Gästinlägg av Anna Akselsson.
Jag heter Anna Akselsson, är leg. Barnmorska och doktorand. Min forskning handlar om fosterrörelser och hur den gravida kan lära känna sitt barns unika rörelsemönster. Jag börjar närma mig slutet på min forskarutbildning vilken har varit oerhört berikande kunskapsmässigt men även på ett privat plan.
Barnmorska och lärare
Jag började arbeta som barnmorska till sommaren 2006 och fascinerades av födande och förlossningsögonblicken som jag fick vara med om. Jag älskade möten med många olika kulturer och olika typer av människor. Redan efter några månader som nyfärdig barnmorska fick jag undervisa läkarkandidater som var i slutet av sin utbildning. Jag började inse vad roligt det var att utbilda andra och stärktes i min roll som barnmorska när jag förstod att jag faktiskt kunde en hel del. Det var oerhört roligt när jag sen fick pris för bästa handledare av läkarkandidaterna vilket stärkte mig ytterligare.
Jakten på evidens
Som kliniker funderade jag hela tiden på varför vi gör som vi gör och om det finns vetenskaplig grund för det. Jag undervisade barnmorskestudenter och deras nyfikna frågor fick mig att lära mig ännu mer. Arbetet som barnmorska fortsatte sen på mottagning och jag tyckte verkligen att det var inspirerande med alla möten och variationen i arbetet. Som barnmorska har jag alltid satt kvinnan i centrum och anpassat mig efter dennes behov. Jag har alltid försökt stärka kvinnan i hennes val, tankar, rädslor och funderingar.
Pilotstudie om fosterrörelser
En dag fick jag ett erbjudande från professor Ingela Rådestad, via en tidigare kollega, om att utföra en pilotstudie på barnmorskemottagningar och det handlade om fosterrörelser. Jag tänkte direkt att det är så svårt med fosterrörelser och hur man som barnmorska ska råda kvinnor. De gravida som jag har mött verkar också tycka att det är svårt. Jag tackade ja till projektet som senare skulle leda mig in på forskarbanan. Detta är jag oerhört glad och tacksam för idag.
Under tiden som jag har utfört min randomiserade kontrollerade studie på barnmorskemottagningar i Stockholm så har jag insett att allt handlar om att stärka den gravida kvinnan, så kallad ”women empowerment”.
Varför är det viktigt med fosterrörelser?
Barnets rörelsemönster har länge använts som ett mått på barnets välbefinnande. Barn som får en sämre miljö i livmodern försöker spara på energi och ligger därför mer stilla. Det är bara den blivande mamman som kan känna om rörelsemönstret förändras. Om man som gravid blir bekymrad över att rörelserna inte känns som de brukar så bör man kontakta barnmorskan. Det är dock viktigt att komma ihåg att de allra flesta som söker för minskade fosterrörelser föder ett friskt välmående barn.
hur ska jag tänka som gravid?
I sista delen av graviditeten så har de allra flesta barn ett rörelsemönster och det kan vara bra som blivande mamma att ta en liten stund varje dag för att lära känna just ditt barns unika rörelsemönster. Se det som en mysig stund med ditt ofödda barn. Det är du som gravid som känner ditt barn bäst. Gravida uppmärksammar ofta sitt barns fosterrörelser men ibland kan det vara till hjälp att göra det på ett mer strukturerat sätt. Mindfetalness heter metoden som jag forskar på och man kan läsa mer om den på www.mindfetalness.com
Hur gick studien till?
Det är en randomiserad kontrollerad studie vilket innebar att alla barnmorskemottagningar i Stockholm lottades till Mindfetalness eller rutinvård. De barnmorskor som arbetade på mottagningar som blev lottade till Mindfetalness delade ut en broschyr till de gravida i graviditetsvecka 25. I den broschyren stod det information om fosterrörelser samt om hur man praktiserar Mindfetalness. Jag har sen följt kvinnorna tills de har fött barn via register för att titta på om Mindfetalness påverkar graviditetsutfall. Det är cirka 40 000 gravida med i studien.
Vad är Mindfetalness?
