Tankar om förlossningssmärtlindring

Det här är ett gästinlägg. Jag råkade vid någon annans instagramkonto se en skärmdupad twittertråd och blev helt till mig av innehållet. Jag mejlade tjejen bakom tweets:en och fick möjligheten att ta in henne som gästbloggare. Det här är så intressant! Det är ett helt annat perspektiv på förlossningar från en professionsinriktning som är i allra högsta grad delaktig, men som sällan kommer till tals i förlossningsfrågor.

Hej!

Jag heter Alicia Edin och arbetar till vardags som narkosläkare på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, där jag gör min specialisttjänstgöring i anestesi och intensivvård. Till mina arbetsuppgifter hör att träffa patienter som ska genomgå operationer för att planera och genomföra smärtlindring och narkos samt att behandla patienter som av olika anledningar drabbats av akut (eller ibland kronisk) smärta. Som narkosläkare träffar man patienter i alla åldrar med många olika typer av skador och smärta, vilket gör det till ett fantastiskt spännande och roligt arbete. Ofta upplever jag att vi kan göra stor skillnad med ett bra bemötande och en smärtlindringsplan som är väl förankrad hos patienten. Men det är också många gånger ett svårt arbete där medicinska risker med olika typer av preparat och metoder måste vägas mot nyttan för den enskilda patienten. Sådana överväganden tränar jag på varje dag.

Väntar andra barnet

I höstas blev jag gravid med familjens andra barn och det är som blivande omföderska jag skriver det här inlägget. Vid inskrivningen på MVC får många blivande föräldrar skriftlig information kring graviditet, förlossning och föräldraskap, så även jag. I boken, som hette ”Att vänta barn på nytt” fanns ett utförligt kapitel om smärtlindring vid förlossning. Där gjordes det klart att det i första hand var upp till mig som kvinna att välja den smärtlindringsmetod som jag tyckte passade mig bäst, om det alls ”behövdes”. Genom god förberedelse och andningsteknik kunde man komma långt. Därefter beskrevs en lång rad olika metoder, mer eller mindre vetenskapligt förankrade, med förväntade effekter och biverkningar: Akupunktur, TENS, sterila kvaddlar, avslappning, massage, lustgas och ryggbedövning, för att nämna några. När det gällde ryggbedövning kunde jag läsa att värkarbetet kan dämpas, det kan orsaka tillfälliga blodtrycksfall, man kan få klåda, muskelkraft och krystkänsla försämras och att fler förlossningar avslutas med sugklocka. Som tur var fanns någonstans också informationen att smärtlindringen är effektiv. Lustgas beskrevs som helt ofarligt för mamman och barnet och sterila kvaddlar ”gör ont att lägga, men det är en sekundlång smärta som de flesta upplever som värd att utstå eftersom den efterföljande smärtlindringen är så effektiv”. Det var mycket information, och den var detaljerad. Detta förväntades jag alltså ta ställning till och värdera för att komma fram till vilken typ av smärtlindring som passade mig bäst?

Var det inte det som var mitt jobb som narkosläkare?

Vems är ansvaret?

Det blev uppenbart för mig att den akuta smärta som kvinnor upplever under en förlossning, som i de flesta fall måste karaktäriseras som svår, behandlas helt annorlunda än hos andra patientgrupper. Ansvaret att välja smärtlindring ligger här inte på mig som narkosläkare utan på mig som födande kvinna, med effekten att jag som kvinna också, indirekt, får ta ansvar för konsekvenserna av mitt val, dvs eventuella komplikationer och biverkningar. Det är ett ansvar som vi inte utsätter någon annan patientgrupp för. Informationen som ges är helt omöjlig för någon utan specifik medicinsk kompetens att ta ställning till. Hur ska man veta att tillfälliga blodtrycksfall förekommer vid ALL typ av effektiv smärtlindring och enkelt kan behandlas, om man inte är just narkosläkare eller -sköterska? Eller att en del av informationen som ges är direkt felaktig? Ryggbedövning av den typ som vanligtvis används vid förlossningar i Sverige idag har i stora studier inte visat sig öka risken för varken förlängt värkarbete eller instrumentell förlossning (sugklocka). Vad gäller lustgas är användningen vid förlossningar ytterst begränsad ur att globalt perspektiv och välgjorda studier där säkerheten för barnet utvärderas saknas helt.

