Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

För några månader sedan skrev jag om hur man kan jobba med acceptans för en befintlig och konstaterad förlossningsskada, där allt som kan göras i konkret åtgärdsväg har gjorts. Det inlägget hittar ni här. En läsare skrev till mig gällande det här med att rent känslomässigt komma över en dålig förlossningsupplevelse. Hon skriver:

”Besvikelsen hugger i mig fortfarande speciellt när jag hör om andras härliga och lyckade förlossningar. Bekanta som uppdaterar från BB att allt gått strålande bra, vi mår prima fint osv. Det hugger i mig liksom av sorg över att det inte blev så för mig. Läser om kvinnor som glatt utropar att de inte ens fick ett skrapsår och jag blir så avundsjuk. Och jag skäms såklart över att vara så patetisk. Jag vill inte vara missunnsam, men bara att jag blir lite sorgsen för egen del. Vad ska jag göra för att komma vidare?

Den som överlever är en vinnare

Jag skrev häromdagen om ett resonemang om att det inte är ett gott mål nog att vården har överlevnad av mamma och barn som enda målsättning med förlossning. Alltså: Vi måste sträva efter mycket bättre resultat än så. Men på individnivå och för sig själv kan jag ändå tycka att det är okej att mantaDen som överlever är en vinnare”.

Vi tar tar överlevnaden för given. På grund av att att jag i förväg inte oroar mig över att överhuvudtaget överleva har jag  ens  tankeutrymme att ifrågasätta och värdera min egen förmåga att föda barn jämfört med någon annan. För om vi drar det till sin spets – en kvinna i ett utvecklingsland som dör i samband med sin förlossning, är det för att hon gör en dålig prestation?  Att föda barn är risky business, och det finns så många faktorer som spelar roll. Det handlar inte om att andas rätt, att slappna av rätt eller att för den delen lyssna på barnmorskan rätt. Jag säger inte att allt det där kan vara adekvata metoder för att underlätta. Men det betyder inte att det gick åt skogen för att jag gjorde ett dåligt jobb med allt det där.

Jag blir ibland avundsjuk när det går bra

Jag blir suuuuupernervös när människor jag bryr mig om ska föda barn. Alltså, sådär så att jag har svårt att sova om jag vet att det är på gång. Och jag blir också en liten aning frustrerad över att förlossningar mäts i prestationer. Jag kan också känna att jag vill knyta näven i fickan åt folk som har haft okomplicerade förlossningar och som strösslar med pepp och råd om hur häääärligt det är att föda barn.

Missförstå mig inte. Jag tycker att du ska vara skitstolt när du fött barn, oavsett vilken del av processen du vill lyfta fram. En del känner sig som superhjältar när de fött. Jag skulle inte för mitt liv vilja ta ifrån dem känslan. Men när kvinnor som värderar sitt egenvärde i prestation föder barn, då kan också hela identiteten bli stukad i samma veva som förlossningen. Om allt går upp mot väggarna fel. Jag tror att vi måste börja prata om förlossningsskador redan på mödravårdens utbildningar för att ta bort skammen om förlossningsskadorna. ”Ibland spricker den födande från ystad till haparanda, och det handlar inte om att hon är dålig.” 

Jag tänker att vi aldrig vet någonting om någonting

Jag har valt att vara öppen om mina skador, men det är ju långt ifrån alla. Någon som också rapporterar från BB om hur faaaaanthaaastiskt allt är, kanske bryter ihop i förlossningsdepp tre veckor senare. Någon annan som inte fick en skråma under förlossningen kanske ändå får ett framfall. Vi vet så lite, och i min värld så brukar livets orättvisor fördela sig rätt jämnt ändå. Om vi nu börjar skrapa på ytan. Inte så att livet nödvändigtvis behöver vara rättvist, men det är i alla fall sällan hela sanningen som vi ser. Missförstå mig inte nu, jag gottar mig liksom inte i tanken att ”det nog ändå kommer gå illa för henne ändå ska du se” om jag nu får höra att någon annan har haft en walk-in-the-park-förlossning. Utan mer att jag jobbar aktivt på att unna andra gott, och hoppas på detsamma tillbaks.

