Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. “Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”
Ser vi inte skogen för alla träden?
Ser vi kvinnohälsanischade fysioterapeuter inte människan, utan typ bara hennes bäckenbotten? Det är klart det finns patientmöten som jag i efterhand kan tänka att “kanske skulle jag lyft blicken och också undersökt eller pratat om det här eller det där…”. Vi, liksom alla andra, är inte ofelbara naturligtvis. Men tro mig. Även om jag ju gillar mina patienter så är mitt mål är att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.
En icke fungerande bäckenbotten påverkar allt
Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.
Men ingen kan göra allt
Det finns en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser och vår tid räcker till. Jag brukar ofta ha minst 100 pågående patienter samtidigt, för det är så systemet rullar. Det finns MYCKET som jag inte kan hinna med med alla dessa, även om jag försöker göra mitt allra bästa. I den ekvationen kommer kanske att jag få begränsa mitt fokus till bäckenbotten, i och med att jag vet att ingen kan ersätta just den uppgiften. Det finns andra professioner som kan göra kompletterande insatser. Ibland behöver vi förlita oss på dem.
Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse
Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig tätare än vad jag ofta har möjlighet till. Då skulle jag hinna med både fler britsbehandlingar och bättre träningsuppföljningar. Men oavsett mina eventuella insatser så behöver vi alla ha ett sammanhang som är större än oss själva. Många av mina patienter skulle också behöva ha en outstanding kirapraktor och vissa skulle behöva gå på regelbunden massage. Många skulle behöva stöttning i sin träning av en kvinnohälsakunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)
Ingen One Man Show
Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa. Mina patienter får ta ett stort ansvar för sin rehab själva. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll!
Klok som en bok som vanligt Mia!