Hur kan vi förändra kvinnovården? Det handlar inte bara om förlossningar, det handlar om endometrios, smärta vid sexuell penetration, diastaser, framfall, missade eller defektläkta muskelskador efter förlossning och generella attityder till kvinnors besvär. Kvinnor anses vara lite gnälliga, lite hysteriska, lite överdrivna, lite katastoftänkande och totalt icke-kompetenta till att förstå saker som sin egen hälsa. Nu drar jag det till sin spets, men min bild är att det ofta stämmer. En mans uttryck för smärta kommer på akuten antas vara mycket mer adekvat, än en kvinnas. En kvinna som söker vård för funktionsnedsättning får ofta höra svar som om det hon sökte för var estetiskt.
Vägra bära skammen
Det här är inte lätt, jag vet. Men så här tänker jag: Jag har drabbats av en förlossningsskada. Jag är till viss del analinkontinent efter det, och det försätter mig ibland i obekväma situationer. Problemet är mitt att hantera. Det är jag som bär med mig extra underkläder, våtservetter, bindor med anti-lukt-filter och äter mediciner dagligen för att optimera förutsättningarna för att slippa obehagliga läckage. Men SKAMMEN är inte min. Jag kan inte peka finger på någon annan och säga att den hör till någon annan specifik person. Men det är inte mitt fel, jag har inte valt detta.
Våga prata om det
Jag förstår att det på individnivå är mycket att begära. Men ändå, som grupp anser jag att vi alla har ett ansvar att prata mer om mens, kiss, bajs och sex. Kanske i trygga sammanhang, jag fattar om det inte är ämnen man tar upp med random person på tunnelbanan. Jag älskar när det i Facebookgrupper jag är med i dyker upp poster som rör detta. Mitt måtto är “tillsammans är man mindre ensam”, och det är precis så det är.
Lämna feedback till kliniker, anmäl vårdmissar
Vid brister i bemötande – prata med ansvarig chef. Vid brister i vården – prata med ansvarig chef, patientnämnden eller IVO. Mer om detta har jag skrivit här. Det inlägget gäller förlossningsskador specifikt, men jag tror att man kan dra paralleller till annan vård ganska lätt. Jag har vid några enstaka tillfällen som anställd inom vården haft kollegor som jag misstänkt att inte riktigt kan sitt jobb/inte är rätt person för sitt jobb. Det kan vara en känsla som en eller flera kollegor har, men det är väldigt svårt att gå till chefen och “skvallra” på lite oklara grunder. Chefer kan ju också ha en nästan omöjlig sits för att förändra situationen, om de inte har konkreta underlag att gå på. Att patienter klagar är alltså SUPERVIKTIGT, för det kan vara precis det som gör att en person får vidareutbildning, bättre stöd, handledning eller kanske till och med byta jobb. Alltså – att lämna in feedback är JÄTTEJÄTTEBRA. Och: glöm inte att berömma det som är bra. Tror att det är minst lika viktigt – det kommer ju förstärka det som är bra.
Vara besvärlig patient
Det här med att inte ge upp är viktigt. Det är också dumt, att det “krävs att man är frisk för att vara sjuk”. Jag förstår att det är jobbigt och kräver ork som man inte alltid har. Men för att driva på förändringen tror jag att det är viktigt att vi kräver den vård som vi förtjänar. Stå i kö, sök överbelasta dem som är bra. Låt det synas i vårdstatistiken att det finns för få vettiga, empatiska och kunniga vårdgivare.
Kräva att vårdpersonal är inläst
Det finns inte jättemycket nationella riktlinjer inom kvinnohälsa, men för endometrios finns det faktiskt. För förlossningsvård hade jag gärna velat att backenbottenutbildning.se hade en certifiering, så att man helt enkelt kunde vägra att föda vid kliniker eller med vårdgivare som inte har adekvat kompetens om bäckenbotten. Man kan kräva att det är två barnmorskor med när man föder, två som kollar bristningar och syr tillsammans. För fysioterapeuter finns riktlinjerna för bäckensmärta och analsfinkerskada. Vilka mer finns?
Följ aktivisterna
Jag börjar bli gammal i gemet nu och har sett många aktivist-konton inom området komma och gå. Jag följer alltid med intresse och hejar på härifrån mitt hörn, men har ju lite för mycket med mitt egna arbete för att kunna engagera mig. Men de jag kommer på såhär på rak arm som är aktiva just nu är Diastasupproret, Endometriosen, BB-krisen. Kommer du på fler? Tipsa gärna!
Påverka politiskt?
Jag är inte politiskt aktiv och jag är inte heller särskilt kunnig inom det här med att påverka våra folkvalda. Men jag vet att det då och då görs namninsamlingar och liknande för att trycka på och visa att vi är många som önskar förändringar. Jag vet inte, alltså läs mig inte med en dryg röst nu – utan kanske bara okunnig – men gör det någon skillnad? Jag vet inte. Något som jag tror ändå var av vikt och värde med de “arga BB- marscherna” för några år sedan, det var att gravida/födande/partners och barnmorskeprofessionen gick ihop och krävde förändring. Nu de senaste veckorna har det varit mycket uppmärksammat om BB-krisen i media, men de reaktioner jag sett från barnmorskor är motvals-reaktionen “sluta skrämma upp de födande”. Jag bli lite knäckt över att vissa barnmorskor tror att de är de enda som får rapportera om krisen i förlossningsvården. Jag fattar att det är deras jobb, och att deras jobb kanske delvis blir ÄNNU tuffare om alla kvinnor är skräckslagna för att föda. Men ändå. Vi behöver nog kämpa tillsammans.
Hur ska vi förändra kvinnovården?
Inte acceptera läget, kräva mer, vägra bli förminskade och sluta bära skam som inte är vår. Lägg ansvaret för missförhållanden där de hör hemma – hos verksamhetschefer, klinikchefer och politiker. Söka stöd hos andra och sluta samman kring i forum som finns för att uppmärksamma samhällsproblemet. Så tror jag. Vad tror du?
Heja! Grymt skrivet!
Så bra skrivet! 🙂
P.S. Första ordet i första underrubriken behöver nog ett “r” för att bli ännu bättre?
Tack och tack!
Jag blev dåligt bemött under min senaste kontakt med vårdcentralen, verkligen misstänkliggjord på varje sak jag berättade. Hur går jag tillväga för att lämna feedback till ansvarig chef? Gör jag det skriftligt eller via telefon?
Det kan kanske vara svårt att få tag i någon per telefon men lyckas du med det är det nog bra. Brev är ju annars rätt tryggt.