Dina erfarenheter: Bäckenbotten som äldre
Jag håller på med olika projekt (böcker, föreläsningar, blogginlägg etc) som på olika sätt syftar till att både folkbilda och bidra till förbättringsarbete inom kvinnosjukvården. I detta arbete är det otroligt viktigt att kunna belysa fler perspektiv än mitt eget. Därför kommer jag i flera inlägg be er om era upplevelser, erfarenheter och tankar utifrån olika teman. Jag ber att både dela med er av positiva och negativa saker om det går!
Och jag kommer alltså kanske använda era citat, men har för regel att alltid avidentifiera så mycket jag kan. Jag kommer därför inte ge var och en av er cred för era bidrag sådär “offentligt”, men ni ska veta att jag är OTROLIGT tacksam för varje berättelse jag får ta del av.
Ni är så viktiga!
Idag vill jag alltså höra era erfarenheter av:
Bäckenbotten som äldre
Nu menar jag inte äldre som i “ålderdomshem-äldre”, utan äldre som i kanske efter klimakteriet. Du som inte födde barn typ igår, utan för 10-20-30 år sedan? Hur är din bäckenbotten idag?
- Hur har du upplevt att åren påverkar din bäckenbotten?
- Vet du vilka eventuella skador du fick när du födde barn?
- Har du kunnat leva det liv du ville vad gäller träning, sex och kontinens?
Berätta allt du kommer på och vill dela med dig av!
Hur har du upplevt att åren påverkar din bäckenbotten?
Ganska direkt efter förlossningen upplevde jag en tyngdkänsla i underlivet och värk vid gående eller stående under menstruation. Det har blivit bättre under de dryga 12 år som gått men egentligen inte bra på riktigt förrän jag för drygt ett år sen tog ut min kopparspiral. Jag har också haft problem med täta trängningar som jag inte upplevde innan förlossningen men även detta har blivit bättre efter uttaget. Slutligen har jag emellanåt upplevt att jag haft väldigt svårt att tömma blåsan. Trots väldig nödighet har inget spontant tryck funnits utan jag har varit tvungen att krysta för att kunna kissa. Detta var värst ca 5-10 år efter förlossning. Nu när jag tänker på det har även detta förbättrats utan kopparspiral. I övrigt har jag god funktion.
Vet du vilka eventuella skador du fick när du födde barn?
Ingen förklarade det för mig men jag läste flera år senare att jag fick en sfinkterruptur men är aningen osäker på vilken grad. Jag har mycket ärrvävnad både kring analöppningen, i mellangården och i slidöppningen. Livmodertappen har tydligen blivit skadad enligt senare besök hos barnmorska men jag vet inte på vilket sätt. Har fått väldigt lite information.
Har du kunnat leva det liv du ville vad gäller träning, sex och kontinens?
I stort sett har det fungerar bra med alla tre. Jag har varit aningen orolig för framfall enligt ovan och kan ha svårt att hålla gaser men annars anser jag mig lyckosam med tanke på den svåra förlossning jag hade. Dock saknar jag uppföljning och rådgivning postpartum för att veta mer om vilka förutsättningar jag har och vad min kropp varit med om.
Upplevde besök hos inkontinensskötetska som oerhört jobbigt då jag förknippar det med gamla damer. Jag är ju bara 56! Tog mod till mig och sökte hjälp då jag efter sommarens Caminovandring fått nog av urinläckge. Förstår nu att det finns hjälp att få och att många söker försent. Så vi måste hjälpas åt att ändra på skammkänslan. Nästa vecka ska jag till urologen!
Är mor till tre och idag är det precis 26 år sidan jag födde barn.
Födde barn för 40 år sedan. Var rädd för att få skador och oerhört tillfreds med ett inre litet stygn. Bra fysisk återhämtning såsom jag minns det. Minns inte vilken information jag fick genom MVC men tog reda på mycket själv. Inga problem och sedan jag börjat träna alltmer i 60-årsåldern tror jag mig ha en stark bäckenbotten. Inga problem med läckage. Har gjort två stora bukoperationer av andra skäl.
Alltid haft rectocele, aldrig pratat med nåpgon om det. Håller vid behov emot genom slidan och tycker det funkar.
Sammanfattningsvis har det funkat bra och gör så nu också.
