När sex gör ont – om vanliga tankar vid vulvodyni
Jag heter Elin Ekholm och är legitimerad psykolog och doktorand i psykologi vid Örebro Universitet. Min och mina kollegors forskning handlar om psykologiska faktorer och psykologisk behandling vid underlivssmärta hos kvinnor. Jag är särskilt intresserad av vilken betydelse relationen och omgivningen har vid underlivssmärta, till exempel vad det spelar för roll för smärtan hur man kommunicerar med varandra och hur man kan hantera de känslor som smärtan väcker. Jag har också just gjort en mindre studie om underlivssmärta bland kvinnor som lever i samkönade relationer.
Långvarig underlivssmärta
Mellan 10 och 28 % av kvinnor1 i reproduktiv ålder upplever någon gång långvarig underlivssmärta, också kallat vulvodyni. En form av vulvodyni är det som ofta kallas vestibulit och innebär att det gör ont i underlivet vid tryck eller beröring, till exempel när man försöker föra in en tampong, fingrar eller en penis, eller när man cyklar eller har tajta byxor. Smärtan sitter ofta precis runt slidmynningen men den kan vara mer utbredd eller sitta på andra ställen i underlivet. För många kommer smärtan i samband med samlagsdebuten2 eller när man försöker använda menskopp eller tampong för första gången, medan den för andra kan komma efter flera år av smärtfria samlag och tamponganvändning.
Flera faktorer samverkar
Vi vet idag inte riktigt varför man får vulvodyni, men sannolikt finns flera faktorer som kan orsaka eller utlösa smärtan, och ännu fler som kan bidra till att den finns kvar eller blir värre. Några saker som har kopplats till vulvodyni är till exempel upprepade receptfria behandlingar mot svampinfektioner och långvarig p-pilleranvändning. Det har också betydelse hur man reagerar på smärtan när man väl har den, till exempel ifall man får mycket katastroftankar omkring smärtan eller inte, om man börjar undvika allt som kan leda till smärta och hur en eventuell partner hanterar ens smärta.
Tabubelagt ämne med begränsad kunskap
Problem förknippade med sex, så som Vulvodyni, är ett tabubelagt ämne och kunskapen är begränsad både bland kvinnor i allmänhet och inom vården. I brist på kunskap och handlingsberedskap finns några vanliga tankefällor och föreställningar om hur sex och (hetero)sexuella relationer borde vara och hur man borde hantera situationer där det gör ont. De här föreställningarna bidrar ofta till att problemet kvarstår eller förvärras.
”Det är normalt att sex gör ont”
Många tänker att det ska göra lite ont att ha vaginala samlag (med penis, fingrar eller annat). En del tänker att det är normalt att det gör ont i början och att det sen går över. Det här är fel. Även om det är vanligt med smärta i samband med vaginal penetration så ska inte sex göra ont. Om penetration, eller någon annan sexuell aktivitet, gör ont så kan det antingen vara ett tecken på att något är fel som behöver undersökas närmare av en läkare. Det kan också helt enkelt vara så att sexet sker på ett sätt som inte är tillräckligt upphetsande eller njutbart, och då är det ett problem som behöver lösas.
”Det är bara att bita ihop så blir det bra”
Många kvinnor tänker att om de bara står ut med smärtan och fortsätter ha penetrerande sex som vanligt så kommer den att gå över. Det här är begripligt mot bakgrund av att många tidigare haft smärta någon gång då och då, att man helt enkelt inte ser några andra möjligheter att hantera situationen eller att det är jobbigt att säga nej eller vara tydlig med vad man vill eller inte vill. Samtidigt riskerar det att förvärra smärtan.
När det gör ont reagerar kroppen med att spänna sig, bland annat i bäckenbottenmuskulaturen, alltså musklerna i underlivet. Det gör att penetration blir svårare och mer smärtsamt. Rädsla för smärta, och smärta i sig, gör det också svårare att känna lust och upphetsning. Det här leder till att man blir mindre våt, vilket ökar friktionen, gör penetration mer smärtsamt och i värsta fall skadar slemhinnan i underlivet. Så även om det känns som en lösning i stunden, så kan att stå ut med samlag trots smärta både leda till mer smärta i stunden och bidra till mer spänning och rädsla på lång sikt.
