Tips inför förlossning

Jag träffar många gravida, både privat i bekantskapskretsen och i mitt arbete. Utifrån att jag ofta följer mina patienter länge och hör vad de kämpar med både fysiskt och psykiskt har jag numera en bank av åsikter, tips och råd inför förlossning. Även om jag inte är barnmorska.

Det handlar inte om vad du kan packa i BB-väskan eller om förlossningsbrev. Utan det handlar om det där som är svårt att ta på, lite mer flytande saker. Jag tänkte att ni också ska få hjälpa mig att fylla på listan!

Planera inte för mycket.

Forskning har visat att om det blir för stora missmatchningar mellan kvinnans förväntningar och utfallet av förlossningen ökar risken för att den kommer upplevas som traumatisk. Komplikationer som tillstöter går inte att planera för, och händer det så händer det. Det handlar inte om ett misslyckande om förlossningen inte går som du tänkt dig.

Träna på att slappna av på kommando

Det jag som fysioterapeut kan rekommendera är att träna på att aktivt slappna av på kommando. Jag träffar så OTROLIGT många patienter som inte kan slappna av när jag jobbar med deras kroppar. Ibland tänker jag på att det kan bli en svårighet under förlossningar. Det är en enorm fördel att kunna slappna viljemässigt mellan värkarna, att inte fastna i ett överspänt läge där kroppen gör av med onödig energi bara i väntan på nästa smärtvåg.

Gör upp en kommunikationsstrategi

Prata igenom hur du vill bli peppad och bemött med din partner eller medföljande. Du kanske inte kan VETA, men du kan ana. Jag brukar likna det vid hur jag vill bli bemött när jag har blödande skoskav och lågt blodsocker efter en promenad på stan (alltså en aktivitet jag inte blir direkt peppad av). När du mår pest och pina, vill du bli bemött med käcka hejarop, tysta klapp på armen, en kokt med bröd från kiosken, eller peppad av gangsta rap i bakgrunden? Jag tror att du kan hitta situationer, inte som liknar en förlossning, men från vilka du kan dra paralleller till hur du bäst tar emot stöttning.

Hur kan du signalera att du ändrat dig?

Tänk igenom hur du ska kunna signalera om du byter önskemål om stöd helt plötsligt. När förlossningen sätter igång kanske du inser att den skrämmer skiten ur dig, och du istället vill bli omhållen ömt och tröstad med en sval hand på pannan? Eller så inser du att du är som gjord för att föda barn. Att du blir topp tunnor rasande om den där ömma handen närmar sig dig överhuvudtaget? Bestäm en signal för hur du signalerar nej, stopp, byt taktik! 

Släpp kontrollen

Det här är ju naturligtvis jätteläskigt. Men om du ser det som att du själv väljer att släppa kontrollen, att följa hur förlossningen går framåt och att ta värkarna en i taget så kan det kännas bättre. Du har valt att släppa kontrollen, den togs inte ifrån dig. Det kan bli en viktig mental skillnad.

Fundera på worst case scenarios

Prata igenom en del worst case scenarios med den som ska vara med dig på förlossningen. Hur vill du bli hjälpt om du plötsligt blir rädd? Hur vill du göra för att påkalla personalens uppmärksamhet om ni vill veta alla möjliga alternativ till det som håller på att hända? Om du vet att ni har svårt med det, bestäm er för ett tillvägagångssätt hur ni vill göra för att berätta att ”nu är vi inte bekväma med vad som händer, finns det några möjliga alternativ?”. Att vara föreberedd på sugklocka och snitt kan hjälpa ifall det händer. Läs på om kejsarsnitt även om du inte ska göra ett planerat. Skulle det komma till läget att ett akutsnitt behövs så är det skönt att veta vad som ska hända och hur det går till. För i det läget är väldigt svårt att ta in och bearbeta en massa ny information.

Vad behöver du veta?

Vill du veta mer om smärtlindring, sugklockor, klipp eller förlossningsställningar? Kunskap är makt och förlossningar behöver inte vara något som bara ”händer dig”. Bäckenbottenutbildning.se är ett utmärkt ställe att börja!

Glöm inte att födseln bara är början

Läs på om amning i förväg om du vet att du åtminstone kommer vilja testa. Babybaby.se är en bra start.

På samma tema på bakingbabies

Undvika och förebygga förlossningsskador

Att spricka vid förlossning

Vad har du med dig för erfarenhet från förlossning som kan bli ett konstruktivt råd till någon annan? Berätta!

Hjälp mig att fylla på listan! 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Comments (7)

Ett tips jag har till förstagångsföderskor som inte har planerat snitt, gäller val av smärtlindring. Den bästa smärtlindringen är den DU SKÄLV känner att du vill ha. Jag ville bara ha lustgas vid mina förlossningar (och det fungerade toppen för mig). Vill man ha exempelvis epidural, ja då är det säkert det bästa för just dig. Jag känner att det som gör mig trygg, det är det bästa valet. Detta råd gäller dem som i förväg har en känsla för vilken typ av smärtlindring de vill ha. Många av mina vänner som är förstföderskor (utan planerat snitt), har varit jätterädda angående smärtan. Och verkar ha tyckt att jag var någon sorts supermänniska som var så duktigt som bara hade syrgas. Tanken på att inte ha ”riktig” smärtlindring skrämde dem. Men för mig var det helt tvärt om. Tanken på epidural eller blockader skrämde skiten ur mig!! Det som känns bra för dig angående smärtlindring, är antagligen bra för just dig.
/camilla

Bit inte ihop och var så himla duktig under förlossningen! Vill du ha något så försök be om det utan att känna att du är till besvär. Det är personalens jobb att hjälpa dig igenom detta och om du vill ha någon smärtlindring eller något att äta eller vad som helst så ring på klockan och be om det. Tänk inte att du inte vill störa dem och att de har mycket att göra. Just i den situationen får man lov att vara självisk!

