Forskarkalendern: IBS

Gästblogginlägg av Elisabet Johannesson

Hej! Mitt namn är Elisabet Johannesson. Jag är fysioterapeut och i maj i år disputerade jag på irritable bowel syndrome (IBS) och fysisk aktivitet. Magtarmfunktion är inte det vanligaste arbetsområdet för fysioterapeuter. Allt började 2005 när jag hade varit färdig fysioterapeut i ett år. En läkare som arbetade på samma sjukhus som jag behövde en fysioterapeut till en forskningsstudie om fysisk aktivitet vid IBS. Fysisk aktivitet är redskapet man har som fysioterapeut och IBS var för mig okänt och spännande. Jag anmälde intresse och blev ”fysioterapeuten” och arbetade deltid i projekten. Senare blev resultatet av projektet en vetenskaplig studie som fick mycket uppmärksamhet eftersom den var den första av sitt slag. Jag anmälde mig som doktorand vid Göteborgs universitet och fortsatte att forska på ämnet. Det drog ut på tiden eftersom jag hela tiden arbetat deltid och har hunnit bli mamma till två barn men i våras blev alltså avhandlingen klar!

Det här inlägget innehåller en kort bakgrund och en sammanfattning av vad jag kom fram till med min forskning.

IBS är en vanlig mag-tarmsjukdom som ger smärta och/eller obehag i magen samtidigt med störda avföringsvanor. Det finns inget test som visar om man har IBS. Diagnosen sätts med hjälp av diagnoskriterier. Symtomen är besvärande och begränsar personer som har IBS i deras vardagliga aktiviteter. IBS kan också påverka livskvaliteten negativt. Det finns idag ingen behandling som botar IBS och de flesta läkemedel riktar sig mot att minska besvären. Det finns andra former av behandlingar som har effekt som till exempel hypnos, kognitiv beteende terapi och IBS-skola. Alla har de begränsad tillgänglighet för individerna. Kunskapen om fysisk aktivitet vid IBS var begränsad. Därför syftade forskningen till att undersöka om det fanns något samband mellan IBS och fysisk aktivitet och hur personer som har IBS upplever fysisk aktivitet och effekterna av fysisk aktivitet. Det gjordes genom att använda flera olika metoder både genom att mäta med frågeformulär och genom att intervjua personer med IBS.

Träning ger effekt på sikt

I den första studien förbättrades patienterna som ökade sin fysiska aktivitet efter 12 veckor med avseende på IBS-symtom jämfört med en grupp som inte förändrade sin fysiska aktivitet. En större andel av patienterna i den gruppen försämrades istället i sina IBS-symtom. Vid en långtidsuppföljning var patienternas IBS-symtom bättre jämfört med innan de var med i den första studien. Även andra symtom var förbättrade som ångest- och depressionssymtom samt trötthet och livskvalitet. Patienterna skrev i en dagbok att de var fysiskt aktiva fler timmar per vecka. Vanliga aktiviteter som de skrev om i dagboken var promenader, motionsgymnastik och cykling. Sedan intervjuades några av de personer som deltagit i de första studierna. Intervjuerna analyserades med två olika metoder. Den första var en kvalitativ innehållsanalys som gav tre teman. Varje tema hade tre olika underteman.

• Inom temat mag-tarmsymtom; Att normalisera avföringsvanor, Att uppleva förändringar i smärta och Att hantera gas och uppblåsthet.
• Symtom utanför mag-tarm; Rörlighet, styrka och smärthantering, Stresshantering och Stabilisera energi.
• Livskvalitet; Övervinna svagheter, Stimulans och distraktion och Stärkande av jaget.

Den andra metoden som användes för att analysera intervjuerna var en mer tolkande analys framkom två huvudteman. Det första temat är att patienterna har krav på hur fysisk aktivitet ska vara, motivationen till att vara fysiskt aktiv.  Det andra temat är att patienterna själva har olika förmågor att utföra fysisk aktivitet, deras möjligheter till fysisk aktivitet i vardagen.

IBS kan komplicera

Det visade sig att personer med IBS har liknande motiv och hinder till fysisk aktivitet som andra personer. Symtomen vid IBS komplicerar det hela och alla aktiviteter påverkar inte symtomen positivt utan man kan behöva pröva sig fram till vilka aktiviteter som funkar med de symtom som man upplever.

Måttligt ökad fysisk aktivitet är bra!

Sammanfattningsvis kom vi fram till att måttligt ökad fysisk aktivitet förbättrar magtarmsymtomen vid IBS. På lång sikt har personer som ökat sin fysiska aktivitet chanser att förbättra magtarmsymtom men även kring-symtom som trötthet, ångest och depression. Detta gör ökad fysisk aktivitet till ett behandlingsalternativ vid IBS. Upplevelsen av effekterna vid fysisk aktivitet är viktiga såsom patientens krav på och möjlighet till fysisk. Kunskap om patienternas upplevelser och resurser är nyckeln till att på ett framgångsrikt sätt kunna coacha personer med IBS till ökad fysisk aktivitet.

Tusen tack Elisabet för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!