Det här inlägget är ett tänkar-inlägg. Jag har gått och funderat på en grej ett tag, och skriver inlägget helt enkelt eftersom jag hade velat höra fler personers tankar om ämnet. Jag har inga tydliga slutsats-åsikter om ämnet än.
Bakgrunden till min tankar
När man som fysioterapeut (och läkare) pratar om akut ryggsmärta och diskbråck så har vi ett gäng symtom som hamnar under ”röd flagg”. Det betyder att det är något i personens historia eller upplevelse som gör att vi ska dra öronen till oss, och inte bara skicka hem med alvedon och säga ”det går över” och ”gör den här och den här övningen”. (Eller vad man nu rekommenderar för behandling…) Utan vissa saker tyder på annan sjuklighet och kräver andra insatser.
Cauda Equina är en ”röd flagg”
Cauda equina betyder hästsvans på latin och det är namnet på den svans av nervtrådar som fortsätter längst ner i ryggen där ryggmärgens tar slut. Dessa nerver går till underlivet och urinblåsan. Om du vid ett stor diskbråck eller på grund av annan orsak får skada på dessa nerver kan det leda till problem med blås-tarm eller sexualfunktionen. Ett diskbråck som ger upphov till cauda equina-syndrom skall opereras genast, helst inom åtta timmar, eftersom nervskadorna annars kan bli bestående.
Kirurgi för diskbråck eller ryggsmärta är något ganska ovanligt och något man helst undviker i de allra flesta fall. Dels på grund av att operationer alltid innbär risker, men också för att ryggkirurgi sällan gör något underverk för just smärta. Att man opererar ett diskbråck typ direkt vid cauda equina-påverkan är alltså på grund att man vill vara oerhört försiktig med personens funktioner i underlivsregionen.
Varför är man så hänsynsfull till blås-tarm och sexualfunktionen?
Jag är alltså inte dett dugg frågasättande till att man är så noga med att försöka bibehålla blås-, tarm- och sexualfunktionen vid Cauda Equina-påverkan. Missförstå mig inte. Men. Varför finns inte samma ”röd flagg”-system vid förlossningar? Varför väljer man en förhållandevis riskfylld kirurgi framför att riskera underlivsfunktionerna när det gäller diskbråck, men man vill ofta till varje pris undvika ett kejsarsnitt (trots att underlivsfunktionerna kan stå på spel) vid en förlossningssituation? Vad är den stora skillnaden? Berätta för mig, är det mycket mycket värre/mer riskabelt med ett kejsarsnitt jämfört med diskbråckskirurgi?
Vad man kan få för symtom av Cauda Equina:
- Blåsöverfyllnad och överflödsinkton
- Förlust av blåskontroll eller nedsatt känsel av att behöva kissa, svag stråle
- Nedsatt känsel i underlivsregionen
- Analinkontinens
Låter det här bekant? Jag tycker att det låter väldigt likt ett gäng förlossningsrelaterade symtom…
Är det skillnad?
Läs den frågan med en öppen nyfikenhet nu. Alltså: Är det skillnad på allvarlighetsgrad och livskvalitets-nedsättning för restsymtom av Cauda Equina och på symtomen efter en förlossningsskada? Jag har aldrig träffat någon med restsymtom från Cauda Equina, så jag vet inte. Men om det inte är det – HUR kan attityderna vara så olika?
Undvika operation till varje pris?
Indikationen för sugklocka och akuta kejsarsnitt kan vara ganska lika, det handlar ofta om att det börjar bli ett knepigt läge där bebisen inte mår riktigt bra och där förlossningen inte går riktigt framåt så som man behöver. En sugklocka ökar risken ganska drastiskt för bäckenbottenskador och följdsymtom med nedsättning av blås-tarm och sexualfunktion. Ändå viftas det inte med ”röd flagg” och ändå får man fortsätta med sugklockeförlossningar, trots att risken för att ge mamman bäckenbottenskador och en rad blås-, tarm- eller sexualfunktionsrelaterade symtom ökar drastiskt. Eftersom man ofta vill undvika kejsarsnitt till varje pris.
