Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Just nu är jag verkligen mitt uppe i att försöka återta löpningen som min vardags-motions-form, men efter den här tredje graviditeten upplever jag det mycket svårare än efter de tidigare graviditeterna. Det beror just nu på hur graviditeten och tiden efter var gällande smärta i bäckenlederna, och ingenting på hur mina bäckenbotten mådde eller mår. Så jag kan återkomma med ett mer rapporterande inlägg om hur återgången till löpning varit med tanke på smärtan. Men idag tänkte jag skriva om löpning och bäckenbotten – min historia.

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina två första graviditeter är litegrann ”ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det är ändå efter 2014 som jag inhämtat de flesta av mina kunskaper. Det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet ”ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.Av.Mina.Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt att Wilfred föddes med planerat snitt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

2017 blev det Lidingöloppet, bara några veckor innan jag sedan genomgick en rekonstruktions-operation för bäckenbotten. Mina problem har som sagt aldrig gett sig uttryck under eller efter löpning.

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag vet fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag läcker aldrig när jag springer (eller ja, efter typ 2 mil och om jag är kissnödig och hostar kan det passera någon droppe) och får aldrig några tyngdkänslor eller liknande. Det har jag aldrig fått, ens innan jag gjorde bäckenbottenrekonstruktionen.

Rädsla som hinder?

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador kan vara en bra grej? Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Ni ska veta att jag har skärpt mig så mycket nu den här tredje gången.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

Comments (3)

Hade en komplikationsfri första förlossning 2013 och frågade barnmorskan vid efterkontrollen när jag kunde börja springa igen. Hon sa att det gick bra redan nu eftersom magmusklerna ej var separerade. Även min kompis som är fysioterapeut sa att det var ok. (Kan tillägga att min bäckenbotten var allt annat än stark).
Jag löpte på regelbundet fram till att jag blev gravid igen drygt två år efter första förlossningen. Den här gången visste jag bättre och väntade med löpning tills jag hade ammat klart och lite till. Då var barnet 18 månader och min bäckenbotten mycket bättre tränad. Är rädd att jag skadat min bäckenbotten genom att vara oförsiktig, samtidigt som jag faktiskt hörde mig för innan jag började.
Än så länge så känns det bra och jag hoppas att det är ett gott tecken.

Jag brukar ofta peppa mig själv med att ”Mia kom igång och sprang ju för tusan marathon..” si och så länge efter förlossning/snitt. Haha jag ska ta i beaktning att du inte lyder under egna råd o rön:) En annan sak, jag tycker ändå det är fachinerande att du efter sfinkerskada med icke väl- (om alls) lagade muskler , ändå kunde träna och hålla tätt, utan tillstymmelse av framfall.

Jag har ju hela levatorer. Tror det utgör en väldigt stor (skyddande) faktor.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.