Det här inlägget är ett reflektions- och resonemangsinlägg utifrån en studie som jag hittat. Det är en mycket intressant studie som hade mätt nyblivna mödrars upplevda psykiska mående i relation till den egentid de hade möjlighet att ta. Den är inte ny och det har inte tillkommit en massa forskning på samma ämne, så vi får ta det hela med en nypa salt. Men, vi kan väl prata kring det?
Riskfaktorer för postpartumdepression
Det verkar utifrån statistiska underlag vara kvinnor med bristande socialt stöd, relationsproblem, låg inkomst, omvälvande livsmoment och/eller tidigare depression som har störst risk att drabbas av depression efter graviditeter. Även stora förlossningsskador har ett samband mellan utvecklingen av postpartumdepression. Studien (som jag hänvisar till överst i referenslistan längst ner) visade att 15 % av kvinnorna aldrig hade någon “egentid” – det vill säga tid när någon annan än de själva var med barnet. Hälften av kvinnorna hade”egentid” än en gång i veckan och ungefär hälften hade egentid en gång i veckan eller mer. Detta med egentid i relation till depression är alltså inte någon supervälbeprövad faktor som ökar risken för depression. Men det är ändå detta jag vill diskutera med er.
Vad gör vi med vår egentid?
Aktiviteterna som kvinnorna valde att utföra på sin egentid var i första hand egenvård – en lång dusch, ett besök hos frisören, att läsa en bok eller motsvarande. De aktiviteter som kom efter egenvård var nästan på delad andraplats hushållsaktiviteter och sociala aktiviteter (=umgås med vänner och familj). Allra sist prioriterade studiedeltagarna fysisk aktivitet. Dock fanns det ett samband mellan att de kvinnor som hade egentid en gång i veckan eller mer, var mer benägna att använda tiden till motion. Jag kan ändå förstå det, hur mycket fysioterapeut jag än är. Har jag varit täckt med bebiskräks och bröstmjölk en hel dag, och jag får välja mellan en dusch och att gå och träna, så kommer ju duschen gå först. Helt klart.
Mer egentid, mindre depression
Studien visade i alla fall att det finns en tydlig dos-responskurva mellan depressiva symtom och egentid. Förekomsten av depressiva symtom fördubblades i gruppen som sällan hade egentid, och tredubblades i gruppen som aldrig fick komma ifrån bebisen. Regelbunden egentid hade alltså i den här studien en potentiellt skyddande effekt på moderns psykiska hälsa.
Vad kan vi göra med den här informationen?
Det finns ju knappast någon poäng med att stressa nyblivna mammor att vara ifrån sina barn innan de känner sig redo. Men kanske ändå att det är bra att ge stöd för att försöka avdramatisera och ta bort skuldkänslor för dem som ÄR redo att lämna hemmet och barnet en stund i veckan. Även om detta skulle vara utifrån aktuell kultur och socialt sammanhang ovanligt tidigt. Kvinnor som drabbas av postpartumdepression kanske också mår dåligt över rädslan av att vara en dålig förälder, och att lämna barnet tidigt kan vara en sak som hos vissa triggar en sådan rädsla? Då hjälper vi kanske många genom att avdramatisera det här med behovet av att få vara ensam ibland.
Hur tänker du?
Jag började springa som motionsform efter att vi fick barn. Jag tror att det kom sig av ett behov av att få vara definitivt ensam. Och det är också därför jag aldrig skulle kunna tänka mig en löparvagn. Ingen får vara med när jag springer, hehe.
Referenser:
- Frequency of “Time for Self” Is a Significant Predictor of Postnatal Depressive Symptoms: Results from a Prospective Pregnancy Cohort Study
- Physical health problems after childbirth and maternal depression at six to seven months postpartum.
- Perineal Injury During Childbirth Increases Risk of Postpartum Depressive Symptoms and Inflammatory Markers
