Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Låt oss ropa över hustaken

Låt oss ropa över hustaken

Klagar vi för mycket? Nej, låt oss ropa över hustaken!

Som en person som ofta belyser bristerna inom kvinnosjukvården bemöts jag ibland av attityden att “nutidens unga kvinnor klagar för mycket”. Det här gör mig galen. Det är väl knappast så, att bara för att din mormor och mamma gick omkring och led av både framfall, svårigheter att hålla fisar och urinläckage utan att klaga, så betyder det att dagens kvinnor borde leva upp till detta ideal av “lid i tysthet”? Faktum är ju också att det utgör en betydande skillnad vad vi använder våra kroppar till. En hemmafru kan läcka fisar och springa på toa stup i kvarten, en kvinna i ett kontorslandskap kanske inte gillar läget. Faktum är att moderna kvinnor springer maraton, tränar crossfit och genomför en svensk klassiker. De som menar att “nutidens unga kvinnor klagar för mycket” misstänker jag att är samma slags bakåtsträvande personer som också menar att “kvinnor som har fött barn behöver inte springa eller lyfta tungt”. Välkommen till 2000-talet, min vän.

Vi måste anpassa kvinnosjukvården till modern tid

Hey, jag är ingen samhällsanalytiker. Men låt mig försöka beskriva. Kvinnor idag vågar stå för att de vill ha ett fungerande sexliv. Moderna personer vill kunna träna. Kvinnor idag tycker inte att en förlossning ska behöva innebära livslånga smärtor eller besvär. Kvinnor idag accepterar inte blöja som en lösning på inkontinens. Så, låt oss anpassa kvinnosjukvården efter detta.

 Det är fel på systemet

Det är fel att säga åt oss att vi klagar för mycket när det är hela kvinnosjukvården som har fastnat i en historisk kvinnosyn. De som säger att vi kvinnor som ska skilja på våra upplevelser och “verkligheten” har fel. Kvinnors eget ansvar är att optimera förutsättningar för sin egen hälsa, och att ta ansvar för sin egen situation och söka hjälp när hälsan sviktar. Men kvinnosjukvården kan inte ens möta kvinnor där. Vet du hur många patienter jag träffar i veckan som har sökt vård hos otaliga vårdgivare innan de slutligen hittar till någon som är beredda att lyssna på dem och ta deras besvär på allvar? Jag har träffat tonåriga kvinnor med smärta vid sexuell penetration som fått höra att de bara ska slappna av. Nyförlösta kvinnor som fått höra att de bara ska knipträna, fast hälften av bäckenbottens alla muskler är av. Jag har träffat äldre kvinnor där kontinensen havererat sedan många år, som fått höra att “det blir sådär efter att du fött några barn”. Det är ju inte jättekul att vara den som klagar. Men om det där det som krävs för att få till en förändring, så får vi fortsätta höja våra röster.

Systemet behöver ändras både vad gäller vård och värderingar

Det som saknas i debatten om kvinnosjukvården (för nu pågår det äntligen en debatt!) är värderingsfrågorna. Jag tror att problemet ligger MYCKET mer på värderingsnivå än på en ekonomisk/politisk nivå, om jag ska vara ärlig. Systemet byggs upp av dem som styr det, och de som arbetar inom det. Systemet bärs av både privata och kollektiva uppfattningar och föreställningar. I detta sammanhang uppfattningar och föreställningar som utgör kvinnosynen i vårt samhälle. Jag uppfattar det som att många barnmorskor och andra vårdgivare börjar jobba inom kvinnosjukvården med passion och en längtan efter att göra gott för kvinnor. Efter några år har deras passion filats ner av det patriarkala systemet inom sjukvården. Om vi vill förändra systemet måste vi jobba med hur personer, både chefer och anställda, ser på kvinnor.

Låt oss ropa över hustaken

Om du hamnat i kläm i bristerna i kvinnosjukvården har du rätt att vara arg, besviken och ledsen. Det är naturligt. Försök att identifiera vilket problem som behöver lösas och vilka attityder som står bakom. Sätt ord på detta utan att skuldbelägga och anklaga. Ge konstruktiva förslag till förändring. Skriv först ner hela din upplevelse. Läs igenom och filtrera igen. Ta bort ilska som lyser igenom, inte för att du inte får vara arg. Tvärt om. Men mottagaren kommer ta din upplevelse på mer allvar om du inte låter arg. Din egen historia har redan hänt, i bästa fall kan du få upprättelse, men du kan inte ändra något av det som redan skett. Skriv om, skriv så att du belyser ett systemfel som du önskar ha ändrat.  Skicka iväg! Skicka till chefer. Skicka till politiker. Skicka till tidningar. Kanske får du inget svar. Kanske tar läsaren inte till sig något alls. Kanske blir svaret “vi har inte ekonomi att genomföra den här förändringen”. Men vi kan belysa både stora och små saker. Det finns GARANTERAT saker som kan förändras med små medel.

Klaga på vården

Jag har skrivit mer om detta in ett inlägg här, det berör just förlossningsskador men en del saker är aktuella även för andra besvär.

4 kommentarer till “Låt oss ropa över hustaken”

  1. Som proffspatient på BBC Huddinge fick jag i veckan reda på att min levator är skadad. Har sökt vård i fem år hos olika gynekologer som sagt ”bara kniiip, allt ser bra ut!” (Fysioterapeuten på Huddinge bedömde min knipförmåga till en 3:a på en skala 1-5, fyra mån postpartum).

  2. Först: tycker att jobbet ni gör så viktigt och bra! Den allmänna vården ska ta hans om allmänheten hälsa, dvs även kvinnors. Men. Nu är jag gravid och funderar på att skaffa en förlossningsförsäkring från Moderna försäkringar. Jag är något av en drottning av besvärliga kvinnoåkommor som det är svårt att få vård för (vestbulit, uretrit, ibs) och vet inte om jag kommer orka en till vända av att hålla på och bråka med vården ifall jag får en förlossningsskada som inte är enkel att fixa. Egentligen är det lite galet, betala nästan 7000 kronor för en försäkring för vård jag har rätt till, men det kanske är värt det? Kort är att försäkringen utlovar en operation och gynekologbesök osv ifall man får vissa förlossningsskador. Ja, jag vet verkligen inte hur jag ska tänka!

    1. Jag tycker också att det är svårt. Operationerna och gynekologbesöken ingår ju i högkostnadsskyddet, de kostar ju pengar upp till frikort. Det är ju tillgången till vården som är svår, och bara för att du har försäkringen dyker det inte plötsligt upp en mängd kompetenta vårdgivare i Sverige. Det finns fortfarande bara en handfull riktigt bra bäckenbottenkirurger i Sverige, så problemet är inte att det är dyrt att opereras, utan att det är svårt att få vård. Där kanske försäkringen å andra sidan ger “en gräddfil” in till vården? Får man ersättning för sjukskrivning och inkomstbortfall etc så är det ju också kanske en annan grej. Jag vet inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *