Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

För ett år sedan ganska precis genomgick jag ju sfinkerrekonstruktionen, en sövd operation med fem veckors sjukskrivning efteråt. Nu har jag också genomgått ett sövt kejsarsnitt. Jag vill vara tydligt med att det här är min upplevelse och inte ett allmängiltigt konstaterande: Men för mig är kejsarsnitt en walk in the park jämfört med sfinkteroperationer. Jag upplever att många inom vården framstället kejsarsnitt som “EN STOOOOR BUKOPERATION” och att samma personer knappt verkar ha en susning om hur det är att operera bäckenbotten och sfinktrar. Nu har jag ju genomgått två sådana operationer av varje. Två veckor efter senaste bäckenbottenoperationen kunde jag hasa mig fram typ 1,2 km. Nu två veckor efter kejsarsnittet har jag redan kunnat vara ute och promenera raskt i över 1,5 timme. Efter mellangårds- och sfinkteroperationen var jag rädd att jag var världens mesigaste och smärtkänsliga person. Nu efter kejsarsnittet känner jag mig istället stärkt. Jag kunde få vara en av de där pigga mammorna på BB som rörde sig hyfsat obehindrat och kunde gå ut och äta i matsalen. Inte för att det ligger någon värdering i det, men för mig kändes det skönt.

Innan Waldo ens var 48 timmar gammal kunde vi lämna sjukhuset och ta bussen och en kort promenad hem. Den sträckan jag gick då kunde jag knappt ens gå 10 dagar efter sfinkterrekonstruktionen. Jag ska inte tjata ihjäl er om likheter och skillnader mellan dessa operationer. Men jag skulle så gärna vilja att folk på förlossning och BB förstod hur de olika operationerna upplevs. Jag håller fortfarande med mig själv om det jag skrev här. 

Magen

Min postpreggomage är inte en sådan som slurpar ihop sig en kvart efter att bebisen är ute. Jag kroppsnojar en del, och magens återhämtning är det som jag nästan mår sämst över. Det gick långsammare efter andra barnet än med första, och det går långsammare nu än efter tvåan. Jag har dock helt okej magmuskelfunktion och min lilla delning på typ 2 cm ovan naveln har inte blivit värre. Vilket faktiskt känns nästan konstigt, med tanke på hur mycket Waldos lilla vassa och hårds rumpa låg och skavde där i slutet av graviditeten. Jag använde en gördel hela första veckan efter snittet, inte varken för hudens eller musklernas återhämtning. Men för smärtlindringens skull. Det gjorde STOR skillnad på hur ont jag hade om jag hade gördeln eller inte. Den och bra smärtlindring gjorde att jag kunde vara uppe och röra mig mycket, tidigt. Gördeln hjälpte också till att begränsa mig. Livet som trebarnsmamma innebär ändå långt mycket mer förflyttningar och knasiga rörelser än vad som kanske är helt skonsamt för en nysnittad mage. Efter den första veckan med gördel har jag faktiskt gått över till att ha gördelliknande trosor, alltså köpta på hyllan för “shaping”-underkläder. Jag har fortfarande för mycket mage kvar för att de ska bidra med någon snygghetseffekt, men de ger fortsatt ett litet stöd som jag uppskattar. OBS: Jag är inte heller ute efter snygghetseffekten. Just nu försöker jag embrace:a mitt postpartumutseende. Det går sådär, men jag vill i alla fall inte försköna det hela.

Brösten alltså!

Jag initierade redan under BB-vistelsen möjligheten att börja donera bröstmjölk så tidigt som möjligt. Redan under Waldos första natt började beck-blöjorna ta slut och övergå till mjölkbajs. De första dygnen hemma från BB var otroligt smärtsamma när mjölken rann till på allvar. . Jag vet att ”alla” har ont i brösten vid mjölktillströmningen, men det är extremt och handmjölkning har inte kunnat hjälpa. Det jag får ut är deciliter och inte milliliter. Jag fick med mig en elektrisk pump från Modersmjölkscentralen redan när vi åkte hem från BB. Så fort jag slutade med smärtlindring kunde jag också börja pumpa för att donera. Jag vet att folk verkligen lider av att ha för lite mjölk, så jag klagar inte.

Bäckenet

Jag har varit orolig för att bäckensmärtan inte skulle ge med sig. Jag fick ju ont i bäckenet nästan direkt efter att jag blivit gravid. Jag tror att vi tog graviditetstestet på en lördag och på måndagen hade jag redan så ont att jag kände att det var olämpligt att springa. Ganska direkt efter att Waldo kom ut upplevde jag att smärtan var borta. När vi var på återbesök på BB fyra dagar efter snittet var det en härlig och solig dag, och jag föreslog att vi skulle promenera hem. 4,5 km gick vi då utan att jag hade det minsta ont. Då åt jag fortfarande smärtlindring och jag tänkte att det kanske skulle visa sig att det ändå fanns någon smärta dold där bakom. Men inte! Jag har fortsatt kunna promenera ganska raskt och ganska långt, och jag har på sin höjd fått träningsvärks känsla i höftböjarna efteråt. Jag kan också sitta på golv och bygga med lego. Och städa badrummet. När jag suttit i soffan en stund är jag inte längre stel som en gammal gumma. Bäckensmärtan är borta! Jag ska dock ta god tid på mig att träna upp muskelstyrkan runt omkring bäckenet innan jag börjar belasta för mycket, för hårt och för länge. Löpning ligger långt bort.

