Gästblogginlägg av Maja Bodin
Hej!
Jag heter Maja Bodin och i maj disputerade jag med en avhandling om män, fertilitet och graviditetsplanering. Varför ska jag läsa om män på en blogg om kvinnohälsa kanske du tänker? Mitt korta svar är: vi lever alla tillsammans i denna värld och vi påverkar varandras välmående. Oavsett om en kvinna lever ihop med en man eller inte, så är mäns makt och mäns reproduktiva förmåga på många olika sätt involverade i kvinnors mående och möjligheter.
Traditionellt sett har forskning kring reproduktiv hälsa fokuserat på kvinnor.
Ofta med argumentet att ”det ju är de som bär barnen” och därmed även bär störst ansvar. Kvinnor får råd, vård, information och instruktioner om hur de ska leva så sunt som möjligt för att ha en god reproduktiv hälsa och få friska barn. Med detta kommer även bannor, tillsägelser och dängor av dåligt samvete till de som inte ”sköter sig” och tar ansvar för hälsan. Män däremot förknippas oftare med produktion än reproduktion, och deras fertilitet tas ofta förgiven. Detta trots att
1) ofrivillig barnlöshet bland heterosexuella par lika ofta beror på en manlig som kvinnlig faktor, och
2) spermier, precis som ägg och ägglossning, kan påverkas av livsstil och miljöfaktorer.
Det finns idag ingen vårdinstans i Sverige som arbetar hälsofrämjande med mäns reproduktiva hälsa på så sätt som barnmorskemottagningar arbetar med kvinnor. Det blir också tydligt att unga män inte förväntas engagera sig på samma sätt i sin sexuella och reproduktiva hälsa när vi tittar på statistik från ungdomsmottagningar, där endast 13 % av besökarna är män.
Med detta som utgångspunkt ville jag i min avhandling rikta om reproduktionsfokuset från kvinnor till män.
Jag gjorde därför enkätstudier, en interventionsstudie och intervjuer med personer som identifierade sig som män.
Det jag kom fram till var att även om många graviditeter i mitt material angavs som välplanerade var det ganska ovanligt att män ändrade levnadsvanor för att förbättra sin hälsa och fertilitet inför befruktning. Många hade en generell kännedom om att ohälsosamma vanor (som t.ex. att röka, dricka mycket, äta osunt eller ta droger) kunde påverka fertiliteten negativt. Men de hade inte funderat så mycket över just sin egen fertilitet och livsstil. Definitionen av en ”planerad graviditet” var ofta att ett gemensamt beslut har tagits med en partner om att det är dags att börja försöka bli med barn. Ifrån männens håll handlade det oftast inte om så mycket mer. Några pappor hade sympati-ändrat vanor ihop med mamman för att stötta hennes livsstilförändring. Inte primärt för att förbättra sin egen hälsa. Flera män tyckte inte att det kändes relevant att göra en livsstilsförändring innan ett eventuellt fertilitetsproblem hade uppstått.
Skillnader mellan män och kvinnor
Utifrån de här resultaten menar jag att det går att se skillnader kring mäns och kvinnors förhållande till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder, och kring ansvarstagande för reproduktiv hälsa. Skillnaden blev också väldigt tydligt i min interventionsstudie (som innebar ett samtal om reproduktion och fertilitet), där det visade sig vara väldigt mycket svårare att få män, än kvinnor, intresserade av att delta i studien. Många förstod inte varför de, som män, var målgrupp för ett sådant samtal.
I min intervjustudie fick jag en mer nyanserad bild av mäns förhållande till familjebildning och fertilitet.
Det är så klart inte bara kön/genus utan även faktorer som klass, utbildning, yrke, var i landet en bor, religion, könsidentitet och relationer som påverkar hur män tänker och agerar. Min slutsats är dock att det finns ett heteronormativt ideal om kärnfamilj och blodsband, som alla är påverkade av och måste förhålla sig till på ett eller annat sätt. Det är viktigt för många att göra saker i ”rätt” ordning i livet, dvs. först utbilda sig, få jobb, fast bostad, bra ekonomi och att hitta den rätta partnern, innan det är dags att få barn. För de män som inte tillskrevs ett manligt kön vid födseln utan har bytt kön i vuxen ålder, och de män som inte lever i heterosexuella relationer, ser möjligheterna att reproducera sig inte likadana ut som för cis-män i heterosexuella relationer. Det medför också en annan medvetenhet och ofta en annan nivå av planering kring familjebildning och graviditet.
Mycket av det jag kommit fram till i min forskning känns nog för många som självklarheter.
Men fråga gärna några män i din närhet hur de tänker kring sin fertilitet. Du lär nog upptäcka att frågan inte alls är så självklar för dem. Vad tänker du om det? Har det någon betydelse för jämställdheten? Spelar det någon roll för hur vi mår?
Jag låter dig suga en stund på den julkaramellen. Hör gärna av dig med dina tankar.
God jul och gott nytt år önskar
Maja Bodin
Leg. Barnmorska, PhD
Wow vilken viktig och spännande forskning! I mitt eget förhållande är det enbart jag som oroat mig för min fertilitet och samma sak bland mina vänner. Det verkar bli extra förstärkt när paret har svårt att få barn.
Hur tror du man kan förändra dessa normer och få män att inse att även deras fertilitet är viktig?
Väldigt intressant och viktigt! Jag har reflekterat ganska mkt om min mans kvalitet på spermier. Han lever ganska osunt, medan jag är väldigt hälsosam speciellt med tanke om min egen fertilitet och för att skapa bra förutsättningar.