Den längsta, kortaste tiden

Den längsta, kortaste tiden. De där första månadernamed bebis. De gör något konstigt med en. Det skapar så märkligt inåtriktade perspektiv på livet. Gör allt att bli helt skevt i tid.

Det där var ju IGÅR men också en livstid sen.

Så tydligt i bloggvärlden

Visst märkts det så tydligt på många olika mammabloggar. Att många drabbas av de där skeva perspektiven. Bloggare tycker en massa och får också utstå en massa människors åsikter om föräldraskap och moderskap, barnuppfostran och sånt. Både influencers själva och deras läsare kan framstå som helt vansinniga ibland. Sociala medie-profiler verkar tycka att det är deras fulla rättighet att basunera ut sitt egna skeva kroppsideal och bantningspanik. Läsarna verkar ofta tycka att det är deras fulla rätt att basunera ut sina egna tankar tillbaks.

Jämfört med att vara ny på jobbet

Det finns ingenting annat nytt i livet som vi tänker att vi behärskar och har full rätt att oödmjukt uttrycka åsikter om, som just föräldraskap. Jag menar såhär: de flesta som börjar på nytt jobb har efter 8-9 veckor fortfarande ett förhållandevis ödmjukt förhållningssätt. En insikt att en bara börjat nosa på grunderna i yrkets kunskapsdjup. Efter två månader kan de flesta inte ge kategoriska svar eller måla upp bilden av att veta allra bäst. Men många föräldrar har efter två månaders föräldraskap fått en släng av de där skeva tidsperspektiven som bara bebisbubblan och sömnbrist kan ge. De börjar helt sonika få hybris och känna sig som världens uppslagsbok i föräldraskap.

Barn två och framåt

Det var för vår del ödmjukande att få barn nummer två. Saker som var dödsviktiga för oss i början med Wollmar. Sånt som jag kunde tänka att andra föräldrar gjorde ”fel” insåg vi att verkligen inte gick att överföra rakt av till andra. Exempelvis: med ett enda barn som sov superbra var det viktigt för oss att han sov mycket i sin egna säng. Det tyckte vi var viktigt och ”rätt”.

Nu, heh? I flera år sov vi större delen av nätterna alla fyra i samma säng. Wilfred sov med oss för att han sov för kasst annars. Wollmar sov med oss för att han helt sonika tog sin napp och snuttis och travade över till vår säng varje natt. Ingen bar bort barnen, det var helt bortprioriterat när att överhuvudtaget få sova står lååångt över sovkomfort i prioritet. Nu har vi återigen en bebis som trivs bra i sin egen säng. Beror det på för förträfflighet som föräldrar? Njä.

Det här med träning

Jag har ju skrivit en del den senaste tiden om vad olika sorters träningsprofiler tycker att de kan påstå om gravidträning etc. Undrar verkligen var ifrån alla dessa personer kommer, som tycker att de kan så mycket? Jag tror att det är så här.

Jag kan träning, jag är en tränande person själv och jag har erfarenhet av att träna andra. Nu har jag också erfarenhet av att vara gravid/föda barn/ha en postpartumkropp – så bra, då kan jag också allt om mammaträning”.

Random socialamedie-träningsprofil

Kan det ligga något i det? Att det är samma slags o-ödmjukhet som kommer från upplevd men begränsad erfarenhet dessa skeva tidsperspektiv? Gör denna länsta, kortaste tid att personer kan tro att de är proffs utan egentligen professionalism?

The longest shortest time

Ja, titeln och några av tankarna i det här inlägget är inspirerade av den enda föräldrapodden jag faktiskt tyckt om – ”The longest shortest time”. Den är briljant på så många nivåer!

Mer på liknande tema:

Om föräldraskap

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.