”Jag är ingen riktig kvinna om jag inte kan ha sex”
Det är vanligt att kvinnor med vulvodyni som lever i heterosexuella relationer upplever att smärtan underminerar deras kvinnlighet. Det här bygger ofta på en idé som kallas för samlagsnormen, alltså föreställningen om att ”riktigt” sex är penetration med penis i vagina, och att andra sexuella aktiviteter är mindre värda eller mest ska ses som förspel eller bonus. Det här är en norm som kan ställa till det i våra sexuella relationer, för även om vaginalt samlag kan vara jättehärligt och uppskattat så blir sexlivet också mer sårbart om man betraktar det som det enda godtagbara sättet att få och ge sexuell njutning. I själva verket kan man ofta engagera sig i en del sexuella aktiviteter utan att det gör ont även om man har vulvodyni, det kan vara så att till exempel oralsex eller stimulering av klitoris med fingrarna inte orsakar smärta. Samtidigt är det många som verkligen saknar möjligheten att ha samlag, både för att de själva tycker att det är skönt och för att det känns viktigt i relationen. Och då finns det hjälp att få för att närma sig smärtfria samlag, mer om det när min kollega skriver!
”Det här är mitt problem, inte min partners”
Att kvinnor med vulvodyni som lever i relationer känner skuld och skam över sitt problem är mer regel än undantag. Det kan handla om skam över tabubelagda besvär eller över ett sexliv som inte ser ut som man skulle önska, och skuld gentemot en partner som man upplever inte får sina önskemål uppfyllda. Det är också vanligt att vulvodyni betraktas som kvinnans eget problem, som hon ska ansvara för och själv hitta lösningen på. Även om smärtan är en personlig upplevelse för kvinnan så är den också ofta en svårighet i relationen. Forskning visar att hur ett par hanterar smärtan tillsammans, till exempel ifall kvinnan berättar om sin smärta eller inte, hur partnern reagerar och hur man kommunicerar om smärtan och sin sexuella relation har betydelse. Det påverkar både kvinnans upplevelse av smärta och hur väl förhållandet fungerar vad gäller både sex och intimitet i övrigt.
”Det kommer aldrig att bli bättre”
Många kvinnor med vulvodyni har provat en mängd olika lösningar och sökt vård vid upprepade tillfällen utan att få gehör för sitt lidande. Och det behövs mer kunskap både om orsaker, vidmakthållande faktorer och behandling, men det finns också en hel del kunskap och fungerande psykologiska behandlingar som hjälper för många.
Tips till dig som lider av vulvodyni:
Det finns några saker du kan göra själv som kanske kan påverka din situation till det bättre, och i annat fall hindra försämring:
- Ha inte smärtsamt sex. Det är bra att prova och att lära känna sin kropp och sin smärta, och det finns inga fördelar med att undvika alla former av sex och närhet, men det är viktigt att avbryta den aktivitet som gör ont när du känner smärta.
- Om du har en partner, berätta för hen om din smärta och be hen att tillsammans med dig hitta sätt att ha sex och vara nära som inte gör ont för dig.
- Ta hand om ditt underliv. Undvik att göra saker som kan irritera slemhinnan i underlivet, som till exempel att raka eller tvätta överdrivet mycket.
- Sök hjälp! Om du har gjort det förut och inte blivit tagen på allvar så kan det vara bra att veta att det för många kvinnor tar ett flertal kontakter med sjukvården innan de får rätt diagnos och hjälp. Så stå på dig, du har rätt till vård och det finns hjälp att få!
Tack för uppmärksamheten!
Och läs gärna när min kollega Linnéa Engman imorgon skriver mer om hur psykologisk behandling fungerar, och om vad vi hittills vet om vetenskapligt utvärderad behandling.
Fotnoter
1Med kvinnor avses här personer med medfödd vulva och vagina. Underlivssmärta förekommer givetvis också bland både transkvinnor och transmän, både före och efter eventuell underlivskirurgi, den här texten bygger emellertid på forskning och klinisk erfarenhet av vulvodyni, forskning som nästan uteslutande gjorts med cis-kvinnor.
2Med samlag menar jag här allt vaginalt penetrerande sex. Det behöver alltså inte vara med en penis, det kan istället vara till exempel fingrar eller en dildo.
Elin Ekholm
Doktorand, Leg psykolog
Örebro Universitet
019-30 36 90
