Vad ska en med partnern till egentligen?

augusti 17, 2018 / Mia @bakingbabies / 8 comments

Vad ska en med partnern till egentligen?

Haha, det finns naturligtvis många saker man behöver sin partner till. I vårt fall:

För att bli gravid.
För att få en dräglig tillvaro för mig och barnen under en inte toppen-härlig graviditet.
För att sköta markservice och uppbackning under amningsintensiv tid efter att bebisen fötts.
För att vara världens bästa daddy till våra barn.

För ungefär exakt två år sedan…

För två år sedan började jag läsa en högskolekurs i amning. Kuriosa: Jag läste amningskursen 2016 och Wilfred föddes alltså 2014. Jag ammade honom i ganska exakt 10 månader innan han slutade tvärt över dagen bara. Jag orkar inte räkna exakt antal månader, men det hade ändå gått ganska lång tid mellan att jag slutade amma och jag började amningskursen. Kursen hölls i Högskolan i Kristianstad. När jag satt på tåget på vägen hem från första kursträffen och läste kurslitteratur började jag plötsligt läcka bröstmjölk. Jag gjorde det sedan under hela den hösten när jag läste eller skrev om amning. Jag är ju en mjölkko!

Det här tyckte jag är intressant:

“The father is a primary source of support to the breast-feeding mother and can influence and/or contribute to decision-making regarding initiation, continuance, maternal breast-feeding confidence, and weaning. “

Socialt stöd i den ammande kvinnans nätverk kan vara avgörande för hur amningsutfallet blir. Mammor som har en amnings-stödjande partner har en större sannolikhet att planera att amma, att amma vid utskrivning från BB och ammar under längre tid. Pappor (partnern är väl mest korrekt att säga, men faktum är att jag inte sett någon endaste studie om andra sorters partners) verkar vara den mest inflytelserika yttre personen. Mer än vad BVC-sköterskor och BB-personal är. Därför bör varje partner till en ammande kvinna bli uppmuntrad att vara delaktig och kommunicera med sin partner angående amning och hur hen bäst kan bli involverad.

Vad tänker ni om detta?

När jag skrivit om amning tidigare har jag fått höra många historier som gäller brist av stöd från BB och BVC. Men det är sällan någon som faktiskt nämner brist på stöd av sin partner. Är det en för personlig sak att berätta om i ett sånt här sammanhang, tror ni? Eller har forskningen fångat upp något som ingen annan gör?

Hälso-sjukvårdspersonal måste involvera, inkludera och stödja papporna och se deras värde i amningssituationen, eftersom de visat sig vara otroligt viktiga. En förutsättning för att män ska bli mer involverade är att de får mer kunskap om amning.

Skinship

Det finns ett begrepp som kallas ”embodiment of care”. I det här sammanhanget att föräldraskap utgörs fysiskt av kroppsliga förutsättningar, tekniker (typ för att bära, lyfta etc) och förmågan att omprogrammera sig till en ny repertoar eftersom allting ständigt utvecklas. Skinship handlar i sammanhanget om ett omfattande ansvarstagande i vardagens alla aktiviteter kring barnet; bära, natta, byta, leka, prata, mata, sköta nödvändiga inköp etc etc. Föräldraskap utgörs av ett komplext pussel av aktiviteter som fäder/partners kan göra för att ta del av omsorgen för barnet. Konsekvensen av detta innebär för den vuxne att hen får en internaliserad känsla för barnets rytm, att hen har en förmåga att avkoda barnets skrik/ljud samt förmåga att avläsa signaler/rörelser/kroppsspråk. Det innebär också att utveckla en förmåga till multi-tasking (anses väl traditionellt typiskt ”mammigt”) samt att utveckla en förmåga till att hålla koll på sina känslor som ilska, frustration, stress (som kanske annars hört till i en manlig uppfostrar-roll, tänk Emils pappa…).

Genom att vara nära barnet rent fysiskt, men också i tillräcklig mängd tid kan alla lära in detta. Det handlar ganska lite om biologi om vilken förälder kommer vara bäst i omsorgen av barnet.

Vill ni fundera på detta med mig?

På vilket sätt kan hälso-sjukvården bättre ge stöd till ammande kvinnors partners?
På vilket sätt kan en partner till en ammande kvinna uppmanas att vara involverad i amningen?
Vilket stöd tror du att du själva hade behövt? Vilket stöd fick du?

En pappa flaskmatar med pumpad bröstmjölk

Vår tidiga amningshistoria med första barnet var så här:

Jag var typ morfin-hög första gången jag ammade, tror jag. Joseph tog emot alla instruktioner och fixade och donade, lyfte bebis och hjälpte mig att vända mig i sängen. Sedan var jag chockad, ledsen och smärtpåverkad resten av BB-vistelsen. Att amningen funkade utan problem handlar 1) om att jag som ammande producerar väldigt mycket mjölk 2) Wollmar fattade galoppen direkt och 3) att Joseph tog in instruktioner, tips och råd. Jag hade inte haft de psykiska resurserna att ta in den informationen. För oss var det avgörande att Joseph var en engagerad partner. Detta har jag insett nu, när jag läst in mig på detta.

