Smärträdsla gör förlossningen mer smärtsam?
Katastroftänkande och förlossningssmärta
Jag har ju som många av er vet, funderat kring det här med smärta och förlossningar tidigare. Mina grundtankar om förlossningssmärta är som följer.
Det jag står för allra mest är:
Alla upplever smärta på olika sätt
Alla behöver, bör och ska inte möta smärta på samma sätt.
Alla behöver inte heller samma behandling för smärta.
Smärta är alltid subjektiv.
Jag hittade jag en intressant, svensk artikel om katastroftänkande och förlossningar.
Saxat hejvilt:
“We found that women who catastrophized about labour pain anticipated and experienced more pain than non-catastrophizers. Non-catastrophizers rated their recovery after childbirth better than catastrophizers.
Women with this tendesy may interpret labor pain as menaching, which evokes catastrophizing thoughts. They may then focus their attention on the pain, leading to an overestimation of its intensity (i.e they anticipate more pain) and an underestimation of their own coping abilities. In the model, this vigilance is associated with increased muscle tension, which may also increase pain intensity.
In our study, the women also seemed to show a tendency to avoid certain movements after childbirth, resulting in a slower resumption of daily activities, walking, cooking and hygiene.
Catastrophizing may be an important indicator for identifying mothers who may have difficulties with labor and recovery after delivery.”
Teorin är alltså att katastroftänkande liksom gör smärtupplevelsen “större” än nödvändigt. Det sätter igång en kavalkad av känslomässiga, biologiska och beteendemässiga faktorer. Detta gör att individen spänner sig mer, blir rädd för smärtan och försöker undvika den med alla medel.
Utifrån detta tänker jag:
- Att ha goda kunskaper om smärta inför en förlossning kan vara bra!
- Att ha tränat avslappning inför en förlossning är nog superviktigt.
- Att få bolla tankar om smärta med någon efter förlossningen är nog också viktigt för en del.
Om bäckensmärta
Jag läste en annan studie (om bäckensmärta efter förlossning) där forskarna kunde dra slutsatsen att en låg förväntan på att kunna bli bra igen var en bidragande faktor till långvarig bäckensmärta. Lite gammalt, hederligt positivt tänkande behövs alltså? Jag vet inte, men tänker att min roll som vårdgivare är att också vara en hopp-givare. Jag menar inte glättigt ba “jorå, det här kommer bli bra ska du se”, utan ja… ni fattar…
Slutsatsen är, att utöver att själva smärtan är olika, smärtupplevelsen är också så otroligt individuell. Jag tycker att det är häftigt ändå.
Hur tänker du om det här?
Om jag utgår från mina två förlossningar – medhåll! Första gången hade jag liksom ingen strategi. Sög panikslaget i mig lustgas och försökte komma undan, minns smärtan som fruktansvärd.
Andra gången födde jag hemma, utan medicinsk smärtlindring men med två barnmorskor som höll om mina höfter och påminde mig om att slappna av och andas. Det gjorde ont, men var inte på långa vägar lika plågsamt. För mig ligger skillnaden i att jag inte spände mig och försökte komma undan andra gången (dock ska barnmorskorna ha 95% av all cred för det. Hade INTE fixat det utan dem).
Jag håller med dig i ditt tänk! Jag är gravid med mitt första barn och har egentligen aldrig, inte heller före graviditeten heller, varit rädd för förlossningen. Dels för att jag inte vet vad jag ska vänta mig, dels för att både min mamma och syster beskrivit sina förlossningar som relativt smärtfria och fullt hanterbara. Men också för att jag har ett visst mått av tilltro till min kropp och min egen förmåga. Jag tror att jag tål smärta relativt väl och att jag är helt okej förberedd på att kunna slappna av och andas när jag upplever smärta. Mitt mål är att kunna föda med så lite smärtlindring som möjligt för att jag tror på min kropp och min förmåga att hantera förlossningen. Sen är jag ödmjuk inför det faktum att jag trots allt inte har en aning om vad som väntar och att min upplevelse kan bli en helt annan i slutändan. Men jag tror att grundinställningen kan göra sitt för att man inte blir rädd och spänner sig i onödan.
Om nånting är jag snarare mer nervös för tiden efter förlossningen, själva föräldraskapet. Jag tänker att ”ut kommer barnet på ett eller annat sätt.” Men sen börjar ju den livslånga uppgiften att vara mamma. Och det är betydligt mer nervöst och okänt för min del, men nog ska det bli spännande!
Sist vill jag tacka för en fantastisk blogg som jag tar till mig massor av!
Jag “köper” det inte alls… har varit mest orolig under sista förlossningen och då upplevde jag minst smärta. Och ang foglossning/bäckensmärta så har tyvärr min inställning att “det nog typ är borta” gjort att jag pushat för mkt och istället fått värre smärta. Positivt tänkande har i mitt fall fått omvandlas till att tänka på att låta läkning ta tid, att det blir bra, men att det kommer ta tid…. annars intressanta tankar och intressant forskning! Kanske stämmer på de flesta, men inte på mig. 🙂
Jag tänker att detta stämmer rätt väl överens med forskning på annan smärta. Även om ingen vet exakt varför vissa drabbas av långvarig smärta och andra inte efter att ha genomgått samma sak vet man att de som använder sig av emotionell copingstrstegier runt smärtan har en ökad risk för långvarig smärta. Personligen tror jag dock inte att detta är hela förklaringen till långvarig smärta.
När det gäller det akuta skedet kan man rätt lätt testa detta på sig själv när man har huvudvärk tex. Om du går in i smärtan och fokuserar på hur outhärdlig den är törs jag nästan garantera att di VAS-skattar högre än om du försöker hitta distraktion som leder tankarna bort från smärtan. Träffat dagligen patienter med akut smärta , både barn och vuxna och det är extremt tydligt i de situationerna hur mycket oro och rädsla förrrar smärtupplevelsen.