Missförstå mig inte
Jag tycker inte att man ska besluta om akuta kejsarsnitt alldeles för lättvindigt, och till höger och vänster. Det finns risker med det också. På samma sätt som jag håller med om att det finns ”gula flaggor” för akut ryggsmärta, som absolut inte ska leda till rygg-kiurgi. Men är det så att underlivsfunktionerna prioriteras HELT OLIKA beroende på vilket anledning du söker sjukvården? Om det är så, är inte det lite konstigt?
Jag har inte tänkt färdigt
Så dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet!
Åh Mia… Du är fantastiskt som skriver och sprider information på det sätt du gör. Ja, varför inte röd flagg!? Jag känner igen mig i din beskrivning och hade besvär från dag 1.
Tack
Asså du vet, jag blir bara mer och mer arg för varje dag som går över hur kvinnor nedprioriteras. Fy fasen! 🙁
Tre skäl tänker jag på:
1 Det är inte män som föder barn men de kan få diskbråck…
2 Man tänker kanske att det är naturligt o bäst för barnet med vf ur allergisynpunkt
3 Kanske är det häftigare/mer kirurgiskt coolt med ryggkirurgi. Jag vet inte om det är så (jobbar inte inom vården) men det kanske kan vara mer forskning o tekniskt intressant enligt vissa med ryggkirurgi än ett standard kejsarsnitt.
2. Men allergirisken vid snitt ökar väl från typ 2 % till 2.6 %…så en så liten risk till att börja med…är det så mycket mer värt än en kvinnas bäckenbottenfunktion?
Jag har ägnat så mycket energi & tankekraft (helt i onödan såklart) efter min förlossning åt att fundera på just detta, varför snittade man inte istället för att trasa sönder hela mitt underliv med allt vad det har inneburit. Anade man inte vad konsekvenserna skulle bli eller gjorde man det & bedömde ändå att man skulle fortsätta vaginalt. På något sätt önskar jag att det är det första alternativet, för annars är jag såå fruktansvärt besviken på att man hade kunnat förhindra skadorna men valde att inte göra det ..
Och om samma konsekvenser bedöms annorlunda när det gäller ryggoperationer är det ju helt klart något som är snett i tänket kring förlossningar.
Jag tänker också att ryggkirurgi står högre i prestige och skammas inte som hög kejsarsnitt-procent gör.
Annars tror jag att en stor skillnad ligger i att man uppfattar förlossningsskador som något självvalt och förväntat. De flesta blir ju gravida frivilligt och accepterar därmed risken. Så när man väl ligger där så har man redan signat upp för att de får skada ens underliv hursomhelst men inte t.ex ens buk. Nu raljerar jag men du kanske förstår poängen.
Jag har inte heller tänkt klart och jag tycker inte det jag skriver, jag bara tänker högt och spekulerar.
Kan det ha något att göra med “att vara drabbad av”? Jag tänker – en förlossning – det är en situation som man själv satt sig i, man vill ha barn, man vet att det är risker, men man väljer ändå att bli gravid. Ett diskbråck blir man “drabbad” av, helt plötsligen. Det är inget som man kan resonera “lite komplikationer får man räkna med”. Hänger du med i min tanke? Som sagt, spekulationer.
Jag tror också det har med att män inte föder barn osv. Den är liksom lite given. Men det är också alltid den vi lutar oss på. Jag tänker att bilden måste vara större än så, det måste finnas andra saker som gör att vi prioriterar så olika. Förlossningar har vi tagit bort i “Sjukdoms-tänket” medans diskbråck absolut kvalificerar sig in i det tänket utan diskussion.
Nåväl, lite luddiga lunchtankar möjligen. =)
Hej!
Jag blev akutopererad för Cauda Equina när jag var gravid i vecka 23. Smärtan hade då pågått i flera veckor. Jag kunde inte gå, inte stå, inte ligga på rygg. Jag skrek av smärta. Jag kunde inte ens duscha i fem minuter för smärtan blev outhärdlig. Foglossningar trodde tre läkare, barnmorskan samt sjukgymnast.
Tillslut tappade jag känseln helt i underlivet och fick åka in akut på kvällen. Jag blev inlagd och på morgonen gjorde de en röntgen och skickade mig sedan till Malmö för akutoperation, som skedde på morgonen efter.