Kortfattat:

Partnern upplever sig ofta åsidosatt av amning.
En del upplever att det är okej.
En del upplever att barnet blir en konkurrent.
En del upplever att barnet stjäl den ammande kvinnans hela fysiska närhet.
En del stöttar sin ammande partner för att de upplever att amning är bäst.
En del tänker att det hade varit roligare om de flaskmatat, så hade de kunnat dela på matandet.

Partnern vill gärna vara mer delaktig.

Det som vårdenofta uppmuntrar till är att denne ska ta ett större ansvar för hem och hushåll, eftersom den ammande faktiskt är uppbunden med att just amma. Vi hade en man i vår bekantskapskrets som tog jätteilla upp av detta. Tror att han kände sig nedvärderad, typ ”är det här det enda jag duger till?”

Men det verkar alltså som att det finns studier som visar att partnern faktiskt är den största supporten till en ammande kvinna. Partnern är den person som faktiskt påverkar mest huruvida en kvinna kommer börja och fortsätta amma över huvud taget. Den påverkansgraden verkar vara mer än vad BVC-personal och barnmorskor på BB och allihop tillsammans har.

Kan man inkludera partnern mer?

Generellt tänker jag att det är oerhört viktigt att ha ett familjeperspektiv på allt som rör omvårdnad av barn. Det är galet att bara rikta information till den nyförlösta när det gäller amning. Jag träffar ju sällan mina patienters eventuella significant other överhuvudtaget. Och har inget att göra med hur mina patienter matar sina barn heller. Mer än om det kommer till belastningssmärtor, förstår. Jag har ju inte heller ansvar för familjer så som personal på MVC och BVC har. Men jag tycker ändå att det är relevant att reflektera kring detta. Kanske också inför att vi ska få vårt tredje barn. Nu har ju Joseph en helt annan, självskriven, föräldraroll. Det ÄR stor skillnad att bli flerbarnsföräldrar jämfört med förstagångsföräldrar, ändå.

Jag skulle gärna höra era tankar och erfarenheter kring detta!

Ammande som icke-ammande!!

När det kommer till matning av bebisar, vilken är partnerns roll tänker du?

Referenser:

Fathers experiences of supporting breastfeeding: challenging for breastfeeding promotion and education.
Breastfeeding in the 21st century. Epidemiology, mechanisms and lifelong effect.
Postnatal care –Outcomes of various care options in Sweden.
The influence of fathers’ sociaecnomic status and paternity leave on breastfeeding duration: A population-based cohort study.
Föräldrastöd och spädbarns psykiska hälsa
Impact of Male-Partner-Focused Interventions on Breastfeeding Initiation, Exclusivity, and Continuation.
The breastfeeding team: The role of involved fathers in the breastfeeding family.
Why invest, and what it will take to improve breastfeeding practices?
Social contexts of infant feeding and infant feeding desicions.
Engaging and supporting fathers to promote breast feeding: A concept analysis.
sociodemografin betydelse för amningsfrekvensen?
Fathers and parental support in everyday family life.
Male involvement and maternal health outcomes: systematic review and meta-analysis.

Relaterat innehåll

Amning

Väldigt väldigt viktig fråga! (Och: att Alla gravida + partners som vill borde få gå amningskurs! Den kunskapen skulle nog öka välbefinnandet hos nyförlösta + partners enormt)

Har mycket tankar men vad jag upplevt är att om man är i ett jämställt förhållande där båda har velat ha barn lika mkt och är vana att ta precis lika stort ansvar hemma, blir amningssituationen handikappande för mannen. Det blir så tydligt att ”det här kan inte Jag lösa själv”, vilket kan leda till frustration. Och eftersom det ofta, ofta är mamman som är prio 1 för bebisen i allra första början blir amningen liksom ett tydligt ”kvitto” på detta handikapp. Mannen/partnern känner sig hjälplös och otillräcklig.

Längtan efter att få samma närhet till barnet och ta sig ifrån hjälplösheten kan bli att uppmuntra till / föreslå flaskmatning.

Svår och viktig fråga att diskutera!

