Frågor om mina förlossningar

Det kommer då och då in frågor till oss, såna som jag inte känner är värda ett helt inlägg, men som jag inte heller hinner svara riktigt bra till var och en. Här har jag sammanställt ett gäng frågor och svar angående mina förlossningar.

Upplevde du att amningen kom igång på samma sätt efter dina förlossningar? Du verkar inte ha haft problem med amning alls!?

Jag tror ibland att om jag levt förr i tiden så hade jag kunnat livnära mig som ”amma” åt några kungabarn eller något sådant. När jag gick amningskursen hösten 2016, alltså många många månder efter att jag slutat amma Wilfred i mars 2015, började jag läcka bröstmjölk av att bara läsa kurslitteraturen. Jag har haft mjölk från och med graviditetsvecka 11 alla tre gångerna och har varit väldigt redo att börja amma så fort barnen har varit ute. Våra barn har också fattat grejen med grepp och sug och mina amningsperioder har varit väldigt oproblematiska. Jag har donerat mjölk andra och tredje gången eftersom jag också har väldigt mycket mjölk. Rent egoistiskt är det en fantastiskt grej. Jag blir av med en del av överflödet, bebisarna får inte i sig alldeles för mycket hela tiden (det fick Wollmar och kräktes därför också enorma mängder) och jag får lite pengar för donationerna. Jag märkte ingen skillnad alls faktiskt på amningsstarten mellan sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnitten. Jag är väldigt tacksam för det!

Waldo pussas/letar bröst på BB, ett halv dygn gammal


Är din första förlossning ett trauma för dig/er?

Det var den, absolut. Jag hade ungefär en månad där allt jag såg när jag blundade var scener från förlossningen. Men vi fick träffa en kurator och det gjorde all skillnad i världen. Att bara få prata med någon professionell är ju ofta så_himla_bra. 

Hur mådde ni?

Alltså, mestadels okej men jag hade dagar då jag mest bara grät. Nätter också för den delen. Jag hade jätteont länge, det var stygn som gick upp, jag fick fick fräta bort granulomvävnad och lite annat sånt. Det finns ju blogginlägg om hela den tiden, om du är intresserad. Men jag kan nog lugnt säga att jag aldrig mått så dåligt som under den tiden.

Kunde du släppa skadan och fokusera enbart på underverket-bebis?

Jag tycker faktiskt inte att jag riktigt kan svara på frågan. Jag mådde liksom okej, gullade med Wollmar och fungerade okej i sociala sammanhang. Men när Wilfred kom så kände jag ändå ”ahaaaa, man kan må så här och vara en nykläckt mamma också”. Jag tror att jag faktiskt hade ett sämre tålamod med Wollmar som bebis än vad jag haft med de andra två. Kanske har det att göra med att jag var mamma för andra gången, men kanske också för att jag mådde så mycket bättre.

Har dina systrar fött vaginalt utan komplikation?

Mamma har fött fyra döttrar utan komplikation och kan typ i 60-årsåldern hoppa studsmatta med barnbarnen utan besvär. Två av mina äldre systrar har väl på pappret haft okej förlossningar. Den ena har brutit svanskotan två gånger, den andra har haft en del dramatik med tvillingar/prematurer och har nu fem  barn med fyra förlossningar bakom sig. Den yngsta äldre systern hade nästan samma historia som jag, en förlossning som gick alldeles för långsamt och som slutade med sugklocka, hon sprack inte så farligt men fick en symfysskada och kunde inte gå på några veckor. Hon ska snart föda sin tvåa och känner sig faktiskt rätt lugn inför det, om jag förstått henne rätt. 

Blev du under någon period efter sfinkterrupturen bitter och förbannad på Joseph?

Njae, inte riktigt på allvar. Men däremot har jag nog låtit Joseph jobba av någonslags ”skuld” mot mig, hehe. Jag tycker överlag att det är sjukt orättvist att han kan glida igenom de barnaalstrande åren på en räkmacka och att det är jag som ska plågas igenom graviditeter, traumatisk förlossning och två bukoperationer, plus reoperationen av förlossningsskadorna. Visst drar han typ hela lasset med familjelogistiken när jag är gravid och visst försöker han gottgöra mig så bra han kan, men det går ju ändå inte. Dealen är bland annat är att jag aldrig behöver bada med barnen när det är kallt, det är en sådan kroppslig uppoffring som han får göra i rättvisans namn. Haha.

Hade ni koll på vad sugklocka innebar för risker? Var ni pålästa? Ska man måsta vara det?

