Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.
”kan kropps-jaget bli stukat av en graviditet?”: Inte bara stukat skulle jag säga, utan fullkomligt havererat…. Tack för din text, den träffade rakt på en öm punkt. Det har tagit mig flera år att få en känsla av att ”vara tillbaka” i min kropp igen. Jag ammade inte. Men den snabba kroppsförändringen som graviditeten innebär var otroligt jobbig psykiskt för mig. Och jo, även om kroppen kommer att åldras med tiden så kändes det som en graviditet ökade den hastigheten och jag åldrades tio år på nio månader.
Det mesta sitter nog som ett hjärnspöke. I mitt huvud kan jag fortfarande känna kroppskänslan av att vara stor och helt olik mig själv. Den bleknar mer o mer, men finns absolut kvar. Jag vet inte om jag är speciellt knasig som känner så, att det tar så lång tid menar jag. Men det har det verkligen gjort. Nu känner jag mig nästan som mig själv igen….minus underlivet då. Men kroppen förövrigt känns som jag. Tror jag……eller har jag bara vant mig vid den nya kroppen. =) Jag mår mycket bättre iallafall. Efter flera år.
Vad fint att höra att det finns fysioterapeuter som jobbar med denna inriktningen också. Det visste jag inte.
Du är absolut inte knasigt!
Jag känner som du (dock gått 1.5år sen min första förlossning). Skönt att läsa om din upplevelse att det finns hopp 🙂
Vilket välbehövligt fantastiskt inlägg. Jag har såna tankar varje dag. Tänkte precis igår om andra kvinnor och hur många utom jag känner så….
Det här är som att nån skrivit mina tankar ”Kroppen känns inte längre som jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. ”
Jag hatade min kropp och migsjälv på 1.5år efter förlossningsskadan och amningen som aldrig fungerade. Jag har börjat acceptera min nya kropp men vet inte när jag kan bli kompis med den? saknar min alldeles egna kropp innan graviditeten.
Tack Mia för att du skriver om och tack till din fysioterapeut vän! Vad intressant att det finns psykinriktning
Snabba förändringar som dröjer sig kvar tror jag skapar ”kriser” hos mig. Hade svårt för att jag fick så otroligt mkt bristningar efter första graviditeten, över magen, höfterna och brösten. Sen har det varit jobbigt med kvarvarande bäckensmärta och det obehag jag upplevde i underlivet under lång tid. Tror inte att det är mer än mänskligt att ha svårt att snabbt anpassa sig till obekväma förändringar, som är liksom negativa. Hade nog däremot haft jättelätt att anpassa mig till att plötsligt få superfin hy, fastare bröst och så vidare 😉 men då säkert snabbt vant mig och alltså inte värdesatt det speciellt länge… missnöje dröjer sig lättare kvar i tankarna känns det som!
Tack så mycket för inlägget! Just detta har jag brottats med under min första graviditet som jag är mitt uppe i (v.34). Jag har känt mig ganska ensam att ha dessa tankar, oro och rädslor kring detta ämne så att få läsa din text va så bra och träffande för mig.
Tack igen för allt du gör och att driver denna blogg!
Ja, der kan nog stukas eller skadas. Jag har ett svårt förhållande till min kropp sedan förlossningsskadan. ”Den hindrar mig från att vara jag.” Om man inte kan hoppa, springa, lyfta sitt barn utan att få ont, tyngdkänsla mm är det svårt att gilla sin kropp. Art inte gilla sin kropp är svårt det påverkar mitt humör, mitt förhållande med min partner. Jag hoppas få bättring efter mellangårdrek, i funktion av och i förhållandet till min kropp.