Handlederna

Jag har faktiskt inte förlorat all vätska i kroppen än. När jag varit ute och promenerat blir händerna supersvullna, typ som de annars kan bli i slutet av ett riktigt långpass löpning. Och jag får fortfarande kraftiga tryckmärken efter strumpor och sånt. Eftersom mina handleder både varit drabbade av karpaltunnelsyndrom (som mest berott på svullnad) och en släng av tum-sene-inflammation så är allt detta inte borta än. Karpaltunnelsmärtan är mindre, och tumsenorna inte lika lättprovocerade som under graviditeten. Men hundra bra är det inte än.

Euforin!

Första 5 dagarna efter Waldo föddes var jag euforisk, nästan hög. Inte bara lyckan över en frisk bebis, jag var också så OTROLIGT tacksam att slippa vara gravid. Att kunna gå obehindrat. Att trögheten i kroppen är borta. Att få känna mig som mig själv. Att känna att det inte är en kraftansträngning att ta ut soporna eller duka av bordet, liksom. Jag kan nästan inte beskriva känslan, hur lätt det blev att vara Mia på bara några dagar. Och det är nästan som att jag inte kan förstå hur tungt det var att vara gravid. Det var liksom inte bara smärta, det vara också att allt var så himla jobbigt.

Babyblues

Gråten slog till på sjätte dagen. Det konstiga är att jag blev ledsen för att graviditeten var slut, fast jag så innerligt avskytt att vara gravid. Att jag blev ledsen över att ge bort mina gravidkläder till en syster, fast jag tvättat och packat undan dem med typ avsmak bara dagar innan. Jag såg en gravid granne och ville gråta bara för att hon hade hela det underbara med födsel och första bebistiden framför sig. Joseph började prata om att göra en vasektomi nu, och jag började gråta bara för att jag inte kunde kännas vid beslutet att inte vilja ha fler barn. Det höll inte i sig så länge, men jag vet inte riktigt var jag landat med känslorna än. Jag har just nu så mycket kämpiga känslor kring postpartumkroppen att jag just nu i alla fall är mer inne på “det här vill jag aldrig göra om”-tänket.

Smärtan efter operationen

Efter kejsarsnittet fick jag morfin i min infart på handen tre gånger. Sedan bad jag om Temgesic några tillfällen efter det. När vi kom hem två dagar efter snittet kunde jag klara mig på alvedon+naproxen. Efter 4-5 dagar kunde jag ta bort natt-smärtlindringen och dag 6 efter snittet var sista dagen jag behövde smärtlindring överhuvudtaget. Jag har som sagt haft ganska god hjälp på traven smärtmässigt av gördel och stödtrosor. Jag upplever att jag haft mindre ont den här gången än efter förra snittet, och då hade jag ändå väldigt lite ont då också. Jag har ju tidigare läst på och skrivit en del om gördlar efter graviditet, kejsarsnitt och bukoperationer men hittade nu också en ny liten studie om ämnet: Elastic Abdominal Binders Reduce Cesarean Pain Postoperatively: A Randomized Controlled Pilot Trial. Jag var mycket mer skeptisk efter förra snittet, då upplevde jag det inte som någon hjälp alls. Men nu tycker jag annorlunda!

Att vara fysiskt aktiv

Jag upplever att det varit lätt och smidigt att komma igång med fysisk aktivitet den här gången. Jag kör mitt eget rehabupplägg som jag brukar göra med patienter och vågar sakta men säkert plussa på lite här och var. Inget som är med yttre belastning eller motstånd och heller inte något som egentligen berör magen. Promenader känns också oerhört bra, och också väldigt väldigt lyckogivande! Så tacksam till kroppen.

Amning/Pumpning

Förutom smärtan när mjölken rann till så går amningen bra. Waldo fattade grejen redan på BB och har inga problem. Mina bröst överproducerar och det hade ju varit ett problem om jag inte hade kunnat pumpa och donera. Det är en välsignelse med elektrisk dubbelpump. Förra gången jag donerade pumpade jag för hand med en enkelpump. Jag fattar inte att jag ens fick till det då, med två barn under två år och allt. Hur fick jag tid till det? Nu går det på snabbt och smidigt och jag får ut enormt mycket mer. Det enda som kanske blir ett bekymmer är hur jag ska hantera det hela när jag måste sluta doneringspumpa vid tre månader. Jag antar att jag smartast tar det med en nertrappning, och inte ett abrupt slut.

Avslagsblödning

Jag blödde skitmycket första dygnet och eftervärkarna gjorde fasansfullt ont. Det blödde så så mycket så att jag nästan blev orolig. Efter det blödde jag nästan inte ens mens-mycket och det slutade helt efter en vecka. Men så i torsdags fick jag lite mer ont, och i fredags blödde jag igen. Inte färskt blod, och sen kom det ut en jättestor koagelklump. Jag har inga andra tecken på att något skulle vara knasigt. Igår hände samma sak när jag var ute på promenad. Jag hoppas att det är övergående.

Två veckor efter graviditeten

Ni hör ju. Det går upp och det går ner, jag har varit ledsen och jag är lycklig. Kroppen verkar landa bra, men jag lyckas ändå inte vara tacksam nog att förlåta kroppen helt för att återgången till “normalkropp” inte går tillräckligt snabbt. Ni förstår, jag är inget bra föredöme på det här med postpartumkropp. Två veckor efteråt och jag är dock helt förälskad i lilla Waldo-bebisen. Så tacksam för att känslorna för honom finns där!

Ska du genomgå ett kejsarsnitt?

Missa inte webbföreläsningen Kejsarsnittskolan! Den enda förlossningsförberedande kursen för snitt jag känner till!