Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!
Risky business
Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?
Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.
Ingen prestation, ingen revansch
För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att “få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Man kan hävda att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en “duktig flicka”-prestation.
Revansch-upplevelse
Jag själv upplevde att det var viktigt att den första födseln efter sfinkterruptursförlossningen skulle vara en revanschupplevelse. Jag ville verkligen inte föda vaginalt pga risken att spricka upp i gamla skadan och få värre problem än innan, men jag ville få en bättre upplevelse av själva “få bebis”. Det fick jag. Varför var det viktigt? För att läka lite, inombords, tror jag.
Allt kommer till definitioner…
Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet “frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.
Patientens mål
Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser eller som någon visserligen läser, men inte har resurser att ta hänsyn till.
Vad har du för tankar om det här?
Hur ser du på revansch-förlossningar? Och hur definierar du “frisk” efter graviditet och förlossning?
En superviktig fråga tycker jag, sen min egen förlossning (det är ju ofta först då en börjar engagera sig i det här med förlossningar) har jag många gånger tänkt i dessa banor, varför accepteras en lägsta nivå som en okej-nivå? Och hur kan en vara med o påverka? Är det en protestmasch som behövs likt “ropen skalla bb åt alla” som gick på Söder för typ två år sen? Hur väcks frågan så att de som bestämmer (politikerna?!) hör och förstår att det är en viktig fråga? Så många frågor så få svar. Därför jätteglad att du lyfter det hela! Heja!
Jag hatar det argumentet. Att det gick som det gick med vf var INTE mitt fel och jag vill inte ännu en gång hamna i en sån sårbar situation för att hoppas att slumpen/turen/vården är bättre denna gång och att samma riskfyllda situation inte uppstår igen. Vad jag däremot vill ha är en chans att få en ny första tid efter bebisens ankomst (genom ks) där jag inte behöver oroa mig för hur det gick för kroppen och hur det komma läka/gå ihop/gå tillbaka denna gång.
För mig handlade revanschen mer om att jag var närvarande vid förlossningen och tiden efter, än om prestation. Jag minns hela förloppet, jag har inte tappat 6 månader jag aldrig kan få tillbaka. Att få den där fikabrickan den här gången var otroligt viktigt. För mig var snittet allt jag drömt om, allt som min vaginala förlossning inte var. Det hade nog mindre med förlossningssättet att göra och mer om känslan att bli sedd och hörd, tagen på allvar. Jag önskar att min första förlossning löpt annorlunda, att dom lyssnat och stöttat, använt varma handdukar, informerat om att det inte var mitt fel att jag blev värksvag, att det inte var mitt fel att jag fick en sfinkterruptur. Min andra förlossning skulle jag inte ändra alls, den var fantastisk och jag skulle göra om den imorgon om jag kunde.
Näe, överlevnad är verkligen inte gott nog! I ett av våra grundläggande dokument kring normal förlossning (state of the art utgiven av socialstyrelsen 2001) står det tydligt att målet för vården under förlossningen ska vara att uppnå en frisk mor och ett friskt barn samt en positiv upplevelse av förlossningen. Detta är grundläggande. Och det kan vi i nuläget inte garantera alla kvinnor som föder i Sverige idag. Det finns stora mängder forskning kring vad som bidrar till negativa förlossningsupplevelser, och man kan lätt se att så basala saker som stöd från personalen, att bli sedd och hörd, att någon säger: “jag har läst dina önskemål och tidigare erfarenheter, vi ska så långt som möjligt ta hänsyn till dem”, det gör stor skillnad. Att ha en närvarande stöttande barnmorska där.
Som det ser ut idag på våra förlossningskliniker är personalen många gånger för pressade och underbemannade för att kunna ge det stöd vi vet är så viktigt. Så skapar vi själva inom vården förlossningsrädsla.
Det tycker jag som barnmorska inte är gott nog. Jag önskar bara att våra styrande politiker också kunde inse det.
Åh, önskar så samma!