Vikten av att ha en blogg…

Mitt råd är inte att alla som behöver bearbeta en förlossning ska skaffa en blogg. Men skrivandet betyder så mycket för mig. Att få skriva av mig tankar, frustrationer och känslor. Bloggen var och är en pågående bearbetning. Jag tror kanske inte att jag lyfter fram det tillräckligt, men BEARBETA TRAUMAT! Det är så viktigt. Jag hade ALDRIG kunnat uppnå en god livskvalitet och ett bra mående om jag inte fått lämna traumakänslorna bakom mig. Jag brukar lyfta fram det när jag föreläser. Citat bland annat från detta inlägg:

”Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

Det här är mina tankar. Berätta om era!

Tips! På vår instagramsida delar en massa fantastiska personer av sina tankar och erfarenheter!

Comments (8)

Tack för en fantastisk blogg och ett viktigt inlägg! Jag har fött tre barn. De två första förlossningarna gick så bra. Den första tog egentligen rätt lång tid och jag sprack en del, men min känsla efter båda förlossningarna var att jag var så stark! Att jag var gjord för att föda barn. Den tredje förlossningen gick egentligen ”smidigast”, snabb och fick endast sy något stygn. Har inte känt behov av någon bedövning på någon av de tre förlossningarna utan gått in i mig själv och hittat ett sätt som funkat för mig. Men efter sista förlossningen blödde jag mycket då min livmoder inte drog ihop sig. Jag fick tillsist köras iväg till operation och sövas ner för att de skulle få stopp på blödningen. Sen fick jag en infektion, så dagarna efter fick jag både blod och antibiotika intravenöst. Efter fem dagar var jag pigg och kunde åka hem och har egentligen inte haft några fysiska besvär, fast känslan att jag är ”oövervinnlig” och ”gjord för att föda barn” är borta. Kan känna sorg för jag blev ”berövad” första dygnet med min dotter och jag kan bli avundsjuk på alla bilder i sociala medier på brickan med fikat. Läser jag berättelser om födslar hemma eller på platser utanför sjukhus vill jag nästan skrika ”men det är farligt man kan dö av förlossningar utan modern läkarvård!”. Tycker nu med lite tid efter sista förlossningen att det är konstigt hur jag efter de första förlossningarna kände mig så stark och att jag aldrig ens funderade på att en förlossning kan vara farlig. Är samtidigt så otroligt tacksam över svensk sjukvård och förlossningsvård med så låg dödlighet och kan känna att det är väldigt lite fokus på just den aspekten i media.

så bra skrivet! tror också att det skulle hjälpa mot eventuell skam om man som du säger, på mödravården informerades om att det kan gå snett och att det inte handlar om att man gjort fel. idag upplever jag det precis som du säger, att många tror att det faktum att det gått bra beror på att de andades bra, slappnade av och lyssnade på vad bm sa. Medan det i själva verket handlar om tur, biologi mm.

Min första förlossning blev inte som jag hade hoppats (blev ett akut snitt) men ändå bra. Min andra förlossning var så hemsk som den bara kunde bli, och föregicks av en fruktansvärd graviditet. Både jag och bebis höll på att dö under förlossningen, tack vare vårdens snabba agerande överlevde vi dock båda två. Bebis mådde bra och är idag en glad och frisk tvååring. Jag klarade mig fysiskt bra, men inte psykiskt. Jag fick en förlossningsdepression och PTSD. Även om jag nu är färdigbehandlad kommer jag nog aldrig kunna lyssna på glada förlossningsberättelser utan att känna sorg över hur det blev för mig. Jag känner dock ingen bitterhet när folk berättar om bra förlossningar, jag önskar att alla födande fick uppleva sin förlossning som bra.