För mycket och för lite information

I min yrkesroll skulle jag aldrig få för mig att rapa upp samtliga negativa konsekvenser av morfin, NSAID, ryggbedövningar eller för den delen generell anestesi för en patient som är i uppenbart behov av min hjälp. “Bara så att du vet är det vanligt med andningsuppehåll, men det är upp till dig att välja!”. Det är ju mitt ansvar att föreslå en lämplig smärtlindring, om det finns ett behov, och mitt ansvar om det skulle uppstå komplikationer.

Ingenstans i informationen diskuteras heller de potentiella riskerna med att helt avstå eller försena medicinsk smärtlindring, trots att det t ex upprepade gånger är visat att effektiv smärtlindring under förlossningen är kopplat till lägre nivåer av stresshormoner hos mamman. Det finns också indikationer i flera studier på att smärtlindring leder till lägre risk för depression efter förlossningen. Övriga effekter vet vi väldigt lite om, eftersom välgjorda studier saknas.

Sterila kvaddlar…

Och att sterila kvaddlar överhuvud taget är ett begrepp i modern förlossningsvård är för mig fullkomligt oförståeligt. Det är som att erbjuda patienten med bruten arm på akutmottagningen en snyting på näsan för att lindra smärtan från den första skadan. Det fanns en tid då vi hade mycket lite att erbjuda födande kvinnor i form av smärtlindring och då hade kvaddlarna säkert en plats, men så är inte fallet längre. Sterila kvaddlar förekommer inte heller någon annanstans inom den moderna sjukvården, helt enkelt eftersom vi anser att vi har mycket bättre alternativ.

Är födande kvinnors smärta annorlunda?

 Varför är det okej att behandla födande kvinnors smärta annorlunda än alla andras? Varför ger vi inte dem samma kvalificerade rådgivning som resten av våra patienter? ”Det kommer att göra väldigt ont. Vi kan inte ta bort smärtan men vi har säkra metoder för att lindra den. All smärtlindring för har för- och nackdelar, men idag anses ryggbedövningar vara det bästa vi kan erbjuda, för vi anser det inte längre att det är etiskt rimligt att föda barn utan smärtlindring, om man inte absolut önskar det.” (Precis som vi inte anser att det är okej att bli opererad utan anestesi eller narkos längre, det slutade vi med på 1800-talet).

Jag tror att svaret är mångbottnat och har många samhällsstrukturella orsaker, men är värt att fundera på.

När jag födde mitt första barn för sju år sedan var jag färdigutbildad läkare, men utan specifik narkoserfarenhet. Jag fick samma information som alla andra, med varningar om förlängt värkarbete, sugklocka och blodtrycksfall. Jag bestämde mig för att aldrig låta någon sticka mig i ryggen, rädd för vad som kunde hända med det ”naturliga förlossningsförloppet” och rädd för att vara en mamma som inte hade förberett mig tillräckligt utan behövde smärtlindring. Efter en lång och besvärlig latensfas föreslog en klok barnmorska en tidig ryggbedövning, något som jag vägrade. Jag födde sedan med enbart lustgas som smärtlindring och fick mycket uppskattning för att jag hade gjort det så bra. Jag tror att jag hade agerat annorlunda om informationen hade sett annorlunda ut och jag tror att jag hade haft en helt annan förlossningsupplevelse.

Förberedelse, delaktighet och information

Förberedelse, delaktighet och information är självklara delar i modern sjukvård och ska så vara. Sverige har en fantastisk mödra- och förlossningsvård som är tillgänglig för alla och gratis. Men är det verkligen rimligt att smärta behandlas så olika, beroende på vem som upplever den? Ska inte alla patienter ha rätt till samma kvalificerade rådgivning och planering av sin smärtbehandling inför förväntat svårt smärtsamma tillstånd? Jag tycker det.

Stort tack Alicia för ditt gästinlägg och dina kloka tankar!