Innan Wollmar föddes var jag en väldigt trygg gravid kvinna med enbart goda förlossningerfarenheter i min närmsta krets och vi läste inte på särskilt mycket och gick inga förlossningsförberedande kurser eller så. Vi övade på avslappningsövningar och jag försökte mest bara hålla mig i god fysisk form inför förlossningen. Men. Jag läste ett tvärvetenskapligt magisterprogram just då, och jag opponerade på en magisteruppsats om sfinkterrupturer två månader innan förlossningen. Barnmorskan som skrev den uppsatsen råkade också vara samma barnmorska som sedan kom in när det blev akut på förlossningen, hon assisterade vår barnmorska och läkaren under sugklockeläggandet. Alla inne på rummet visste att jag visste vad sugklockan innebar för risker och alla visste att jag _verkligen_ inte ville att de skulle göra det. Men i det läget så var det bara ”nu måste barnet ut, vi vet att det här inte är vad du ville”. Jag har inga som helst hard feelings över det handhavandet faktiskt, däremot över barnmorskan som hade hand om oss på skiftet innan, som bara lät förlossningen pågå i evigheters evigheter utan progress.

Jag tror att det är en fördel om du är trygg och kan slappna av i situationen så pass mycket att du kan ta emot och förmedla information, men jag tror inte att utfallet har att göra med vare sig pålästhet eller andra förberedelser.

Du skrev någonstans att du inte maxar längre vad gäller träning, är det pga rädsla för framfall? Eller får du värk i bäckenbotten ?

Ja, alltså…Jag kan, precis som många av er andra, inte alltid skilja mellan förnimmelser, obehag, katastroftänkande och faktiska risker. Men när jag under en period försökte mig på tyngre träning med fria vikter fick jag en slags värk i mellangården och runt ändtarmen som jag inte kände igen. Jag tror, att om jag verkligen lade manken till och jobbade suuuuupermycket med både andningsteknik, bäckenbottenkoordination och ren träningsteknik hade jag eventuellt kunnat fortsätta med den sortens träning fram till en viss gräns. Men grejen är att jag inte tycker att det känns värt det. Jag är inte beredd att bekanta mig med min bäckenbottens yttersta gränser faktiskt, för träning som jag inte heller älskar. Jag har löpningen som fungerar oerhört väl för både min kropp och min bäckenbotten och som är min favoritaktivitet.

Jag tror inte att jag ”har råd” att syssla både med löpning och tung styrketräning, och då väljer jag alla gånger löpningen. Kanske är det bara fegt, kanske är det klokt. Jag struntar egentligen i vilket, jag lever med en god livskvalitet och tycker att min kropp mår bra av den träning jag utför. Sedan kan jag ibland bli stressad över att den sociala medier-sfär jag ibland befinner mig i är väldigt styrketräningsorienterad. Jag jämför mig och känner mig dålig, typ när jag har PMS. Men det är ju en helt annan sak, och något ska en ju alltid ha komplex över, typ.

Efter Stockholm Marathon 2017

 

Är det något mer ni undrar?

Skriv så svarar jag i kommentarerna eller i ett nytt inlägg!

Comments (7)

Jag har en fråga som rör kejsarsnitt. En rätt löjlig fråga säkert, men som jag inte kan släppa riktigt… Med erfarenheten från dina snitt, vilka trosor skulle du rekommendera efter operationen? Jag ska snittas för första gången om drygt två veckor och börjar bli lite nervös. Vill man ha höga trosor? Eller låga? Spelar det någon roll? Tack på förhand!

Jadu, jag har tyckt att det fungerat bra med antingen vanliga låga som inte direkt är nya och hårdare i resåren, eller höga gravidtrosor. Med de senare korvar ju ner sig och kan också bli sjukt obekväma. Men första dagen/dagarna då magen fortfarande är stor funkar det bra.

Tack! Då kan jag släppa en fråga som gnagt 🙂

Hej!
Tack så mycket för alla dina inlägg! Jag har en kanske lite mer generell fråga, men vliken information skulle du säga är viktig att få från läkarna efter en förlossningsskada? Borde jag ställa detaljfrågor om vilka muskler/vävnader som behövts sys (jag fick en grad 3 bristning vid min förlossning för 1 vecka sen). Vad behöver jag veta/kolla upp när det gäller vad de har gjort för att veta att allt är lagat så bra som möjligt? Hoppas du förstår frågan 🙂

Hej! Ja, du har rätt att få info om allt som varit trasigt och som är lagat. Den här patientinformationen ska de kunna utgå ifrån:
http://backenbottenutbildning.se/index.php/metodik/patientinformation

Förhoppningsvis läker allt bra, och det är normalt att ha symtom av lite av varje i några månader efter en förlossning (oavsett skada eller ej), men här kan du också läsa lite om hur det kan kännas om lagningen inte blivit bra av de olika musklerna:
http://backenbottenutbildning.se/index.php/utbildningsmaterial/klassificering-av-bristningar/anatomi-bristning
http://backenbottenutbildning.se/index.php/utbildningsmaterial/sen-behandling-av-forlossningsskador

Grattis till bebisen och stort lycka till med återhämtningen!

Visst vägde Wollmar mer en de andra två? Jag var så säker på att nästkommande barn skulle bli större, större mage större viktuppgång, men det kanske är vanligare tvärtom att de blir lite mindre? Baby nr två blev betydligt mindre i mitt fall

Ja, W1 3900, W2 3300 och W3 3200. Det är tydligen ovanligt enligt några erfarna barnmorskor jag pratat med, brukar tydligen gå i motsatt riktning.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.