Och försök vara tydlig med din partner innan och under förlossningen så att hen vet vad du vill och kan föra din talan.

Jag som förlossningsskadad från första förlossning bestämde mig att (vid andra förlossning) jag inte får ”självdiagnotisera mig själv” innan det gått minst 2-3 månader, eftersom kroppen återhämtar sig så drastiskt denna tiden. Jag sa till min man att han skulle påminna mig om det ifall jag skulle känna mig nedstämd denna tiden.

Angående smärtlindring så väga be om det i ett tidigt skede och säga till för det är inte säkert att personalen erbjuder det utan att det kommer från dig först.

Oj vad bra inlägg och vilka bra kommentarer – SOM jag önskat att jag fått läsa det innan min förlossning i juli! Allt gick bra med bäbis och underliv – däremot lite mindre bra för mig (mår bra idag).

Jag tränar hårt och mycket och har gjort det i över 10 år och när jag läste det du skrev om att ”slappna av på kommando” tänker jag direkt på det här med att ”ta i på kommando”.
När mina krystvärkar kom igång och min barnmorska sa ”ta i nu, allt du kan!” (Och jag också blivit coachad med att hålla andan och inte skrika för att rikta kraften bättre; superbra tips) – så tog jag i ALLT jag hade. Grejen var bara att jag inte förstått/tänkt/reflekterat/aldrig prövat att ”ta i allt jag kan” samtidigt som jag ”slappnar av” i bäckenbotten. Tycker inte alls att det var samma att bajsa som att föda barn. Resultatet och konsekvensen blev att jag efter 50 minuters krystarbete och bäbisen kommit ut hade dubbelseende, ett helt uppsvullet ansikte med spruckna kapillärer i hela ansiktet och i ögonen. (Efter MR och datortomografiröntgen pga rädsla att jag fått hjärnblödning visade det brusten muskel i ögat och liten blödning i hypofysen = det gick bra och synen var återställd efter en månad). Jag hade tagit i allt jag hade men på fel sätt. Jag har lärt mig massor (som exempel att jag hade kunnat ”rida” på mina krystvärkar mer och bara ta i med hjälp av dom) inför nästa gång jag ska föda barn, men det jag saknade var att olika kvinnor med olika fysiska förutsättningar har olika sätt att tackla förlossningar. Att ta i allt jag kan innebär automatiskt för mig att jag också aktiverar bäckenbotten (tänk styrkelyft).

Tycker också att jag och min barnmorska fick en superbra connection när jag fick förklara för henne att jag var orolig att spricka, och att jag verkligen behövde henne som coach – att om hon bara instruerade mig hur när och vad så skulle jag följa henne. Hon var en stjärna och jag är så tacksam att hon var just en kanoncoach.

Att visualisera efteråt. Inte att ”få bebisen på magen” utan mer vad du vill göra med ditt barn när hen är större. Jag hade en fjällvandring med mitt kiddo som mentalt mål under första förlossningen. Det har ännu inte hänt (hon är snart fyra år), men det var det jag längtade efter mest att få visa mina barn. Skog, fjäll, natur och nybakt bröd mitt på fjället. En bild från fjället var med i förlossningsväskan. Det var enormt mycket kraft i den drömmen som hjälpte mig att vara starkare än jag någonsin kunnat tro.

När personal föreslår interventioner kan denna förkortning vara till hjälp för att förstå anledningen bättre och få information och kunna göra ett övervägt val. Känna sig delaktig i beslut om sin egen kropp. Use your BRAIN.
Benefits, Risks, Alternatives, Intuition, Nothing.
Vilka är fördelarna? Vilka är riskerna? Vad finns det för alternativ? Vad säger min intuition? Vad händer om vi inte gör något alls/väntar?

Jag var väldigt nervös under graviditeten gör hur jag skulle reagera under förlossningen. Det var ju något jag aldrig gjort förut. Hur ont gör det? Hur lång tid tar det? Kommer jag få det stöd jag behöver frå min partner och personalen ? Vilket stöd behöver jag?

När så förlossningen startade följde jag bara med. Gick på känslan i kroppen. Sa min första tanke till min partner om vad han kunde göra för mig.
Där i förlossningsrummet är det du som föder och ditt barn som är i centrum. Din partner är där för att stötta dig. Personalen på förlossningen är där för dig med medicinsk expertis. Lita på deras råd. Jag tog alla deras förslag/råd som ledande frågor och sa ja till allt. Jag tänker att de är experter, de vet vad som kan fungera bäst utifrån var jag är i värkarbetet, smärtintensitet och hur jag och barnet mår.
Att ta egna beslut angående ex. smärtlindring mitt under värkarbete hade inte fungerat, jag var inte riktigt närvarande. Jag var fullt fokuserad på min kropp, värkarna och andningen.

Så mitt råd är; var självisk, du är i centrum. Och lita på personalen, de är erfarna och vet vad som kan vara det bästa för dig och barnet.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.