Ganska snabbt, men inte innan de 8 timmarna som du beskriver. Det var bland det största diskbråck de sett. Samtliga nerver var i kläm.
Jag är inte helt återställd än vilket kan bero på att jag fortfarande är gravid. Jag är fortfarande bortdomnad i höger bakdel, lår samt underliv. Om ca två veckor är det dags och jag är givetvis nervös över om jag kommer påverkas av operationen under förlossningen. Vilket var anledningen till att jag hittade din sida. Jag googlade.
Jag håller med dig. Förlossningsskador bör få precis lika mycket uppmärksamhet. Det pratas alldeles för lite om det. Vi kvinnor kan hjälpas åt att sprida ordet genom att prata öppet om det själva. Jag tycker att jag märkt en skillnad angående ämnet de senaste åren. Vilket är bra.
Dela med er, berätta. Det gör att kvinnor som går omkring och tror att ”det är bara jag som har dessa bekymmer” kan få reda på att de inte är ensamma.
Aha, jag har för mig att de sa till mig att det berodde på hur långt bebisen hade hunnit om man kunde göra snitt eller använda sugklocka? Att det liksom aldrig är att de kan välja det ena eller det andra? Ligger det något i detta eller är det hittepå? 🙂
Det finns nog en “point of no return” men grejen är ju att man kan se vartåt det barkar en god stund innan, i många fall. För min del fanns det signaler om att förlossningen höll på att gå åt skogen någon timme innan det var dags att krysta liksom.
Snabb du är! 🙂 Ja, och då är det ju ändå ett val, om oviljan till snitt gör att man väntar in i det sista, tills dess att man troligtvis kommer behöva sugklockan istället… Typ. Tack!
Jag tycker att det också är intressant att om man får en grad 2 bristning på musklerna som upptäcks på förlossningen, då sys detta av random barnmorska på plats. Och på plats är ju också på fysisk plats i det rum man befinner sig i.
Om denna skada missats vid undersökningen på förlossningen och detta upptäcks långt senare, då syr inte random barnmorska ihop det så fort de kan på vilken förlossningsavdelning som helst. Då ska man invänta specialist på just bäckenbottenmuskler och få instruktioner innan operation och opereras i en operationssal av kunnig personal där man också blir sjukskriven efteråt i ca 4-6 veckor pga operation och att man inte ska lyfta tungt (ex bebis). Man får råd om hur man ska medicin och smärtlindring under kommande tiden och helst ska man ha slutat amma pga starka mediciner.
Hur kan det skilja så mycket från de två olika händelserna? Det enda som skiljer är ju när man upptäcker skadan. Hör det också ihop med attityder eller är det nån medicinsk anledning?
Håller helt med att det är konstigt. Ingen annan stans i kroppen hade en specialistsjuksköterska fått sy en muskelskada.
Det är verkligen helt sjukt att en kvinnors bäckenbottnar behandlas så dåligt efter en förlossning. Ingen annan muskelruptur hade fått sys ihop av en sjuksköterska (specialutbildad eller ej) under så dåliga förhållanden som på en förlossningsal (dvs otillräcklig anestesi, otillräcklig assistans från andra personalkategorier, dålig arbetsställning). Det värsta är att undervisningen om suturering för barnmorskor verkar så otroligt undermålig och resultatet av behandlingen är så otroligt viktig för kvinnan. Vid ett diskbråck är vården otroligt rädd om underlivsfunktionerna och efter en förlossning är det helt plötsligt inte lika viktigt. Att kvinnor väljer att sätta sig i situationen att föda barn är otillräckligt argument. Utan barn skulle mänskligheten gå under och det gagnar ju ingen. Kvinnor borde efter noggrann information ha rätten att välja planerat kejsarsnitt som förlossningsätt. Vården skulle sluta att förlösa instrumentellt (dvs sugklocka, tång) om kvinnan inte på förhand (dvs innan värkarbete startat, för under pågående förlossning är det omöjligt att fatta välgrundade beslut) uttryckligen sagt att i möjligaste mån vill undvika kejsarsnitt. Jag tycker att kvinnor skulle göra som i den gamla grekiska sagan Lysistrate fast i stället för att vägra sex vägra bli gravida/föda tills förlossningsvården behandlar kvinnor som vuxna människor fullt kapabla att fatta vettiga beslut över sin egen kropp och förlossning.
