När Wilfred, vår mellanson, var liten läste jag ett blogglägg som Louise skrivit om det här med utseendehets och mammor. Ursprungligen var det någon annan mammabloggare som hade skrivit ett inlägg om “mammor som gett upp”, om att de har lagt av “ansvaret mot sig själva” att vara fina och välklädda så snart ett barn kom in i bilden. Jag kom att tänka Louises gamla inlägg häromdagen och ville fundera att varv till om det här med fina och fula mammor.
När jag är ledig är jag ful
Jag har inget intresse för smink eller kläder. Visst respekterar jag alla som har det, jag förstår att det KAN vara kul och att man kan ha oändlig glädje av att få pyssla om sig själv. Jag är inte konstigare än att jag själv mår bra av att känna mig snygg. Men det är när jag ska jobba, kanske föreläsa eller möta många människor. När jag är ledig vill jag bara ha bekväma kläder och noll smink. Jag är alltså både en sådan som vill vara fin “för min egen skull” i sammanhang där det stärker min självkänsla, men jag kan också njuta av att vara “ful”, lika väl för min egen skull.
Det är inte att ge upp?
Jag förstår poängen att för en nybliven förälder kan slusk-träsket kännas rätt djupt. Sömnbrist, bröstmjölksläckage, bebiskräks, barnsnor, slarvtofs och samma kläder dag efter dag… Det kan kännas bedrövligt. Om man är van att ha utseende-ribban mycket högre fattar jag att det kan kännas som att man gett upp. Men det kan ju också vara den enda rimliga prioriteringen? Det som faktiskt får en att må bra? Att prioritera sömn, kaffe eller en frisk promenad framför att vara snyggt sminkad eller välklädd? (Jag förstår också att vissa kan ha allt det där samtidigt, men de är väl kanske ändå inte i majoritet).
Det finns kanske gränser
Alla vettiga människor känner väl när sluskeriet går till överdrift? Som när en legat sjuk i influensa i flera dagar och tillslut lyckas kravla sig upp och ta en dusch – den där befriande känslan av att ömsa skinn. Jag har ändå haft liknande upplevelser mitt i bebiskaoset också. Men då är det ta mig tusan inte något självvalt? Då är det ju typ kaos i livet och allt handlar om överlevnad. Det handlar ju kanske inte om att man har gett upp?
Har jag ett ansvar att vara fin?
Jag tänker att någon som ser det så nästan måste ha lite nedsatt empatisk förmåga att se att andra människor kan ha andra, tuffare, omständigheter än en själv. Och en o-ödmjuk oförmåga att se att alla kan ha olika ork och drivkraft. Jag har haft en väldig ork och drivkraft att driva den här bloggen genom tre spädbarnsperioder och föräldraledigheter. Men jag har inte haft drivkraft att vara så där särdeles snygg. Borde jag det? Är det ett ansvar jag också har? VARFÖR i hela världen skulle det vara viktigare att vara fin än funktionell? För att det ingår i bilden av att vara kvinna. I konceptet ingår att jag, förutom att vara mamma, också är prydlig, behagfull och fin. Hej historiska kvinnoideal!
Fula mammor
Borde jag prioritera annorlunda för att någon inte ska tycka att jag är en förtappad själ som sitter här osminkad med noppig tröja och håriga ben?
Intressant. Förut var jag en sådan som sminkade mig varje (jobb)vardag, och ibland på helgerna om jag skulle någonstans. Ett tag (när jag var lite yngre) kände jag att jag inte ens ville gå och handla utan smink. Det blir ju så, när man är van att se sig själv med ett ”filter”, att man tycker att man ser ful ut utan det.
Nu har jag inte sminkat mig på ett och ett halvt år (endast täckstift på eventuella röda prickar samt lite puder ibland för att inte vara så blank). Och det är så himla skönt. Jag spar så mycket tid på morgonen, jag spar pengar och jag spar miljö (genom att inte köpa smink då).
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara utan smink på jobbet, men jag bestämde mig när jag började på ett nytt jobb att jag inte skulle sminka mig. För då är ju ingen van med hur jag ser ut som sminkad. Då ser man ju så att säga ”normal” ut i deras ögon utan smink, för de har inte sett något annat.
Det är också väldigt nyttigt för självkänslan att vara utan smink, för ju mer man är det desto mer normal känner man sig. Nu tycker jag inte alls att jag ser konstig ut med smink. Snarare tvärtom. Kan tycka att sminkade människor ser onaturliga och tillgjorda ut. Jag tycker tom att jag är snygg utan smink.
Dessutom känns det som en fin signal till mitt barn att jag visar att jag inte behöver ”fixa till mig” för att gå ut. Att utseendet inte är det viktiga. Och man är också så mycket mer fri utan smink, kan kramas och gnugga ansiktet i barnet utan att behöva tänka på att smeta ut ansiktet 🙂