Patientberättelse om att föda igen efter sfinkterskada

Bakingbabies intro

Det här är en patientberättelse om att föda igen efter sfinkterskada. Vi har länge varit tveksamma till att ha sådana. Att fråga en patient är inte helt lätt, och det är mycket som ska kännas rätt. Personen ifråga ska inte känna sig pressad och berättelsen får inte bli skriven för att göra mig som vårdgivare glad. Det är också det här med sekretessen, jag kan inte nämna patienter vid namn. Dagens gästinlägg är från en patient som vi kan kalla Lina, men hon heter inte så. Det här är hennes berättelse. Dagens ämne är också något som är ett av de mest efterfrågade – det är med att våga föda vaginalt igen efter en skada.

Linas berättelse

Jag har tre barn och när jag födde mitt andra barn fick jag en total sfinkterruptur grad 4. Tre år senare, i juni i år, födde jag mitt tredje barn och trots en stor oro för att gå sönder lika mycket igen valde jag ändå att föda vaginalt.

Oron för en stor bebis

Hösten 2015 blev jag gravid med mitt andra barn och redan tidigt i graviditeten började jag oroa mig för att barnet skulle vara stort. Från början vet jag inte var den oron kom ifrån men efter rutinultraljudet var det en känsla jag hade som jag inte kan förklara. Graviditeten kändes tyngre än när jag väntade mitt första barn men eftersom mitt sf-mått låg mitt på normalkurvan förklarade min barnmorska att det inte var någonting att oroa sig för. Trots det släppte inte min känsla och ju närmare bf jag kom desto räddare blev jag inför förlossningen. Jag var rädd för att behöva gå över tiden eftersom jag var så säker på att barnet var stort och jag var livrädd för att spricka mycket.

Förlossningen

Den 1 juni 2016, nio dagar innan beräknat datum gick vattnet och knappt sex timmar senare föddes en helt fantastisk pojke på 4600 gram. Min känsla hade alltså varit rätt, det var ett stort barn. Barnmorskan undersökte mig och kallade även in en läkare som snabbt konstaterade att jag hade fått en sfinkterruptur grad 4. Två timmar senare låg jag på operation och syddes ihop. Min stora oro och rädsla inför förlossningen hade blivit verklighet.

Idrottslärare som inte kan träna?

Träning har alltid varit en stor del av mitt liv. Som barn höll jag på med flera olika idrotter och när jag blev vuxen började jag gå på olika typer av gruppträningar. Jag utbildade mig till lärare i idrott och hälsa och det är det jag jobbar som nu. Efter min andra förlossning var träning någonting som kändes så oerhört långt bort. Från början var det så mycket som inte fungerade med kroppen. Jag fick ont när jag stod upp eller gick längre sträckor, jag kunde inte hålla inne fisar, jag läckte urin och vid ett par tillfällen även avföring.

Rehabträning

Tre månader efter förlossningen ville jag ändå komma igång med träningen och visste att det i första hand handlade om rehabträning, inte den träningen jag var van vid. Jag hittade en mammaträning för nyförlösta på ett gym i närheten av där jag bodde. I början fokuserade träningen mest på att hitta aktiveringen av de inre magmusklerna igen för att sedan gå över mot mer styrketräning. Då fick jag anpassa övningarna för att avlasta bäckenbotten och gjorde t ex många övningar sittandes. Under den här tiden började jag även motvilligt acceptera att jag inte skulle komma tillbaka till den träningen jag var van vid så målet blev istället att klara av att komma tillbaka till mitt jobb som idrottslärare.

Åter till jobbet

Det gjorde jag 1,5 år efter förlossningen och jag märkte tidigt att jag skulle få svårt att jobba heltid som det utan att få så ont i bäckenbotten i slutet av dagen att jag inte klarade av att stå upp längre. Några månader tidigare hade jag skickat en egenremiss till Bäckenbottencentrum på Karolinska i Huddinge och dit fick jag komma ett par veckor efter jag hade börjat jobba igen. Där undersöktes jag med ultraljud både vaginalt och analt och läkaren konstaterade att sfinktern var hel men att levator var uttöjd och ena fästet var svagt.

Överspänning i bäckenbotten

Det som gjorde att jag fick så ont i bäckenbotten var att jag var överspänd. Efter några besök hos Mia var mina problem kopplade till förlossningsskadan mycket mindre och jag klarade av att jobba heltid utan någon större smärta. Läkaren på Bäckenbottencentrum sa även att om jag skulle föda vaginalt igen såg hon inte att risken för att jag skulle få en lika stor skada igen var ökad just pga skadan. I alla fall så länge barnet var normalstort. Jag kunde också få ett planerat snitt om jag hellre ville det.

Gravid igen

Lite mer än ett år efter mitt besök på Bäckenbottencentrum blev jag gravid igen. Min första tanke när jag såg det positiva graviditetstestet var ”hur ska det här barnet komma ut?”. Jag var rädd för att även det här barnet skulle vara stort och visste inte om jag skulle våga föda vaginalt igen. Samtidigt är jag väldigt rädd för operationer av alla slag och bara tanken på att göra ett kejsarsnitt fick mig att rysa av obehag. Jag bestämde mig för att redan vid första besöket hos barnmorskan ta upp hur jag kände inför förlossningen. Om barnmorskan inte lyssnade på mig skulle jag byta direkt.

