Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör nu, har det blivit gjort förut?

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

min släkt i Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade garanterat anställda till hjälp.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blev förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om “vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är väl historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små? Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, “egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt rimligt, att leva som vi lever nu. Min mormors mor, min egen mormor eller min mamma har inte haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda? Vi behöver trots allt inte tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör, eller baka vårt eget surdegsbröd för den delen.

Är vår vardag orimlig?

Kan vi tänka tillsammans om detta? Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Mer läsning om otillräcklighet!

1 kommentar till “Tankar om familje- och kvinnohistoria”

  1. Min farfar jobbade på bank, ett rätt fint jobb och han hade ibland jobbkontakter hemma på middag. Farmor stod som tiden bjöd för matlagningen. Saxat ut samtal mellan henne och mig:
    ”Vad lagade du då?”
    ”Alltid trerätters, sparrissoppa till förrätt.”
    ”Åh, det är ju supergott! Har du kvar receptet?”
    ”Du det finns på påse faktiskt.”
    Jag försöker komma ihåg att ibland kan det kännas rätt gött att ge fingret åt normen och traditionen om den känns stressande eller kvävande.
    Här blir det kanske andra områden som får stryka på foten eftersom jag till skillnad från farmor tycker att matlagning är kul. Fast ibland kan vissa saker bli stressande fast man tycker de är roliga och det blir ju extra knepigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *