En serie om bärandets ergonomi
En serie om bärandets ergonomi
Imorgon börjar jag en ny serie om bärande av barn utifrån ett fysioterapeutiskt perspektiv och med den vuxne i fokus. Jag har INTE läst på mest om barn när det kommer till bärande och hälsa (även om jag gjorde det i ett inlägg för några år sen…).
Vår egen bär-historik inkluderar två barn, elastisk bärsjal, vävd bärsjal, mei tai och en pognae-sele. Jag har försökt att hålla mina egna bär-erfarenheter utanför den här serien av två skäl. Ett är för att jag är under normallängd och har ovanligt icke-breda axlar. Jag upplever att mina egna erfarenheter inte är direkt överförbara till någon annan. Men framförallt för att jag har försökt att förhålla mig till fakta och vetenskap, och inte basera resonemang på mina egna åsikter. Som med allt annat som rör barn och föräldraskap finns det nog med tyckanden även kring detta med bärande.
Kommer vi bära även nästa barn?
Vi kommer definitivt bära Baby Boss och vi ska försöka få hem den elastiska sjal som vi haft utlånad.
Hör gärna av er och resonera vidare med mig om det är något vi tillsammans behöver utforska mer.
Åh, spännande! Du får GÄRNA ha med ett inlägg med dina egna reflektioner vad gäller bärande i de bärvarianter du själv har använt – för oss som är under medellängd;-). Jag har burit alla mina barn i vävda långsjalar, men tycker att det är trassligt att få till bra ryggknyt. Bär därför nästan uteslutande fram, men det sliter en del på rygg och fötter, och bebis blir knappast lättare med åren (som väl är).
Mitt bästa tips utifrån min längden gäller faktiskt inte sjal utan sele. Att köpa en sele för främst asiatisk marknad där fler är mindre i kroppsbyggnaden var fantastiskt för mig. Vet att min vän Elvira som också är under 160 cm brukar få till ett jättebra ryggknyt, ska fråga henne.