Men det hade jag inte behövt oroa mig för eftersom jag fick en barnmorska som lyssnade och förstod min oro. Hon berättade att jag skulle få flera extra undersökningar som t ex glukosbelastning, läkarbesök på specialist-mvc och tillväxtultraljud. Hon fick mig att känna ett lugn inför hela graviditeten. Jag kände att jag var i goda händer och fick det stöd jag behövde. Ett par veckor efter rutinultraljudet fick jag träffa en läkare på specialist-mvc och vi gjorde en preliminär förlossningsplanering.

Ville föda vaginalt

Innan besöket hade jag funderat på hur jag helst skulle vilja att förlossningen gick till och kommit fram till att jag ville föda vaginalt. Kejsarsnitt skrämde mig så mycket samtidigt som jag inte ville riskera att spricka lika mycket en gång till. Eftersom båda mina tidigare barn är födda nio dagar innan beräknat datum var min önskan att få bli igångsatt ca två veckor innan så att barnet inte skulle hinna växa sig för stort.

Läkaren tyckte att det lät som en bra plan men att vi även skulle vänta in tillväxtultraljudet för att se hur stor barnet beräknades bli. Hon tyckte inte jag skulle föda ett barn över 4000 gram vaginalt. Om tillväxtultraljudet skulle visa att barnet var stort kunde vi bestämma då hur tidigt jag skulle bli igångsatt eller om det helt enkelt var säkrare att göra ett kejsarsnitt. Hon sa även att jag när som helst kunde ändra mig gällande kejsarsnitt om tanken på en igångsättning och att föda vaginalt inte skulle kännas tryggt längre. Det kändes otroligt bra att höra och jag kände mig verkligen trygg och lugn inför den kommande förlossningen.

Igångsättning

Efter två tillväxtultraljud som inte visade någon större avvikelse i vikt beslutade ändå läkaren att jag skulle få en igångsättning. Jag fick tid samma dag som jag gick in i vecka 39. När vi kom till förlossningen fick jag träffa en läkare och vi diskuterade min önskan om att ta ett tidigt beslut om kejsarsnitt eftersom jag inte ville att de skulle använda instrument som t ex sugklocka då det ökar risken för bristningar. Läkaren lyssnade på mig men kom även med exempel på olika situationer där sugklocka kunde vara ett bättre alternativ än kejsarsnitt. Hon frågade hur jag kände inför det. När hon lämnade rummet hade vi tillsammans bestämt hur vi skulle gå vidare beroende på olika situationer som skulle kunna uppstå. Det var en stor trygghet för mig.

Förlossningen

Igångsättningen gick bra och 3,5 timmar efter att de tagit hål på fosterhinnorna föddes vår tredje pojke. Utöver själva igångsättningen och samtalet med läkaren på förlossningen hade jag även två barnmorskor med mig under själva framfödandet. Det var bestämt sedan tidigare pga min förlossningsskada. När jag var helt öppen och närmade mig krystningsfasen kallade min barnmorska in ytterligare en barnmorska och en undersköterska. Den barnmorskan jag hade haft med mig större delen av förlossningen stod vid mitt huvud och pratade med mig. Hon fick mig att ta det lugnt och inte få panik. För paniken var nära när jag insåg att jag inte längre kunde ångra mig utan barnet var på väg ut och det skulle komma ut vaginalt! Hon fick mig att fokusera samtidigt som den andra barnmorskan och de två undersköterskorna arbetade mellan mina ben.

En liten bristning

Jag fick en bristning som både barnmorskan och en läkare bedömde vara en grad 2. Jag syddes på plats med fyra stygn. Under hela förlossningen kände jag mig otroligt väl omhändertagen och för mig blev det en drömförlossning. Även den första tiden efter förlossningen var så mycket lättare än efter min andra förlossning och jag upplevde inte att jag hade några större besvär alls. Jag tog t ex en barnvagnspromenad hem från sjukhuset när vi blev utskrivna. Visserligen bara 1 km men det hade jag aldrig klarat efter sfinkterrupturen.

6 månader har gått

Nu har det snart gått ett halvår sedan förlossningen och jag har inga fler problem utöver de jag fick efter min andra förlossning. Ingenting har alltså förvärrats efter min senaste förlossning. Jag har börjat komma igång med träningen men skyndar långsamt och fokuserar på att stärka hela kroppen. Mitt mål är precis som tidigare att kunna återgå till mitt arbete igen och självklart att kunna leka med mina barn utan att känna mig begränsad. Jag känner att jag är på god väg dit! Kan även se att jag längre fram kommer kunna gå tillbaka till den träningsformen jag ägnade mig åt innan jag fick min förlossningsskada. Efter min senaste förlossning träffade jag Mia en gång i veckan under ett par månader. Nu fortsätter jag träna på egen hand. Jag känner mig starkare än vad jag har gjort på flera år!

om att föda igen efter sfinkterskada

Jag är så nöjd med mitt beslut att föda vaginalt, det kändes helt rätt för mig. Med rätt hjälp och stöd från sjukvården var det lättare och mycket mindre ångestfyllt att gå igenom både graviditeten och en vaginal förlossning än vad jag trodde från början när jag stod där med det positiva graviditetstestet.

Tack Lina för din berättelse!

Vidare läsning

Comments (2)

Tack för din berättelse! Står med samma fundering här, hur det ska bli nästa gång efter sfinkterskada grad 3/4….vad vägde det 3:e barnet?

Han vägde 3670 g, vilket stämde rätt bra med vad de räknade ut på tul en vecka tidigare, och han föddes 12 dagar innan bf.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.