Det är en enkel metod, lite ”back to basic” så att säga. Det går helt enkelt ut på att ha en mysig stund med ditt ofödda barn och lära känna det. När barnet har en vakenhetsperiod lägger du dig ner på sidan i cirka 15 minuter och fokuserar på rörelsernas karaktär, styrka och frekvens (men inte räkna enstaka rörelser). Många kvinnor som har utövat Mindfetalness uttrycker att det är en härlig stund, att de lär känna sitt barn bättre och att de känner sig trygga. Din partner eller blivande syskon kan också vara med ibland för att även stärka anknytningen för dem.
Vad händer nu med forskningen?
Vi är inte klara med alla analyser än men mycket tyder på att det är positivt att gravida kvinnor uppmuntras till att lära känna sitt barns rörelsemönster. Något som frustrerar mig enormt är en debatt som pågår i olika länder med frågan om vi som hälso- och sjukvårdspersonal ska uppmuntra gravida kvinnor att vara uppmärksamma på fosterrörelser. Kritiker menar att då söker bara kvinnorna sjukvård i onödan vilket kan skapa onödiga interventioner som kejsarsnitt och induktioner. Så verkar inte alls vara fallet med min studie och de resultat som jag kan se.
Kvinnans rätt till information
Vad har vi då för alternativ om den gravida är den enda som kan känna sitt barn? Ska vi tänka på samma sätt när det gäller andra hälsofrågor? Till exempel: nej, vi ska inte informera om symtom på hjärtinfarkt för då söker bara en massa folk i onödan? Jag anser att det synsätt som förs fram i debatten är att nedvärdera kvinnan!
Disputation 2020
Jag planerar att disputera under 2020 och hoppas på att kunna bidra med kunskaper till blivande föräldrar och personal som arbetar med de gravida. När jag blir klar doktor i medicinsk vetenskap så vill jag gärna fortsätta forska men kombinera det med att arbeta med gravida inom klinik. Undervisa är fantastiskt kul det också så jag hoppas på att kunna kombinera alla tre områden. Helt klart kommer min forskningslinje alltid att fokusera på att sätta kvinnan i centrum och ”women empowerment”!
Forskarkalendern är helt fantastisk! Vilket arbete ni gör med det här bloggupplägget, så proffsigt och fantastiskt sätt att sprida kunskap
Åh, jag var med i studien under min andra graviditet! Tyckte det var riktigt bra, och saknade det nästa graviditeten, så körde själv igen. Jag har från början varit orolig kring förändring i fosterrörelser (min lillasyster dog 3 h efter en urakut snitt pga ett sällsynt tillstånd, där enda symptom var minskade fosterrörelser sista dagarna) och upplevde att det gav mig ett lugnt när jag kände till bebisens dygnsrytm och rörelsemönster.
Kan bara hoppas att mindfulfetalness blir till rutin på alla BMM
Jag minns att jag blev provocerad av min barnmorska när hon föreslog detta. Det känns som ett väldigt tungt ansvar att vara den enda som kan känna om något är på tok. Jag jobbar delvis utomhus och hade liksom inte den tiden att när bebisen rörde sig lägg mig ned och ”gosa”.
Jag önskar att det fanns ett annat sätt. Min bebis var inte särskilt aktiv i magen men föddes helt frisk och jag oroade mig från första rörelsen.
Jag tycker självklart att det är fantastiskt att det forskas på så heja dig! Mest att det inte passade mig alls och önskar att det fanns ett tredje magiskt sätt.
Så intressant! Jag ska verkligen kolla in den här metoden. Är gravid i vecka 24, med barn nr 3. Upplevde första och andra barnets rörelsemönster som helt olika. Ettan rörde på sig rätt lite, någon liten rörelse då och då, men var rätt lugn. Och han har sedan han kom ut, fortsatt så, väldigt lugn pojke! Tvåan var betydligt mer aktiv, kunde snurra runt ett par timmar i streck. Och hon är nu en mycket aktiv och intensiv flicka, med starka känslor. Trean verkar, än så länge vara ett mellanting. Så jag tänker, att förutom att upptäcka ev problem, så är det verkligen ett sätt att lära känna barnet. De tycker dessutom det är väldigt roligt att höra om hur olika de betedde sig i magen.