Svara

Mitt första barn ville/kunde inte amma. Men vi kämpade och trugade i 10 veckor innan vi gav upp (och fick ett nöjt barn med flaskmatning). Min man försökte stötta efter bästa förmåga men det fanns inte mycket han kunde göra. Mitt andra barn ammade i 16 månader och sedan valde jag att avsluta p.g.a olika anledningar. Den första tiden när vi maraton-ammade och brösten inte vant sig än var maken toppen i att peppa och påminna mig om att jag ju faktiskt ville att det skulle fungera. Så han hjälpte mig att kämpa på. Dessutom kom han och serverade (uppskuren) mat till mig i soffan, dryck, godis, fjärrkontroll, blöjor, amningsinlägg, ren amningsnapp, handdukar eller vad jag nu behövde. Det var guld värt så jag kunde koncentrera mig på att amma amma amma amma och amma… 🙂

När det kommer till amning av nyfödd-6 mån bebis är det i stort sett ett heltidsjobb för mamman. Partnerns roll är att stötta mamman med hejarop och ta över mycket av den nyförlöstas del av hushållsarbetet. Vi har gjort uppdelningen med våra två barn att jag har ammat och pappan har bytt alla blöjor. Han fick ansvar för d-vitaminet också men jag tror knappt vår son har fått några droppar alls. Finns ju jättemycket omvårdnad att göra om ett spädbarn (bad, klippa naglar, klä av och på osv) som pappan kan göra. Jag tycker att mammans önskan/vilja att amma ska gå före en mans önskan att flaskmata.

Partnerns största roll bli att kliva ur sina egna skor, svälja ner sitt ego och låta mamma-barn relationenen och amningen få ta tid. Därefter helhjärtat göra övrig omvårdnad för att själv skapa en relation till sitt barn. Vips har det gått 8 mån och pappan kan mata med gröt.

Min sambo var avgörande för att få amningen att fungera. Han stöttade mig att kämpa på och fortsätta, hjälpte mig att rätta till bröstet så att bebis fick det rätt i munnen, genom att han fixade bröstpump och amningsnapp och peppade och stöttade mig i användningen av det. Han var verkligen en nyckelfaktor i att amningen fungerade och kom igång.

Jag har velat amma/delamma med båda barnen men de har varit stora & båda fått ersättning redan på BB för att inte tappa i vikt/blodsocker. Jag tycker amningen har varit svår & min sambo har sagt saker som ”han får ju ingen mat”, ”du kanske inte ska jobba som amma direkt”, ”det funkar ju inte”, ”kommer det ens nån mjölk?” och liknande saker första veckan (sagt i all välmening dock) som gjort att jag gett upp & gått över till flaskmatning tidigare än jag kanske hade velat.

Partnerns stöd behövs helt klart. Amning är ett krävande och ansträngande jobb även när det fungerar som bäst. Jag är glad att jag fick mycket stöd av min partner även om vi hade diskussioner om att använda flaska mer för att avlasta mig. Vi ett envist och hungrigt barn som vägrade flaska och ersättning och åt upp det som fanns att tillgå i brösten, så det gick inte heller att pumpa. Det gjorde att matansvaret hamnade helt på mig, dag som natt. För att orka krävs det ju då att båda är med på tåget och att den som inte matar stöttar med allt annat som behövs runt omkring; byter blöjor, tar barnet så att den ammande får sitta själv en liten stund, går ut på promenad för att låta den andra sova och all övrig omsorg som nämnts ovan så som att sjunga sånger, sitta och mysa, klipper naglar, byter kläder mm mm.

Partnerns roll: Hämta mat (och skära maten!) och dryck om en blir fast länge med ammande bebbe, avlasta och ta bebis så den som ammar får återhämta sig (sova en stund eller bara inte ha bebis på sig), ta många blöjbyten är också uppskattat då amningen i sig sliter mycket rent ergonomiskt tycker jag (som har en bebis som verkar äta bäst i de mest obekväma positionerna…)

Känns som att min man stöttar mig väldigt bra i amningen. Dock lite svårt att förklara för honom hur den där bundenheten känns (som amningen faktiskt innebär).

Har haft två ganska jobbiga amningsstarter som sedan ändå resulterat i att jag ammat båda barnen i ca 1,5 år. Min partner har inte lagt sig i amningen alls, på gott och ont. I början hade jag verkligen behövt mer stöd från honom, kände mig otroligt ensam om att över huvud taget få barnet att överleva där de första dagarna, och hade så otroligt ont. Jag tror min partner drog sig undan lite för att han helt enkelt inte visste hur han skulle kunna hjälpa mig, och jag var för skör och hormonell för att be om hjälp. Jag visste ju knappt vad jag ville själv, hade han hintat om att jag borde gå över till ersättning hade jag nog blivit arg/ledsen för det och hade han försökt peppa till att fortsätta amma hade jag nog blvit arg/ledsen över det. Så jag visste väl inte heller hur han skulle kunna hjälpa mig för den delen, mer än att ta hand om storebror och laga maten typ. Men det kom nog som en chock för oss båda, och vid båda barnen faktiskt, vilket jobb det är att amma och vilken känslomässig anspänning det är.
Snart kommer tredje barnet och min plan är att amma, förhoppningsvis med en mindre smärtsam start än tidigare. Att pappan på något sätt ska stötta har jag dock inte ens reflekterat över, men kanske vet jag nu mer vad jag behöver och kan uttrycka det tydligare denna gången. Jag har dock noll förväntningar på att han ska förbereda sig eller erbjuda sig på något sätt, förutom att ta större ansvar för markservicen.