen värderandet kring detta, startade tex en gång en tråd i en facebookgrupp om hur smärta funkar och upplevs (som en fråga) och eftersom förlossning är min egentligen enda verkliga smärtupplevelse tog jag den som exempel. Tråden övergick snabbt i att handla om förlossningsberättelser och jättemånga uttryckte just att de känt sig nedvärderade om de tagit mkt smärtlindring eller haft en smärtsam förlossning. Min första förlossning minns jag som en 6:a på en 10-skala i smärta, trots att epiduralen inte tog. Men värkarna kom jämt och jag upplevde hela tiden att jag hade ”kontroll” och ”klarade av” det. Lustgasen funkade perfekt. Min andra förlossning gick inte alls lika jämt och fint framåt, epdiuralen tog men då slutade det hända nåt och sen fick jag värkstimulerande som körde över epiduraleffekten och bebis kom ut typ 40 min senare, från att jag vart öppen typ 4 cm. Det va typ 40 min värkstorm, ingen paus bara vrål. Bm sa åt mig att sluta krysta men jag visste inte ens att jag gjorde det eftersom jag aldrig kände att värken upphörde. Efter det kände jag på ett sätt att jag hade ”misslyckats” den gången eftersom jag inte hängde med i vad som hände och inte hade nån kontroll alls, inte ”klarade av” smärtan liksom. Fast det gjorde jag ju, ingen dog eller blev ens skadad, och jag fick liksom inte psykos av smärtan eller vad nu skulle kunna va definitionen av ”inte klara av”. Men det va ändå nån prestigegrej där jag inte kunde värja mig mot, och då hade jag alltså noll prestige i att TA smärtlindring.
Jag tänker, som flera skrivit, att det är väldigt individuellt hur man upplever smärta, av en massa orsaker, tex om man upplevt svår smärta innan, hur man mår psykiskt (vilket inte alls är någon värdering heller, jag tror att kropp och själ hör ihop, liksom ”fjärilar i magen” kan vara en ”fysisk effekt” av en ”psykisk känsla” hos vissa, tror jag att vi kan uppfatta smärta väldigt olika. Ursäkta, förvirrad förklaring.).
Jag tänker också att vi med smärtlindring vid förlossning, ofta bara tänker på epidural och morfin etc. I så fall tog jag ingen Smärtlindring. Men om vi också tänker oss bad, andning, sitta och vagga på en pilatesboll, stöd av partner etc (vid min första förlossning fick jag panik när min man gick på toa etc och inte hjälpte mig att andas genom värkarna, när han var där kunde jag hantera det), tens, sterila kvaddlar (nej, det hjälpte inte, gjorde bara hemskt ont!) och lustgas, så har jag använt smärtlindring under båda mina förlossningar.
För min del handlade det delvis om att jag var mer rädd för ev biverkningar av epidural etc, än för förlossningssmärtan. Jag hade också tydliga pauser mellan värkarna, då jag kunde slappna av någon minut, och fokusera på att det snart var över (trots att första förlossningen kändes långsam). Men jag var också öppen för att omvärdera under förlossningen.
Vad jag verkligen hade velat ha, var smärtlindring mot foglossningssmärtan som gjorde att jag knappt kunde gå från vecka 30 resp 15. Och något mer än Alvedon och Diklofenak (”men den får du knappt ta, eftersom du ammar”) de första hemska veckorna efter förlossningen. Och då hade jag ändå bara spruckit ”lite” (de sydde i ca en timme)… Då hade jag verkligen velat att någon tittade att allt såg ok ut efter någon vecka eller två, och, som sagt, smärtlindring!!