En dag kom Mia och jag att prata om det här med o-ombedda råd till föräldrar. Alla som blivit föräldrar (och ibland de som bara hunnit några veckor in i en graviditet för den delen) har varit med om det. Ibland är det från någon närstående, en förälder, en mor- eller farförälder, ett syskon eller en vän. Ibland kommer det från en ytlig bekantskap eller från någon man knappt känner. Råden som kommer gällande barnuppfostran och omhändertagande av barn är många och vitt skilda.
Jag vill tro att det någonstans i de allra flesta fall finns en välmening bakom råden som ges. Men ibland kan det enda en hör vara en förtäckt formulering av ” jag tror mig kunna sköta ditt barn bättre än du”.
Låt mig fördjupa resonemanget.
Som i all kommunikation finns två delar i det hela. Sändaren, den som lämnar rådet och mottagaren/mottagarna, (=föräldern/föräldrarna).
SÄNDAREN:
Om vi fokuserar på sändaren först. Vem är sändaren och vad driver denne? Som jag ser det finns det lite olika varianter:
- yrkesexperten (som kan ha varierande kompetens ändå ju)
- “det här funkade för mig”-personen
- en önskan att göra saker bättre (typ hen som påstår “Han är nog hungrig” till en förälder med gråtande barn på bussen…)
- bara en klassisk översittare som vill framhålla sin egen förträfflighet
- en äkta empatiskt person som verkligen vill väl
- en person som talar innan hen tänker (“har ingen farstu” som Mias norrländska kollega brukade säga)
Alla ovanstående faktorer kan göra att Sändaren känner sig manad att ge dig ett råd. En total främling kanske inte har någon rätt att blanda sig i över huvud taget. Men de vill ju så himla gärna lämna det där tipset, rådet, den där hänvisningen. Om inte annat så de de i alla fall försökt. Grejen med råd är väl att man gärna inhämtar råd från dem som förtjänat dens förtroende?
Undantag: En främlings råd ska antingen vara mycket förtroendegivande (typ från en yrkesperson), vara förmedlat med outstanding retorik, helt enkelt vara världens bästa råd eller tilltala en mycket desperat förälder som är beredd att testa vad som helst.
MOTTAGAREN:
Hos mottagare kan känslan vara: Är det här ett råd och är det kritik? Det är så klart lite knivigt att veta. Känslan av att kanske bli kritiserad gör att det är lätt att i mottagarsituationen bli som trostiga tonåringar som inte vill lyssna på omvärldens visa ord, utan bara tar illa vid för allt som sägs och surmulet går iväg.
Går det att ge o-ombedda råd rätt?
Jag tänker att själv vill jag bli bättre på att tänka igenom vad jag säger, hur jag säger det och när det sägs. Jag tror att nyckeln kan ligga i att fråga först – “skulle du vilja höra min tanke om detta?”. Och absolut inte döma förälderns beteende på något sätt och inte förvänta mig att mitt råd kommer tas emot med fyrverkerier och evig tacksamhet. Alls. Så hade jag gärna velat att folk gav råd till oss också.
Jag fick mitt andra barn för ca 6 månader sedan och det har blivit en väldigt stor bebis nu, nästan 11kg och jag har helammat. Detta har lett till en hel del kommentarer och ibland har jag känt att jag vill förekomma kommentarer genom att ta upp det först. Men, när det gäller amning så är det två frågor man behöver ställa sig innan man ens öppnar munnen 1: Är du mamman till barnet? 2:Har mamman till barnet bett dig specifikt om råd eller synpunkter på amning? Är svaret nej, så tycker jag att man ska vara tyst!
Även om kommentarer kan vara välmenande så blir det ofta knas, kanske inte precis i stunden, men känslan av ifrågasättande kan komma efteråt och hänga kvar länge!
Jag snubblade av en händelse över följande citat (jag har inte bemödat mig att kolla upp källa på “undersökningarna”):
“Undersökningar visar att det är mycket mindre vanligt med postnatal depression där släkten sluter upp för att ge stöd och råd. Ofta kan man vara till stor hjälp bara genom att lyssna medkännande, ge uppmuntran och undvika att kritisera eller döma.”
Och jag tänker att jag drömmer om nära relationer där jag kan få oombedda råd, kanske med så fin tajming att jag inte har hunnit inse behovet själv.
Det finns så klart massvis av nyanser och en nära relation innebär förhoppningsvis att sändare har kunskap om vad hen kan säga i den aktuella relationen. Det här med ickedömande känns som en viktig nyckel också.
Det andra jag önskar är att vi ska tro gott om varandra. Att ha som utgångspunkt att människor menar väl snarare än motsatsen. Så tror jag att vi bygger ett bättre samhälle.
Och jag tror att ni har en bra poäng i inlägget. Att tänka efter en extra gång om vad och hur en säger, särskilt till någon i en omvälvande och utsatt situation.
Samtidigt tror jag inte att vi ska vara rädda för varandra som människor. Vara rädd att folk menar illa eller ständigt vara rädd att trampa på tår. För tillsammans bli en mindre ensam.