Mamman och kroppsjaget
Nu kommer ett mer filosofiskt inlägg än vad jag brukar skriva. Jag pratade nyligen med en kompis/fysioterapeut som är mer psykologiskt inriktad i sin yrkesroll. Vi pratade om det här med att “komma tillbaka” i relation till mammakroppen. En del blir ju väldigt upprörda över det här med diskursen om att “komma tillbaka” efter graviditet och förlossning.
Att vara själv i sin kropp
Hon menade att det helt självklart finns ett “komma tillbaka”. I nio månader har du delat kropp med någon annan. Därefter har du kanske även ammat. Klart som korvspad finns det ett tillbakakommande, processen av att gå tillbaka till att vara själv i sin egen kropp.
För en del kanske tillbakagången går av sig självt när bebisen väl är ute. För en del kanske den processen kommer som smärtsammast när barnet flyttar hemifrån, vad vet jag. Men att hitta sig själv, sin egen kropp och sin egna identitet som själv, men också som mamma. Det är ett “tillbakakommande”.
Lättnaden kan vara att hitta tillbaka
Jag har inte ogillat, men heller inte älskat, att amma. Jag har båda de tidigare gångerna tyckt att det varit något av en lättnad när amningsperioden är över. För mig har det varit en viktig milstolpe i att återta min egen kropp.
Om det inte känns som hemma?
En tid efter förlossningen är det liksom okej ha ett konstigt fokus på kroppen och alla dess fysiologiska uppgifter. Därefter önskar nog de flesta att bara få vara ifred i sin egen kropp. Men vad händer den dagen då kroppen inte går att känna igen som min?
Är jag en kropp, eller bor jag i en kropp?
Vem har svaret på den frågan? Jag tror att i vårt samhälle separeras jaget och kroppen i stor utsträckning. Kroppen ska tuktas och träning och bantning är en del av den processen. Jag är emot mycket av det trånga lilla skeva ideal som vi har att förhålla oss till. Det kan jag fördöma. Men jag kan inte fördöma den som önskar att hitta hem till en bekant kropp.
Kroppen känns inte längre som jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag.
Kanske beror det på att förändringen går så snabbt. Brösten skulle gått söderut förr eller senare ändå, men kanske inte så snabbt som de gjort efter graviditeter. Maghuden kanske inte kommer vara spänstig och fast hela livet, men kanske ändå att graviditeter lämnar sina tydliga spår. Mammakroppen är en ursäkt för det som hänt, men det är också den processen som får själva skulden.
Det är en identitets-omformning som sker när en person blir förälder.
Övergången kan innehålla ambivalenta känslor. Saknaden av den tidigare identiteten, det tidigare livet och förhållandet med partnern. Glädje och kärlek till barnet, förväntningar på framtiden och det nya familjelivet. Motstridiga känslor som de flesta ändå kan härbärgera och hantera.
På samma sätt kanske det blir en identitetsomformning när en kvinna inte känner igen sin kropp efter graviditeten.
- Saknad av den tidigare kroppen.
- Glädje över att den ändå fungerat i reproduktionsprocessen.
- Amning som fungerar eller inte fungerar kan såklart skapa känslor också.
Någonstans slår säker vågen över i antingen “ganska nöjd”, “neutral” eller “regelrätt missnöjd”. Och utifrån detta kan en kroppskris kanske starta?
I en mer psykologisk inriktining av fysioterapi (basal kroppskännedom) pratas det om “kroppsjag” – som handlar om den subjektivt upplevda kroppen som den upplevs och uppfattas inifrån. Det finns även en motsats, kroppen som objekt, hur kroppen uppfattas utifrån. “
Kan kroppsjaget bli stukat?
Jag antar att det finns sjukdomsbilder och smärta som “skadar” kroppsjaget. När en person för allt vad den vill önskar att separera sitt egenjag från kroppen. Kan kroppsjaget bli “stukat” av en graviditet?
Det verkar så?
Vad har du för spontana tankar om detta? Tänk gärna vidare med mig!
“kan kropps-jaget bli stukat av en graviditet?”: Inte bara stukat skulle jag säga, utan fullkomligt havererat…. Tack för din text, den träffade rakt på en öm punkt. Det har tagit mig flera år att få en känsla av att “vara tillbaka” i min kropp igen. Jag ammade inte. Men den snabba kroppsförändringen som graviditeten innebär var otroligt jobbig psykiskt för mig. Och jo, även om kroppen kommer att åldras med tiden så kändes det som en graviditet ökade den hastigheten och jag åldrades tio år på nio månader.
Det mesta sitter nog som ett hjärnspöke. I mitt huvud kan jag fortfarande känna kroppskänslan av att vara stor och helt olik mig själv. Den bleknar mer o mer, men finns absolut kvar. Jag vet inte om jag är speciellt knasig som känner så, att det tar så lång tid menar jag. Men det har det verkligen gjort. Nu känner jag mig nästan som mig själv igen….minus underlivet då. Men kroppen förövrigt känns som jag. Tror jag……eller har jag bara vant mig vid den nya kroppen. =) Jag mår mycket bättre iallafall. Efter flera år.
Vad fint att höra att det finns fysioterapeuter som jobbar med denna inriktningen också. Det visste jag inte.
Du är absolut inte knasigt!
Jag känner som du (dock gått 1.5år sen min första förlossning). Skönt att läsa om din upplevelse att det finns hopp 🙂
Vilket välbehövligt fantastiskt inlägg. Jag har såna tankar varje dag. Tänkte precis igår om andra kvinnor och hur många utom jag känner så….
Det här är som att nån skrivit mina tankar “Kroppen känns inte längre som jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. ”
Jag hatade min kropp och migsjälv på 1.5år efter förlossningsskadan och amningen som aldrig fungerade. Jag har börjat acceptera min nya kropp men vet inte när jag kan bli kompis med den? saknar min alldeles egna kropp innan graviditeten.
Tack Mia för att du skriver om och tack till din fysioterapeut vän! Vad intressant att det finns psykinriktning
Snabba förändringar som dröjer sig kvar tror jag skapar “kriser” hos mig. Hade svårt för att jag fick så otroligt mkt bristningar efter första graviditeten, över magen, höfterna och brösten. Sen har det varit jobbigt med kvarvarande bäckensmärta och det obehag jag upplevde i underlivet under lång tid. Tror inte att det är mer än mänskligt att ha svårt att snabbt anpassa sig till obekväma förändringar, som är liksom negativa. Hade nog däremot haft jättelätt att anpassa mig till att plötsligt få superfin hy, fastare bröst och så vidare 😉 men då säkert snabbt vant mig och alltså inte värdesatt det speciellt länge… missnöje dröjer sig lättare kvar i tankarna känns det som!
Tack så mycket för inlägget! Just detta har jag brottats med under min första graviditet som jag är mitt uppe i (v.34). Jag har känt mig ganska ensam att ha dessa tankar, oro och rädslor kring detta ämne så att få läsa din text va så bra och träffande för mig.
Tack igen för allt du gör och att driver denna blogg!
Ja, der kan nog stukas eller skadas. Jag har ett svårt förhållande till min kropp sedan förlossningsskadan. “Den hindrar mig från att vara jag.” Om man inte kan hoppa, springa, lyfta sitt barn utan att få ont, tyngdkänsla mm är det svårt att gilla sin kropp. Art inte gilla sin kropp är svårt det påverkar mitt humör, mitt förhållande med min partner. Jag hoppas få bättring efter mellangårdrek, i funktion av och i förhållandet till min kropp.