Snart 20 år sedan jag födde barn. Det tog 6 månader innan någon konstaterade sfinkterrupturen. Jag bajsade på mig och förstod att något var fel. Men blev bara hemskickad med knipövningar. I somras 19 år senare träffade jag Eva i Linköping efter att ha skrivit egenremiss efter många års kämpande med avföring, gas och urininkontinens och mycket smärta i bäckenet. Båda transversus var av. Puboanalis ena sidan var av. Levatorerna något trasiga i fästena + rectocele. Jag har försökt att träna genom åren, friskis och Svettis. För ett antal år sen slutade jag. Kroppen orkade inte den sortens träning., inte så konstigt med de skador man haft så länge.
Var alltid rädd att bajsa på mig eller inte kunna hålla gaser på passen. Nu tränar jag lite hemma, yoga och crosstrainer och jag slipper vara bland folk i fall jag inte kan hålla mig. Sex är komplicerat. Känner mig så sargad i underlivet. Känslan av kvinnlighet försvann för många år sedan, känner mig förbrukad. (Jag är 47 år). Det är svårt när man bajsar och kissar på sig och inte kan hålla gaser. Det går inte att åtgärda med operationer. När jag läser igenom det jag har skrivit så låter det så bittert, men tyvärr har jag blivit bitter genom åren. Det är så svårt att få vardagen att fungera med detta osynliga handikapp och varje dag är en kamp av oro.
Tack för att du lyfter frågan. Min bäckenbotten har påverkat mig sedan dag 1 efter förlossningen 1991 men det dröjde många år innan jag fick diagnos och därmed hjälp. Jag är långt ifrån bra men mycket bättre och fr a är det en lättnad att veta varför och ha tillgång till dom hjälpmedel som finns. Dina frågor var:
– Hur har du upplevt att åren påverkar din bäckenbotten?
Naturligtvis ökade besvären med åren och det är svårt att säga när då det skedde sussesivt. Men tillslut utvecklades framfall av framvägg, bakvägg och livmodern.
– Vet du vilka eventuella skador du fick när du födde barn?
Efter förlossningarna 1991 och 1993 pratades inte om skador utan fick bara besked att man sytt lite. Först 2016 fick jag komma till Gunilla på Huddinge som kunde konstatera ganska stora skador.
– Har du kunnat leva det liv du ville vad gäller träning, sex och kontinens
Nej, mitt liv har begränsat av mina skador ganska rejält. Det som gör mig mest ledsen är åren när barnen var små och jag inte kunde gå ut med vagnen som jag önskat. Jag kan inte låta bli att tänka hur mitt liv varit om jag fått konstaterat mina skador direkt?
Jag är född på 70-talet och drabbades av en förlossningsskada grad III när jag födde mitt barn för ca 20 år sedan. Jag minns att jag inte alls ville låtsas om skadan som satt på ett så “pinsamt” ställe. Jag förstod att skadan var allvarlig, men mitt barn mådde ju bra, allt annat ville jag bara sopa under mattan. Jag var mycket chockad och besviken över vad som hade hänt, jag hade ju sett fram emot förlossningen utan någon direkt rädsla. Vid rutinuppföljningen tyckte jag det var så pinsamt att prata med läkaren om kiss och bajs och sex…jag ville nog helst bara att mötet skulle ta slut så att jag skulle slippa plågas med så pinsamma frågor. Denna skada medförde till min stora sorg att jag inte vågade skaffa barn igen. För cirka 5 år sedan var jag dock mogen för att våga igen, men då hade jag hunnit fylla 40 och det var nog tyvärr alldeles för sent, jag lyckades aldrig bli gravid igen.
Jag upplever inga direkta besvär med min bäckenbotten, men vet efter undersökning på senare år att muskelplattan i operationsområdet blivit för tunn efter skadan och att jag sannolikt därmed har en ökad risk att få inkontinensbesvär i samband med klimakteriet i framtiden.
Jag kan träna det jag vill träna i stort sett men undviker hopp och studs för att inte utmana min bäckenbotten mer än nödvändigt pga att den blivit så tunn i ärrområdet. Avslutningsvis så önskar jag innerligt att någon yrkesperson hade tagit upp frågan om rädsla för att skaffa fler barn med mig. Man hade kunnat berätta att det är okej att planera för ett kejsarsnitt efter min skada och kunnat erbjuda mig och ge mig det löftet. Allt detta vet jag ju nu i efterhand att man kan be om, men jag visste absolut inte det då.