Jag vill bara förtydliga att passusen om att kvinnor väljer att föda barn refererar till andra kommentarer än den jag svarade på.
Ett diskbråck är inte särskilt privat att berätta om. Till o med på helgens middagsbjudning skulle nog det kunna dyka upp som samtalsämne.
Förlossningsskada är inte det första som nämns vid samma middagsbord. Det är något kvinnor länge hållet för sig själva, privat.
Forskning görs på det samhället: känner till, ger pengar till, kräver, politisk styrning. Vilken läkare som helst kan i sömnen rabbla hur handläggningen är vid diskbråck. Det är färre läkare som kan räkna upp vilka förlossningsskador som kan drabba en födande.
Ser att det kan spela in i attityden/kunskapen till de olika diagnoserna.
Hoppas att kunskapen kan spridas så att det i framtiden är en lika självklar handläggning av förlossningsskador.
Jag tror det attityden/kulturen vården att allas och ingens ansvar. Väääldigt få fall får en enskild läkare eller sjuksköterska blir skyldig till att fattat fel beslut eller gjort fel. Det blir alltid som att läkaren har bedömt rätt “efter omständigheterna”. Ingen frågesätter att neerj faktiskt läkaren med all kunskap och erfarenhet som kostat skattemedel kunde ha fattat ett mer adekvat beslut.
Dels det som råder allmänt i sjukvården och dels synen på förlossningar. Att den som har fått barn får vara glad med att få barn och skador i underlivet är värt att stå ut med. Dessutom tycker de kvinnovårdpersonalen att jaja kvinnor fått barn i million år utan säng, utan belysning, utan bedövning, utan utbildad personal så nu jävlar de får bästa lyxen och inget att klaga på. Men de utbildade personal som ej kan tillämpa sin kunskap i praktik och ej kan använda analysförmågan att fatta rätt beslut i “rätt tid” är värt noll! Om de inte läser av risker och fortsätter driva på en förlossning som visat riskfaktorer är värre än att föda varn mitt i sahara utan kompetent personal.
Jag tror inte det har att göra med män o kvinnor. För kvinnor också får hjälp lik män vid diskbråk eller var som helst i kroppen. Det är bara synen på förlossning. Att det måste höra ihop med problem och konsekvenser. Att vi måste bara va glada att det finns CTG och vi fick ligga på en mjuksäng.
Att precis som många andra skrev, ingen annanstans i kroppen hade fått sys av en sjuksköterska.
Jag skulle vilja gärna höra röster från läkarkåren, nån sjuksköterska räcker upp handen och berättar vad de pratar/känner för/ prioriterar/varför utifrån kroppsdel. Vad är det som gör mer prestige i ryggkirurgi?
Min förlossning var inte instrumental och mitt barn var inte stor. Han hade fastnat med båda armarna bredvid huvudet. Trots att de såg att jag var helt öppet och han inte kommer ner i kanalen, trots att han mådde dåligt några ggr att minst 10pers sprang in till vårt rum varje gång fortsatte dem pusha på. Och där gick jag sönder inte av ett stort huvud utan av armarna.
Mitt liv och trasiga underliv räddade hans liv. Jag vill inte ens flreställa mig om min son hade fått skada. Hur hade personalen känt om min son fick skador istället?
Vilken är bättre, ett planerat snitt med så liten risk vs förlossningsskada som krävt 2 operationer, infektion och antibiotika och jag vet inte vad jag kommer få för besvär när jag blir äldre. Jag blir bara förbannad!!!
“Om” vaginal förlossning är bra för barnet men inte i mitt fall som mitt barn fick antibiotika via modersmjölken. Inte heller bra när smärtan, trauman och antibiotika torkade ur min mjölk och han ej fått det magiska dricken som kunde ha skyddat honom av allt.
Jag hoppas att det finns läkare och BM bland dina följare och läser dina inlägg och våra kommentarer och tänker en extra gång nästa gång de hjälper en förlossande kvinna.