Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn
Jag har läst avhandlingen “Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn” av Christina Nilsson. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.
Så här skriver författaren i introduktionen:
“Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”
Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: “har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.
Förlossningsrädsla
I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som “att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:
“Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”
Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!
Rädslan efteråt
En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med “att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.
Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen
Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en “eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.
I ett längre tidsperspektiv
I avhandlingen nämns att “förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att “varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”. Det här perspektivet är så viktigt.
Väcker vidare tankar
Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.
Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”
Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.
Kliniska implikationer
Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen.
Det kanske finns en tanke som jag har missat, men jag saknar namnet på författaren. Så att hon får äran för att ha skrivit en kanonbra avhandling 🙂
Eftersom jag har haft högriskgraviditeter så har det funnits en undersköterska eller barnmorska närvarande under större delen av mina förlossningar, vilket jag är otroligt tacksam för. En av få fördelar med att ha superstruliga graviditeter 😉
Ah, så långt tänkte jag inte ens, jag har ju referenslistor till de flesta inlägg här och benämner ju nästan aldrig författarna (men länkar till referensen där all info finns att hämta). Men såklart, uppdaterar med en gång. (Anledningen till att jag nämner just Lina är för att hon har gästbloggat i forskarkalendern eventuellt är “bekant” med återkommande läsare..)
Mycket intressant avhandling.
Individanpassning och kvinnors möjligheter att påverka förlossning är så oerhört viktigt, men det verkar som om det alltför ofta blir ord som aldrig lämnar de dokument de skrivs in i. Jag håller med om att en bra förlossningsupplevelse kan stärka självkänslan för lång tid framöver, kanske för resten av livet.
Absolut! Det är så viktiga aspekter av den psykiska upplevelsen som helt ignoreras. T.ex att man inte berättar att konstgjorda värkar med värkstormar kan vara miljarder ggr värre än naturliga och därmed upplevas som outhärdliga. Att man struntar i att kvinnor med t.ex svanskoteskador inte vill riskera bryta upp allt igen. Att man ignorerar att kvinnor går in i halvpsykoser och lämnar sin kropp av ångest och smärta och inte snittar av humanitära skäl för man lyckas inte göra smärtan uthärdlig och vill bespara den födande ev kvarvarande psykiskt trauma-problematik. Under min egen fl spräckte en bm ett blodkärl i min arm för hon envisades med att spola infarten fast jag informerade om och om igen att jag lider av kärlkramp och hon bör avbryta. Att man inte smärtlindrar efter individuellt behov efter fl utan kör på standarddoser utan att fråga den födande. Totalt obegripligt egentligen!
Himla intressant och viktig avhandling! Hon borde vara en av få som lagt tid och engagemang på kvinnans upplevelser. Jag hoppas att hennes underbara avhandling inte dammar i hyllorna och kommer som riktlinjer och rutiner i handling på alla förlossningskliniker i landet.
Måste instämma med allt. Jag hade dock barnmorskorska el usk hela tiden i mitt rum. Känner inte att det var deras fysiska frånvaro som orsakade trauma för mig. Snarare att fanatisk följa schablonger och inte tänka “olika kropp reagerar/gör olika” och deras frånvaro av lyhördhet. De lyssnade varken på min kroppssignaler eller mig.
Och tack till både författaren och du att ni satte ord på mkna känslor. Jag visste intd att det räknas som att jac inte var i rummet och det inte var jag som förlösste. Än idag kan minsta lilla grej som skrapar på förlossningssåren göra ont. Jag var i veckan på sjukhus för sfinkterrekonstruktion. Sjuksköterskor som kom och frågade hur jag mår kunde trigga igån ångest- och gråtattack i mig. För INGEN hade brytt sig vid min förlossning och tiden på bb.