Här kommer den där revanchen in för mig. Min första förlossning slutade i sfinkterruptur, sepsis och ptsd. Jag klarade inte av att se alla lyckliga nyförlösta med sina fikabrickor. Jag blev så ledsen, kände mig snuvad, och misslyckad. Trots att jag bearbetat både hos psykolog och Aurora. Men det där initiala sticket när jag såg bilder. Jag unnade mina vänner sina drömförlossningar, men kände mig utanför, som det dåliga exemplet. Amningen funkade inte heller. Allt blev bara jobbigt, utom min fantastiska unge. Han var perfekt. Blev gravid igen efter 2,5 år, födde med snitt. Vilken eufori. Jag födde barn och fick min fikabricka! Det läkte min själ på något sätt. Men amningen funkade inte den här gången heller, och det gör fortfarande ont. Att den enda bilden av den ”goda modern” är den ammande, aldrig den flaskmatande. Där har jag en bit kvar att jobba med. Jag vet ju att jag inte är en sämre mamma för att jag flaskmatar mitt barn, men det smärtar fortfarande. Och jag vill också få känna mig representerad, inte som det dåliga exemplet! Följer en barnmorska på Instagram som delar mycket förlossningsbilder och spädbarn och varje gång är det massor av ammande mammor, aldrig en flaskmatande… Det blev en liten avstickare. Men i alla fall, för mig hjälpte tiden, att prata, att skriva, prata med andra i samma sits så man inte känner sig så ensam, och mitt snitt.

Vet förmodligen vilket konto du menar och tack för att du delar min upplevelse av det. Jag har svårt för urmodern-idealiserandet, därtill blev det bäst även för oss att flaskmata. Vi är inte ensamma. Kram!

Intressant att ni har reagerat. Tror också att jag vet vilket konto ni menar, och jag har instinktivt känt lite samma även om jag inte satt ord på det för mig själv. Nu har jag ju inte flaskmatat pga är en ko, men förstår absolut behovet av att visa bredd!

För mig hjälpte det otroligt mycket efter båda mina traumatiska förlossningar med samtal hos en kurator. Jag vet att ordet övergrepp snurrade om och om igen efter min andra förlossning utan att jag vågade säga det till någon. När jag sedan fick säga det högt och även få en bekräftelse på att det mer eller mindre skett var det en stor lättnad. Det har även hjälp att träffa spec läkare som berättat utförligt om vad som skett och även av dem fått höra att jag faktiskt gått igenom något tufft på riktigt. Första gången visste jag ju inte, ”kanske är det så här för alla?” I mitt fall har jag och barnen haft tur och inte haft några större fysiska men. Dock har det lett till att det varit svårt att veta, hur mycket har jag rätt att sörja två hemska förlossningar? Jag känner fortfarande att jag missat något, missat den där fantastiska upplevelsen som så många pratar om- att man kan klara allt, glädjen och euforin. Nu är jag mest tacksam över att jag inte önskar fler barn. Jag och min barnmorska var rörande eniga om att jag nog inte är byggd varken för att vara gravid eller föda barn.

Jag har ungefär samma upplevelse som ”Erica” ovan. Först ett akut snitt som blev traumatisk, till en ännu värre förlossning nr 2 där det enda som var bra, var just att både jag och bebisen överlevde. Nu är jag också färdigbehandlad, drygt två år senare, och jag kände en tid att jag nog var väg att faktiskt kunna lämna det bakom mig.
Men så dyker det upp en annan tanke, eller samma tanke från ett annat håll, eller så ska någon nära föda barn (STOR igenkänning på rädsla för att andra ska råka illa ut) eller så är man bara lite extra skör en torsdagskväll.
Och då är jag där igen. I rummet, doften, skräcken, rädslan och paniken. För oavsett hur vi pratar och sorterar och logiskt hanterar det som hände så har det hänt. Det hände.

Jag kan numera (med verktyg jag fått till mig) reda ut vad jag kunnat eller inte kunnat påverka. 99% var helt utom min kontroll. Nu går mina tankar till vad vården eventuellt kunnat göra annorlunda. Om handläggningen av min andra förlossning verkligen var enligt boken? Jag vet att jag skulle må bäst av att inte börja rota i det men det är svårt. Jag har fortfarande luckor att fylla känns det som.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.